Helén Jacobsson utsattes dagligen för sexuella trakasserier av kollegorna på ett måleriföretag och byggarbetsplatser på fastlandet, tills hon inte klarade av att jobba mer. Under sin sjukskrivning flyttade hon till Gotland, där hon nu bor med sin man och två barn. ”Det är det bästa jag har gjort, att slippa fastlandsstressen och slippa se loggorna på bilarna”.
– Det är inte många som vet varför och grunden till min utbrändhet, säger hon.
Helén var tonåring när det började.
– Jag utbildade mig till målare och var 19 år när jag gick ut gymnasiet och började jobba. Då fanns det inget metoo.
Hon blev anställd på samma målerifirma som hon hade praktiserat på och arbetade på olika byggarbetsplatser på fastlandet.
– Jag blev snabbt duktig och fick mycket jobb. Då var det inte vanligt med tjejer på stora byggen och jag blev ganska utsatt. Jag blev flörtad med och fick ta ganska mycket skit, berättar hon med ord som speglar hur hon såg på det då.
Hon var ändå kvar på samma företag i flera år och det är först efteråt som hon kan sätta andra ord på sin arbetssituation.
– Det var utfrysning, mobbning och sexuella trakasserier. Det sexuella kändes inte som att det var en orsak då utan i efterhand, när metoo kom. Jag trodde att det skulle vara så på byggen, att det var normalt i en mansdominerad bransch.
Helén fick dagligen utstå sexistiska kommentarer, vulgära skämt och kränkande behandling.
– Det var mycket sexuella anspelningar och på sommaren kunde jag inte gå i shorts och linne på byggen, för då blev man direkt ett objekt. Jag kunde inte äta banan i fikarummet utan att få frågan om jag kunde suga lite. En man i en annan yrkesgrupp målade en bild på min fitta på dörren till toaletten. Jag har blivit erbjuden pengar för mina trosor på en taklagsfest. Och några av de äldre gubbarna kunde klä av sig nakna i omklädningsrummet och vifta med kuken. Det var bara vidrigt, berättar hon.
Som målare hade hon gesällbrev, var uppskattad av cheferna och blev befordrad som lagbas.
– Det snackades mycket om att jag hade legat med chefen bara för att jag var duktig på mitt jobb och fick bra betalt för det. Det spreds också andra rykten och jag kunde inte umgås med någon kollega på fritiden, för då hade vi ju legat med varandra, säger Helén, som hade pojkvän och även var gravid med sitt första barn under anställningen.
Förutom den falska ryktesspridningen var det flera som tog på henne utan att hon ville det.
– Det kunde vara en hand på ett lår, att bli pussad i nacken eller få en klapp på rumpan. Inget grövre, men fullt tillräckligt. På fester hade jag aldrig kortare kjol än knälångt eller urringat, för man ville inte riskera att det kunde hända någonting.
Oftast undvek hon firmafester och om resten av arbetslaget skulle träffas utanför jobbet blev hon sällan tillfrågad. När hon var med, var det inte på likadana villkor som de andra.
– Det blev värre när det var alkohol inblandat. De tyckte att det var okej att lyfta upp mig, bära runt på mig och göra lite som de ville, säger Helén.
På sin första arbetsplats efter gymnasiet fick Helén Jacobsson utstå flera år av sexuella trakasserier, vilket ledde till sjukskrivning och en arbetsskada. ”Det är väl ingenting de lider av idag, men jag har gjort det i åtta år eller längre”, säger hon.
Samtliga av hennes arbetskamrater var män och hon kände inget stöd från någon av dem, även om inte alla deltog i trakasserierna.
– De yngre var väl bättre än de äldre, som var värst även om de hade egna barn som var tonårsdöttrar och bara några år yngre än jag, säger Helén.
Vid några tillfällen fick hon ändå kvinnliga arbetskamrater.
– Jag hade en tjej som jag jobbade med, men när vi var klara så delade de på oss och jag började på ett nytt bygge.
Också hon blev utsatt för liknande trakasserier, med allt från tafsande händer till förfrågningar om gruppsex. Helén minns också yngre tjejer som var där på praktik och blev förvånad över att de inte stod ut med hur det var.
– När vi hade lärlingar från målarlinjen där så sa de ifrån och jag tänkte att de inte skulle klara sig länge i branschen, men de hade ju rätt. Själv visste man inte hur man skulle göra, för att man ändå inte blev lyssnad på.
Till slut var det hennes kropp som sa ifrån.
– Jag gick in i väggen och kan än idag inte jobba heltid, säger hon.
Före alla metoo-upprop från kvinnor i olika branscher och debatten om sexuella trakasserier trodde Helén Jacobsson inte att hennes arbetssituation var något hon kunde kritisera. ”Var man på en byggarbetsplats med bara män så var det så det var”.
2015 blev Helén sjukskriven för utmattningssyndrom.
– Jag kom inte upp ur sängen, kunde bara stå upp i etapper och sov 14 till 16 timmar om dygnet, berättar hon.
Några av symptomen listas i hennes utredning från Försäkringskassan, med koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, sömnproblem, huvudvärk och så småningom panikattacker, ångest och depression.
– Jag fick KBT-terapi för ångest och depression, men det var egentligen inte därför jag satt där jag satt. Det var först när jag flyttade hit till Gotland som jag fick en arbetsterapeut som var jättebra.
Heléns man är gotlänning och de flyttade så småningom till ön. Under hennes sjukskrivning arbetstränade hon på ett hunddagis och utbildade sig hundfrisör.
– Jag kunde inte gå tillbaka och måla. Jag har det på läkarutlåtande också, att jag inte får. Jag var på en arbetsintervju på ett måleri, men klarade inte av att gå in i lokalen, säger hon.
Sjukskrivningen övergick till en period med gravidpenning när hon väntade sitt andra barn och därefter föräldraledighet.
Helén Jacobsson med sitt metoo-inlägg för fem år sedan: ”En stor anledning till att jag gick in i väggen! Så bra att det pratas om detta och hur vanligt det faktiskt är! #metoo”.
Hösten 2017 startade metoo-uppropen på sociala medier, där kvinnor i olika yrkesgrupper delade med sig av sina erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp.
– Först tänkte jag shit, vågar jag berätta att det här också har hänt mig. Jag skrev inget ingående då, men bara att kunna göra hashtaggen metoo kändes så skönt, dels för att stå upp för mig själv och att vi kvinnor kunde stå upp för varandra, säger Helén.
Metoo blev ett uppvaknade där hon insåg att hon kunde sagt nej. Och att de andra på arbetsplatsen borde gjort det också.
– Jag har aldrig anmält någonting någon gång, förutom min arbetsskadeanmälan till Försäkringskassan. Jag hade pratat med mina chefer om det och försökte prata med facket för att få hjälp, men när man är skör så orkar man inte berätta hela tiden, gång på gång, säger hon.
2018 kontaktade Helén Försäkringskassan på nytt för att få ersättning för förlorad arbetsinkomst, på grund av sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. I myndighetens utredning kontaktades hennes arbetsgivare, platschef och den kvinnliga kollegan som alla bekräftade delar av Heléns berättelse. Hon fick rätt till ersättning.
Helén följde sin läkares uppmaning och återvände inte till byggbranschen. Idag har hon ett eget företag som hundfrisör på halvtid i Lärbro och bor med sin familj i Othem.
– Jag har både en son och en dotter och det är lättare att lära dem vad som är rätt och vad som är fel, hur man behandlar andra och att man kan säga nej. Det önskar jag att jag hade fått lära mig. Jag tycker att det har förändrats mycket, även om det är en lång väg kvar, säger hon.
”Det har varit min dröm att ha eget och ha en egen butik, även om jag inte är någon ensamvarg egentligen och vill ha kollegor”, säger Helén Jacobsson som har startat eget som hundfrisör i Lärbro.