Det finns en hög vilja bland svenskar att donera sina organ, men köerna är ändå för långa och antalet donationer för lågt. Den 3 juni överlämnade regeringens utredare Sten Heckscher en utredning om organdonation till socialminister Lena Hallengren.
Huvudfrågan som Sten Heckscher fick i uppdrag att svara på handlade om vilka medicinska insatser som skulle kunna sättas in på en levande människa för att denne ska kunna donera organ efter döden.
– För närvarande varierar vanorna ganska starkt mellan olika regioner i Sverige, och det är viktigt att vårdens professioner vet om var gränserna går. Här finns en stor osäkerhet som upplevs som otrygghet för dem som arbetar inom vården, säger Sten Heckscher, till TT.
Några av förslagen utredaren kommit med är att patienter som är bortom räddning ska kunna hållas vid liv tills en organtransplantation kan göras. Heckscher föreslår också att anhöriga inte ska få utnyttja vetorätt när beslut om donation ska fattas. När det gäller just det tror inte Region Gotlands donationsansvariga läkare att en lagändring kommer att förändra särskilt mycket.
– Många som avlider i total hjärninfarkt och kan bli aktuella som organdonatorer har inte gjort sin vilja känd genom donationsregistret, men däremot har de av och till pratat med anhöriga. De flesta anhöriga verkar följa vad den avlidne skulle ha velat. Även om lagen i framtiden inte ger vetorätt till anhöriga så tror jag att anhörigas vilja skulle respekteras ändå, säger Lars Östman, donationsansvarig läkare på Region Gotland och specialistläkare på anestesi och intensivvård.
Utredningen tittar på vilken typ av behandling som kan bli aktuell på patienter. Till exempel kommer utredaren fram till att insatserna ska vara nödvändiga och inte riskera att utsätta patienten för smärta eller stress. Lars Östman tycker att utredningen lyfter fram de svåra etiska dilemmana.
– Vad kan vi acceptera att utsätta en ännu icke dödförklarad patient för i syfte att hjälpa andra människor? Det är ett mycket svårt etiskt dilemma tycker jag, säger Lars Östman.
Lars Östman anser att det största problemet med organdonationer i dag är att vi pratar för lite om det.
– För få människor gör sin vilja känd i donationsregistret och för få av oss pratar med anhöriga om vad vi skulle vilja om vi själva skulle dö. De lagändringar som utredningen föreslår tror jag inte kommer förändra särskilt mycket för antalet donatorer men de är förtydligande.
– Många val är svåra etiska dilemman och tydlig lagtext avlastar oss, säger han.