Något av det jag berörs mest av är respekt och vänskap efter att krutröken lagt sig. Därför tårades ögonen vid flera tillfällen under idrottsgalan i Globen, vilket sändes i tv i måndags.
I två och en halv timme såg jag glimtar av idrottsåret i repris, mindes känslorna, spänningen, de fina prestationerna.
Ingenting är så mycket ”nu” som sport, stora tävlingar får en hel nation att samlas i känslor av hopp och va fan! Framgångar på idrottsarenan betyder mycket för ett folks stolthet, se bara på Island under fotbolls-EM, där dess herrlandslag oväntat gick till kvartsfinal.
Att tacka sina föräldrar för stöd efter att ha mottagit ett pris är måhända klyschigt och fantasifattigt, men icke desto mindre förmodligen sant.
Deras tack är kärlek från hjärtat till människor som alltid trott, aldrig tvivlat och det gör mig rörd.
Jag är själv förälder, jag hade en gång föräldrar, jag står där mitt emellan, precis som många av oss, och förstår hur mycket tro och stöd kan göra för självkänsla och fast mark.
Jag blev aldrig någon stjärna i sport men jag har haft och har roligt med idrotten, jag tänker på hur jag skjutsades till tävlingar i vår röda Saab V4 med rattväxel, pappa som själv började orientera trots att han var oduglig och även blev kassör i klubben.
De fanns där alltid, dukade frukost i ottan och hade middagen klar när jag kom hem.
Ofta tänkte jag ”men snälla, låt mig klara mig själv!”, men när någon gång maten inte stod på bordet saknade jag den. Oj, så jag saknade den. Inte maten i sig, men känslan av att de brytt sig.
I dag kallas det curling, så fånigt. För mig är det stötting, intressing, brysiging och kärleking, ingenting annat.
Jag tänker på det nu när jag står bredvid då mina barn idrottar. Att finnas där, just inte mer än finnas.
Bordtennisspelaren Jan-Ove Waldner tilldelades Idrottsakademins hederspris för lång och framgångsrik karriär. Som prisutdelare var motståndaren i OS-finalen 1992, Jan-Philippe Gatien, influgen från Paris.
En gång var de benhårda konkurrenter, nu avlöste lovorden varandra; kärlek och respekt för en kombattant långt efter karriären. Gåshud.
Den största stunden är ändå hyllningen av de profiler som under året gått bort. Svartvita fotografier i storbild på stjärnor vi en gång älskat, en gång var de idoler i fokus, nu finns bara minnen kvar.
Mitt i idrottsgalans jubel och glädjetårar visar sig livet vara ändligt och därmed, för oss som är kvar, mycket mer värt att ta vara på än vi alla till vardags inser och gör.