Det är en mänsklig rättighet att ha tak över huvudet. Men inte att alla ska få lov att bo just på Gotland. Det är en omöjlighet, när bostäderna knappt räcker till oss själva och kön till detaljplaner är tusen bostäder lång.
När jag skriver nyheter och reportage finns det inget som blir så läst som det som handlar om bostad. Rubriker om "nya kvarter", "så mycket blir nya hyran", och "de renoverar själva" får läsarens ögon att fastna. Inte så konstigt, egentligen. För gotlänningar knarkar Hemnet och dammsuger mäklarannonser. På ön är bofrågan hetare än på många andra ställen, eftersom ovanligt många påverkas. Särskilt de som hyr hela året, men sparkas ut med badvattnet när turisterna kommer om sommaren. Inte sällan tvingas nästa generation gotlänningar som unga vuxna också att bo kvar hemma hos sina föräldrar. Ibland till och med också med en inflyttad partner, när ködagarna hos allmännyttan inte räcker.
Att bo kräver inkomst, på Gotland helst en rejäl hacka varje månad. Jag har vänner som betalar över 20 000 i månaden, med lån och avgift för en nyproducerad bostadsrätt. En ensamstående mamma med barn sover i vardagsrummet, för att ungarna ska ha varsitt sovrum. Hon tvingas ändå betala nära 15 000 i månaden.
Att bygga nytt efter alla normer är dyrt, det fattar man ju. På sociala medier följer jag flera konton med så kallade "Tiny Houses", små hus som ofta är byggda hållbart med stor tanke på miljön. Hade jag fått bestämma hade det byggts mer kollektivt och för ungdomar. Mindre bostäder och så billigt det går – och hållbart både för klimat och plånbok. När på tok för lite har byggts under decennier är kollektivt kanske alternativet för fler. Inte bara för de unga. Ofrivillig ensamhet är ett allt större problem.
Själv flyttar jag helst ut i nymålat växthus och trädgårdsland så snart vårsolen värmer. Jag älskar färger och att drunkna i Medelhavsblåa turkoser. Jag tycker fler borde skippa det grå och våga krydda nyanserna lite mer. Vårbruket blir så mycket roligare, oavsett om det är i en kruka man målat blå eller i en pallkrage som getts färg av Grekland. Mitt vårbruk har redan börjat. Tre släpkärror hästskit är hemkört och utspritt i land och rabatter. Det finns inget som är så skönt att hugga tag i som att köra hem skit. Hästarnas avföring är rena dynamiten för växterna – tänk att rädisor och tomater sedan kan smaka så gott!
Glädjande nog delar jag lusten att odla med allt fler. Inget kan bli mer närproducerat än det man själv skördar. Och det kan bli mycket. Gräsmattor tycker jag är för golfbanor och tråkiga miljöer. Att torva av och gräva land och rabatter ger så mycket mer. Redan är det hög tid att så dill och mangold, förodla spenat och sallader, snart även rädisor under en glasruta. För de som bor i lägenhet behövs inte ens en trädgård. Den som vill ha färskpotatis till sillen i midsommar bör omgående trycka ner några knölar i en hink ute på balkongen. En möjlighet är också gerillaodlingar i bostadskvarter. Några pallkragar borde alla hyresvärdar säga ja till.
Jag brukar påminna barnfamiljer om att låta barnen vara med. Pumpa och squash är stora fröer som gror snabbt, och växer till otroliga proportioner. Får barnen vara med lär de sig inte bara att grönt är gott. Det tryggar också nästa generations gröna fingrar och bryter säkert en och annan våldsspiral. Odling är ett fredsarbete i dessa tider.