Mamma, jag tänker på dig och det händer att jag skäms för att jag höjde rösten mot dig som jag gjorde, men allt blev så annorlunda mot slutet när demensen svepte sig runt dig.
Du var inte längre den du alltid varit, den som smekte mitt hår när jag skulle somna, den som lärde mig laga köttfärslimpa, som var så skärpt, så briljant i tanken.
Att tänka att allt var som vanligt var ett sätt att förhålla mig till det obegripliga.
Jag minns, för hur skulle jag med min ännu klara tanke kunna glömma, hur dina tårar rann den där gången jag röt åt den du blivit när du var ond mot pappa.
Och sedan skammen som skar in i mig och vi satt där i soffan vid tv:n och höll om varandra. ”Nu glömmer vi det här, Magnus” sa du, och sedan var allt bra. Minuter senare hade det där aldrig hänt.
Det var en oändlig sorg, mamma, att se dig försvinna. Så många gånger som du väntade på din egen mor och far, som du ringde till dem, trots att de gått ur tiden sedan länge. Det händer att jag undrar vilket nummer du egentligen slog.
Ofta frågade du om det var din barndoms gata som gick utanför huset. Det var det inte. Din barndoms gata låg tjugo mil där ifrån.
Jag minns dina sekundkorta stunder av klarhet, hur fasan och ropet på hjälp skrek dina ögon, som att du förstod att något var fel. Tills du i nästa stund var tillbaka i din dimma där du undrade vem pappa var och vad han gjorde i lägenheten.
Kunde han inte bara dra åt fanders och lämna henne i fred.
Så många gånger pappa ringde och grät och här satt jag på min ö och kunde inget göra. Men ibland strök du honom varsamt över handen: ”du är en fin gubbe, du”.
Du var späd som en fågel, bredvid dig en bibel och ett tänt ljus. Det är min sista bild, drygt fem år sedan nu. Den du blev i livets skymning börjar så smått lämna mig. Den du verkligen var är den du är i mitt hjärta. Du var den finaste, den bästa. Det goda tar alltid över till sist, tack och lov för det.
Pappa flög mot himlen före dig, några månader bara. När jag kom till demensboendet, dit du flyttat till slut, för att berätta att han gått bort, stannade du upp, satt alldeles stilla och tyst ett tag, sade sedan:
”Livet är kort. Man tror det är långt, men det är det inte. Det är kort. Hade han ont?”.
När jag sedan gått efter kaffe och hällde upp i porslinskopparna med blåklint på vart allting åter bortom.
”Du kan hälla upp en kopp till pappa också, han är lite sen hem från jobbet i dag”.
I allhelgonahelgen tänder jag ljus för er båda. Tack för att ni fanns för mig. Tack för att ni finns. Det är jag som nu är dem ni var en gång.