Att bomma sommarstugan inför vintern och låsa dörren för sista gången är att fyllas med såväl sorg som vemod.
Pappa hade två tillfällen om året då han mer än annars funderade över tidens gång: Vid jul och när han lämnade stugan efter semestern, den stuga på Smålandskusten har byggde för 53 år sedan nu. Alltid samma tankar: Hur blir det nästa år? Har vi livet då och hälsan? Är allt som det är nu? Vad är förändrat och i så fall hur?
Jag tog ett sista bad från klipporna, klippte den lilla gräsmattan, ställde utemöblerna under tak, tömde varmvattenberedaren, skruvade bort blandaren i duschen, tömde rören så gott jag kunde och hoppas slippa isproppar då minuskylan så småningom kommer.
Allt jag gjorde gjorde jag långsamt. Så mycket stress i vardagen, nu var jag där ensam och lät saker och ting ta den tid de tar. Jag stannade upp, såg molnen driva över himlen, lyssnade på tystnaden, långt från sommarens hammarslag och motorbåtsbrum.
Jag drack pulverkaffe på trappan, såg på rosorna, de som ännu ropade i rosa, det var en annan skärpa i luften än under de ljumma sommarkvällarna då kolen knäppte i grillen och sträcket mellan tallarna var fulla av badlakan och solen stod högt över den högsta av dem ännu klockan tio.
Hur blir det nästa år? Har vi livet då och hälsan? Vilka framtida minnen kommer att sparas bland alla andra minnen från den här platsen, där jag varit liten och barnen varit små.
Barndomens alla skrubbsårs-knän och stickor i fingrarna, blåbadade läppar och myggbett. Tillsammans har de hjälpt till att forma den jag blivit.
På detta fick jag tid att tänka, där vid huset på klippan av granit.
Det var fina sommardagar med familjen; grillad kyckling, glass, långa simturer och promenader. Nu gick hela livet långsamt och var fyllt av vemod för en stund, en känsla jag tycker om och gärna söker mig till.
Jag talade inte med någon, alla ord jag skulle ha kunnat säga sjönk genom bottensedimentet av känslor och funderingar och blev liggande, outtalade. Kanske flyter de upp till ytan när grumlet lagt sig i än ännu inte nådd framtid.
Jag ställde in gräsklipparen, ställde in räfsorna och knäppte ner de olikfärgade klädnyporna, låste och bommade uthuset, skrev en notering i gästboken, husets logg, slog av elen och stängde dörren.
När jag körde bilen därifrån tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är. Att jag har detta hus, att jag kan komma åter, att jag inte tvingas ge mig av för gott och riskerar att vara ovälkommen dit jag kommer..