Att vara uppvuxen på Sudret är att vara uppvuxen nära Gud, vare sig man ville eller inte. Det var söndagsskola i Näs, Musiklekis i Havdhem, gospelkörsträning i Öja (tror jag), scouter i Näs, konfirmationsläger i Klinte, det mesta i frikyrkor. I varje årskull ungar på Sudret fanns alltid ett gäng kristna.
De som kanske var med ibland men som tackade nej när dunken skickades runt så att säga. De som, medan vi andra svinade runt på Stångaspelen och Vadstuck och andra heliga traditioner på Sudret, hade ett helt eget community med sina egna traditioner.
Den relativt utbredda tron på Gud, kastade förstås skuggor, eller snarare ljus, på Gud även för oss andra. Och i hela mitt liv har trosfrågan följt mig.
Och hur mycket jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se att närheten till varken Gud eller troende människor på något sätt gjort mig ont. Förbannad har jag absolut varit ibland. Ifrågasatt har jag gjort. Men även det har mer än något annat utvecklat mig, stärkt mina ideal och politiska övertygelse. Engagerat mig.
Jag tänker också på alla de möjligheter jag har fått att vistas i kristna rum. Och jag tänker på hur självklart det är för mig att vara med där. Hur självklart det är för troende människor att dela sina rum även med oss som kallar oss icketroende. Och hur vi springer där i tid och otid på bröllop och begravningar och sjunger med i de kändaste psalmerna och halvhjärtat mumlar med i Fader vår, men det är också det.
All övrigt tid på året finns de som går dit varje söndag. Som håller kyrkorna öppna, lär sig psalmerna och faktiskt tror på riktigt. Och som aldrig tvekar att öppna dörrarna när andra behöver dem.
Aldrig i mitt liv har någon heller tvingat mig att be en bön. Som icketroende har jag, tack vare de där öppna dörrarna, ändå väldigt många gånger befunnit mig i samma rum som bedjande människor, men inte en enda gång tvingats att instämma i bönen. Det går mycket bra att ta en meditativ stund i tystnad medan andra ber, vilket jag också berättat för mina barn de gånger i sina liv som de fått uppleva bön.
Att fundera kring gud, tro och religion är att fundera kring så mycket. Moral, godhet, världen och vår plats i den, miljöfrågor, sexualitet, kärlek, ondska och tusen andra grejer. Viktiga grejer.
I Sverige har många kyrkor gjort ett enormt stort jobb för att modernisera och hänga med i sin samtid och för att det arbetet ska fortsätta, både inom kristna samband men också inom andra religiösa samfund, behövs öppna samtal. Inte förbud och distanserande.