– Mina föräldrar flyttade till Gotland när jag var fyra år, så i år har jag bott här i 40 år, säger Lisa Raufi.
Hon förklarar att hennes föräldrar sedan gick skilda vägar, men att båda två drev lantbruk på Gotland vilket gör att hon vuxit upp med djur nära inpå. När hennes pappa skulle sälja sin gård insåg Lisa och Kave att det var ju precis vad de letat efter.
– Här fanns ju lite av grundplåten till vad vi ville ha. Det var för tio år sedan och jag kan säga att sedan dess har vi aldrig vilat. Vi har byggt om allt och bygger fortfarande, säger Lisa och skrattar.
I dag har Lisa gjort sig känd, inte minst i kändiskretsar, för sina morgonritter. På gården Lau Bönde driver Lisa sin ridverksamhet "Gryningssol Raufi islandshästar" där hon erbjuder ridturer tidigt på morgnarna, eller ska vi säga mitt i natten, när solen går upp, fåglarna vaknar till liv och dagen gryr. En upplevelse som verkar vara något utöver det vanliga, i varje fall när man ser de bilder som Lisa lägger ut på sitt Instagramkonto.
Idén om att stiga upp tidigt på morgonen och rida ut var något som Lisas pappa Macke och hans fru Kerstin hittade på, men som Lisa förvaltat och utvecklat under ett decennium. Fördelarna med att rida ut så tidigt på dygnet är många, inte minst att man slipper de besvärliga flugorna och att det är svalare på natten sommartid. Dock är det de spektakulära soluppgångarna som är det unika med konceptet.
Både Lisa och hennes man arbetar även inom filmbranschen. Lisa som filmarbetare och Kave som producent och regissör, men det råder ingen tvekan om att Lisa drömmer om att kunna försörja sig helt på sin passion: hästar.
– Jag reser i princip aldrig. Jag har varit utomlands endast en enda gång i mitt liv och det räcker. Det är hästarna som är min passion och jag skulle gladeligen bo i en koja i skogen och äta barkgröt än att göra mig av med hästarna, säger Lisa och de bruna ögonen glimmar till.
Själv fick hon sin första häst när hon var nio år, Frigge.
– Han slängde av mig så gott som varje dag och jag hade honom tills jag blev 28 år! Eftersom jag fick mitt första barn när jag var 18 så har även min son ridit på honom, säger Lisa och ler åt minnet och kan inte nog lovorda denna ponnyras.
– Gotlandsrusset är världen bästa hästras! Det är en allsidig och underbar ponny. Vore jag mindre skulle jag rida russ fortfarande, säger Lisa bestämt.
I dag finns det elva hästar på gården, majoriteten är islandshästar, men några skogsbaggar finns det också för Lisa kan inte låta bli att ha några gulbruna russ som påminner om den gode Frigge.
Själva bor Lisa, Kave och yngsta dottern ovanpå stallet där familjen byggt en lägenhet. Det gör att de i princip kan lyssna genom golvet och höra hästarna frusta.
– Jag behöver bara ta på mig tofflorna så kan jag gå ner till stallet!
Närheten till djuren och att våga närma sig stillheten, fångas av lugnet och tyst insupa naturen är något som är slående när Lisa berättar hur hon ser på tillvaron i allmänhet och när det gäller livet med hästar i synnerhet. Det är därför som hon väljer att rida ut med grupper på max fem personer. Telefonerna ska vara avstängda, de behövs inte för Lisa tar mängder med foton på deltagarna, och man rider under tystnad.
– Mina grupper är små så att det inte blir någon "dragspelseffekt", det vill säga att någon hamnar på efterkälken och så vill jag känna att jag hinner med alla. Vi möts klockan två på natten och gör i ordning hästarna tillsammans, förklarar Lisa och beskriver hur viktigt det är att matcha rätt häst med rätt ryttare.
Med frukost nedpackade i sadelväskorna beger sig ryttarna sakta ut i natten och ner mot havet.
– Vi rider i tystnad, i den mån det går, för det här är en chans att vara en stund med sig själv. Jag brukar uppmana alla att lyssna, att notera ljuden omkring oss och när fåglarna vaknar. Att andas och att lyssna, säger Lisa allvarligt.
Några minuter innan solen går upp rider ryttarna ut i havet och står där när solen "spricker upp i olika färger" som Lisa poetiskt beskriver det.
– Många är trötta när de kommer till stallet så tidigt, men sedan när de upplevt soluppgången är de fulla av endorfiner och hur pigga som helst! säger Lisa och ler själv som en sol.
Väl tillbaka till stallet är "tystnadsplikten" över och det är fritt fram att prata hur mycket man vill, men man kan gärna fortsätta att låta mobilen vara av. På en skylt kan man nämligen läsa "We do not have wifi. Talk to each other!".
– Det är något helt annat när jag har de här turerna än när min pappa höll i dem i slutet på 1990-talet. Jag märker hur stressade alla är och hur väl folk behöver komma ut på en sådan här tur.