Jag fascineras ofta av hur olika vi ser på döden beroende på hur den kommer. Hur de dödsfall som kommer plötsligt, via olyckor där helst ingen bär skuld, dessa kan vi prata öppet om. Medan de fall där en människa själv avslutar sitt eget liv är ett av de mest tabubelagda samtalsämnen vi har.
Jag har svårt för samhällets syn på självmord. Jag har svårt för hur vi ser på det som något av det svagaste en människa kan göra. Svårt hur vissa ser på det som ett val. Jag tror att för de flesta som tar sina liv så fanns där inget annat val. Och även om det nu är ett aktivt val, so what, rätten över sitt eget liv äger bara man själv. Vissa äter sig till diabetes och hjärtinfarkt. Andra kör ihjäl sig. Någon ärver en sjukdom. En annan simmar för långt ut och drunknar. För vissa kommer den plötsligt, för andra smyger den sig på. Vissa bär ansvaret själva, andra tar slumpen. Men alla dör vi. Och att vi håller på och lägger värde och värderingar kring det äcklar mig. Att det ens kallas självmord stör mig. Ett mord är när en människa som dödar en annan mot dennes vilja och har skuld och straff som följd. Att ta sitt eget liv har ingenting med mord att göra.
Många ser självmord som ett enormt samhälleligt misslyckande och det är det också. Det är hemskt när ett samhälle inte kan hjälpa människor med något så grundläggande som att orka leva. Men att tala om självmord som någonting egoistiskt, något man absolut inte kan förstå, något svagt och ett aktivt val, ja då är man ute på hal is. Vad vet vi om deras smärta? Vilka är vi att döma, vi har inte känt den!
Viljan att leva måste rent logiskt vara den mest grundmurade, grundläggande instinkten vi som levande på jorden har. Allt vi gör gör vi via den instinkten. När någon då själv gör slut på sitt liv, så får man ju förstå att någonting i den här människan inte står rätt till och i nio av tio fall så är det ju faktiskt psykisk ohälsa som ligger bakom självmord. Psykiska sjukdomar alltså. Som kan leda till döden, precis som många andra sjukdomar.
Och så alla anhöriga som ett självmord lämnar efter sig i skuld och skam. Som om en cancersjuks anhöriga skulle gå runt och undra vad de gjorde för fel. Älta om jag bara hade gjort si eller bara gjort så. Det är så oerhört tragiskt att vi ännu har den synen på självmord och psykisk ohälsa. Som något som vanliga människor kan bota hit och dit. Läkare, psykologer och mediciner kan bota tankarna om att ta sitt eget liv, precis som läkare och mediciner kan bota cancer.
I dag är det internationella dagen för förebyggande av självmord. Det första vi kan göra är att sluta prata om det som mord och det andra vi kan göra är att se till att de som behöver vård får den vård de behöver.