Jag gick runt med min bok och letade efter glasögonen, runt, runt i huset. Det var då fan! Så hittade jag dem oväntat på en fåtöljsrygg och satte mig för att läsa en stund men då var boken borta, förlagd någonstans under sökandet efter brillorna.
Det rusade mot sommar och hela världen var liksom skev. Det jag just tänkt var i nästa stund glömt, jag gick för att handla mjölk men kom hem med en limpa, att skifta mellan att köra min egen handväxlade bil och företagets automatväxlade krävde maximal koncentration; vilken bil kör jag egentligen? Att tanklöst frikoppla en automatlåda innebär att istället trampa på bromsen i en tvärnit. Det är inte så bra.
Jag tänker på en sommar som gått och som aldrig kommer tillbaka. Så nyss och så länge sedan. Vart tog de vägen, dagarna på klipporna, sovmorgnarna, de oändliga möjligheterna att fylla dagarna med det jag helst ville. Göra lite nytta, göra lite onytta. Inte bry mig så mycket, ta dagen som den kom.
För det blev för mycket av allt, livet snurrade för fort och gav inte tillräcklig vila. Jag låg vaken om nätterna och tänkte på jobbet, på de här uppslagen som egentligen är luften under mina reportervingar. Hur skulle jag hinna? Vilka skulle jag intervjua? Ibland steg jag upp om nätterna och skrev.
Och så allt det andra, det som kallas livspusslet. Hur ska allt få plats i almanackan? Hur ska jag få mina sår att läka, de blessyrer som livet självt givit? När ska jag lära mig säga nej? När ska jag lära mig andas lugnt? Vad ska man i framtiden säga om dessa utbrändhetens dagar?
Jag hade ett blodtryck som översteg sunda värden när jag till slut gick för en kontroll, ett tryck som sedan dess blivit normalt. Kvinnan i vitt hade ett stetoskop runt halsen och sade med glada läppar men men allvar i ögonen: Du måste sätta stopp!
Magnus betyder ”den store” och inte för att jag muskulärt är särskilt stark, men de där orden hon sa, ”du måste sätta stopp”, de hade jag aldrig hört förr.
Jag klarar ju allt! Lugn är mitt andranamn, stressen biter inte här, på andra kanske, inte på mig.
Så lite vi vet och livet och dess skiften, hur det som en gång var plötslig är på ett annat sätt. En påminnelse, ett varningens finger.
Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en. Så jag tog det lugnt, varvade ner, lät tiden gå, tillät mig andas, läste verkligen den där boken och många böcker därtill, lyssnade på The Osmonds, skrev dikter, låg på rygg och såg på molnen, sprang i skogen, definierade mina energitjuvar, läste knappt en dagstidning på hela semestern.
Jag stängde av, kopplade ur, loggade bara sparsamt in, satte mig på vänt.
Det kan vara det bästa jag gjort.
Men det är länge sedan nu.