Jag tänker på mina gamla pinup-glasögon. Det är väl inte så politiskt korrekt, kanske, men jag hade sådana en gång i tiden. Jag köpte dem på en marknad på torget i staden där jag växte upp.
Jag minns inte om jag såg särskilt mycket av det jag som ung tonåring helst av allt ville se, men lite spännande var det i alla fall.
Vilken märkilg uppfinning, egentligen. Brillor där man inte såg någonting annat än en suddig halvnaken brud.
Det var mycket enklare då. I tonåren växer världen sig större än vi anat som barn, men sett från den vuxne man jag är i dag var det mesta ändå ganska lättbegripligt.
För även om världen så småningom blev större var den mindre än i dag. I dag hinner ingen med. Vi har sett det på nära håll, aldrig har ordet sanning varit mer relativt och subjektivt än nu.
Jag tänker på mina pinup-galsögon och jag tänker på Tage Danielsson. Aldrig tidigare har vi behövt Tage Danielsson så mycket som vi hade behövt honom i dag.
Det är över trettio år sedan han gick ur tiden, men vi som minns honom minns hur denne författare, poet och underhållare med sin underfundiga penna för oss medborgare kunde tydliggöra en obegriplig värld.
Jag vet att jag sedan länge tappat referenserna och många som växer upp i dag vet förstås inte vem han är.
Men googla på till exempel ”om sannolikhet” så får du höra hans monolog om just sannolikhet i samband med en kärnkraftverks-olycka i Harrisburg för rätt många år sedan nu.
Oktober tar in på november och kvällarna blir mörkare och de upplysta fönstren i staden lyser som aldrig skickade brev.
Där inne lever människorna med sina sår, sina skratt, sina hemligheter och drömmar. Innanför varje fönster finns så många hisnande historier, varje hyreshus är som hyllorna i ett bibliotek.
Jag tänker om alla hemligheter, alla missförstånd, alla förutfattade meningar rätades ut, fick sin förklaring, kom upp till ytan, vad skulle hända då?
Livet är en koloss på lerfötter, som det brukar sägas. Vi tycker oss stabila, men ett ord, en enda handling, kan ändra allt.
Jag såg inte det då, genom pinup-glasögonen, men jag ser det nu. Hur ingenting är självklart och hur mycket som står och vacklar.
Jag tror jag ska spela lite Manfred Mann i kväll. Borde kanske spela Dylan, men Manfred Mann’s Earth Band! De skapade progressiv rock på främst 70-talet och är rätt olyssningsbara för dem som inte gillar det.
Det gör jag, viktigare än någonsin är att göra det man gillar.