Anna Myr är i dag 34 år. Hon jobbar som enhetschef inom socialförvaltningen på Gotland och har en dotter som är sex år gammal. Hon ger ett tryggt och stabilt intryck. Men det har inte alltid varit så.
– Jag har en längre tid tänkt att jag ska berätta. Nu är jag stark nog.
Anna växte upp på en gård på mellersta Gotland. När hon var fem år började en mardröm som inget barn någonsin ska behöva utsättas för.
– Han var väldigt trevlig och barnkär och någon jag litade på, berättar hon om mannen som i tre års tid förgrep sig på henne.
Trots att hon bara var fem år första gången minns hon tillfället när han ville att hon skulle följa med till sängen.
– Jag förstod inte vad som hände men jag minns att det var en stor skillnad från att jag tidigare hade suttit i hans knä till att vi låg i en säng och han tog på mig. Han sa att "det här är inget vi berättar om".
Ingen runtomkring förstod vad som hände under de där tre åren. Mannen erbjöd sig att sitta barnvakt och passade på när ingen annan fanns i närheten. Anna vågade inte berätta för sina föräldrar.
– Jag trodde att jag hade gjort saker fel, att jag hade lockat honom till mig. Jag kände hela tiden att det var något smutsigt över mig.
Anna utvecklade med tiden en förmåga att hela tiden ligga steget före, att undvika att bli ensam med mannen och att sova över hos kompisar när föräldrarna skulle bort.
– Vilken märklig stress att leva med så länge, säger hon när hon tänker tillbaka.
När hon i åttaårsåldern fick en ny kompis berättade hon för henne vad mannen gjorde. Kompisen peppade henne att kämpa emot och vid det sista tillfället lyckades hon göra motstånd och få honom att sluta.
Men fortfarande vågade hon inte berätta för någon vuxen.
– Jag kände skam länge. Den var så tung att bära, fast den inte ens var min.
Även om övergreppen upphörde mådde Anna dåligt och tonårstiden och åren runt 20 blev fyllda av ångest och ett destruktivt sätt att leva. Hon drack mycket alkohol och tyckte inte hon var värdig att behandlas med respekt, speciellt inte av män.
– Jag har i efterhand förstått den där mekanismen, hur man riktar ilskan mot sig själv.
Föräldrarna såg att hon mådde dåligt utan att veta varför. Till slut fick Anna, via sin mamma, kontakt med en terapeut som använde frigörande andning som metod. Det var då allting släppte och Anna började berätta.
– När mina föräldrar fick veta reagerade de med en känsla av vanmakt och ilska. De tänkte nog: "Varför såg vi inte?"
Det var Annas pappa som till slut, år 2007, anmälde mannen.
Brottet var på väg att bli preskriberat men åklagaren hann väcka åtal och mannen dömdes i tingsrätten och senare i hovrätten. Han har avtjänat sitt straff och Anna har också, mest för sin egen skull, förlåtit honom.
– Det som hände då, under rättegången, var att det blev ett maktskifte. När jag vågade stå upp för min rätt släppte också skammen.
Och det är just skamkänslorna, som Anna burit på så länge, som hon nu vill berätta om.
– Jag vill ändra på det. Jag vill prata för att lyfta bort skammen från offren.
Det är också av den anledningen Anna vill gå ut med namn och bild på sig själv. Det är inte hon som ska skämmas.
– Mitt nästa steg är att skriva en bok om det som hänt. Jag saknade själv förebilder och berättelser som liknade min.
Anna kan också tänka sig att föreläsa i de gotländska skolorna, för allmänheten och på arbetsplatser. Hon vill få barn att förstå att de ska berätta för vuxna. Att de inte ska vara tysta om det händer något.
– Och jag vill hjälpa till att ge barn integritet tidigt. Det är viktigt att våga prata om kroppen och att lära sig att ingen får ta på din kopp om du inte vill.