Had to get the train from Potsdamer platz, you never knew that I could do that. Du, som var den jag var då, visste inte att jag så småningom kunde göra det. Sjöng han, Bowie, i låten ”Where Are We Now”. Ta det där tåget sedan muren fallit.
Jag följde i hans spår och i spåren av mig själv, av den jag var och den jag blev. Var är vi nu, var är vi nu? I alltings början eller bortre ände? Hur verklig är dagens verklighet många år fram i tiden? En man, vilse i tiden intill KaDeWe.
Från hotellet längs Ku’damm-strasse, currywurst och spirituosa, glacerade munkar och dieseldoft, Berlin-brus. Därefter Potsdamer Strasse till Haubtstrasse och jag var i en annan tid i Schönberg:
Det gula sexvåningshuset på 155, muren som skär två kilometer bort, en önskan att kunna fly, jag kunde bli kung, du kunde bli drottning, vi kunde bli hjältar, bara för en enda dag.
Blommor och gravljus där utanför nu efter hans dödsdag i januari, en sista hyllning till en artist och konstnär som betytt så mycket.
Tjugofem år sedan den föll nu, så många som fick sätta livet till under de trettio år muren delade staden i öst och väst. Taggtråd, soldater, polizei, betong, minor. I Bowies nittonhundrasjuttiosju är det fjorton år till kalla krigets slut. I terrorbalansens epicentrum skapade han än en gång musikhistoria, nu med albumtrilogin ”Heroes”, ”Low” och ”Lodger”.
Låten ”Where Are We Now” från ”The Next Day”, som kom att bli näst sista skivan, handlar om det, om resan i tiden. Om den han var och visste då, om vad som blev, om öst och väst som till slut blev ett, att vistas i det spannet.
Jag gick i de spåren, i tanken satt jag med Wierd and Willie och med The Thin White Duke själv på nattklubben Dschungel på Nürnbergerstrasse, i dag ett hotell med flaggor vid entrén. Där var jag, i alla tider samtidigt.
Så mycket jag lärt mig av och i musiken; empati, geografi, historia, passion. Den lever i mig alltid. Tonerna, sången, poesin kan ingen ta ifrån oss. Ingen regim, inget politiskt system, kommer någonsin åt melodierna inom oss, de är oantastliga, de är vägen igenom och vägen framåt.
Musiken är det första, musiken är det sista som blir kvar, musiken är en karta och en ledsagare, musik är möten över gränser och mellan folk. Den allt tas ifrån har ändå musiken, inom sig.
Jag gick i förändringen av en stad och av en människa, i ett självklart nu, i en historia vi inte verkar lärt något av. Tjugotusen människor tog sig över Bösebrücke när muren föll, fingrarna korsade. För säkerhets skull. För vad vet vi någonsin om något.