Minnesdagen för Förintelsen kom och passerade. Förintelsen får aldrig glömmas, viktigare än någonsin är det att högtidlighålla dess offer för att åtminstone försöka lära av historien.
Vilket inte alltid tycks gå så bra, det är bara att se sig om i världen.
Jag har ingen personlig koppling till detta brott mot mänskligheten, men jag har i mitt arbete träffat några av dess överlevande.
Det räcker med att höra deras ord, att se deras nummer tatuerat på armen för att förstå. Eller mer troligt: Inte förstå någonting alls.
I mitt vanliga snabbköp stod jag i kö intill tidningshyllan med mjölk och leverpastej i korgen och räknade till fem glossiga magasin med Andra världskriget på omslaget.
På de flesta tidningar syntes vackra kvinnor på omslaget, på några var det bilar och motorcyklar, men på fem stycken var det alltså naziuniformer och löften om detaljerad beskrivning av särskilda skeenden under en tid då Europa skalv av skräck.
Hur lång tid måste det gå efter en katastrof eller ett krig innan det börjar fungera som underhållning?
Jag har själv sett en sevärd dokumentärserie i svartvitt på svtplay om livet i det ockuperade Norge, jag har sett flera av de andra programmen också; om brittiska bombflygare och om Anne Franks sista dagar.
Jag läste hennes dagbok under mina mellanstadieår, jag lånade den på biblioteket med sitt knarrande golv dit jag ofta gick efter skolan, lyssnade på Ekception i ägglurar och läste Tintin.
Men jag läste Anne Frank också. Vissa bilder ur den bildlösa boken har jag burit med mig sedan dess.
Den som vill kan frossa i detta krig; tv-dokumentärer, tidningar, böcker, filmer. Jag tänker att det är både bra och mindre bra. Som att det då övergår från att ha varit verklighet till att endast vara fiktion.
Vid ett besök i Prag tog jag bussen de två och en halv milen till lilla byn Lidice, vilken nazisterna jämnade med marken den 10 juni 1942. I det lilla museet fanns bilder på de som mördades i den nattliga räden, på fältet med sina minnesmärken av sten var tystnaden bedövande under de gröna lövträden.
Jag har arbetat tjugofem år på tidningen och fick av företaget en penningcheck att använda till resor. Ingen guldklocka här inte, tack för det. Jag tror jag reser till Auschwitz för pengarna.
Jag ser filmer på nätet från det förintelseläger som kommit att stå som symbol för människans yttersta grymhet; de slitna tegelbyggnaderna, lämningarna av skor och andra persedlar.
Jag tänker att det tillhör allmänbildningen att någon gång komma dit. För perspektivens skull, för att förstå. Eller inte förstå något alls.