Krigssjukhuset var på väg att avvecklas våren 1945, då 500 tidigare lägerfångar anlände till Gotland och allt fick dra igång igen.
Du&jag
Textilarbetaren Josef Weinberger föddes i Muncacero i Tjeckoslovakien den 27 oktober 1913. Trettiotre år senare dog han i Lärbro på Gotland, till följd av den tuberkulos han ådragit sig sedan han deporterats till något av alla arbetsläger i Europa.
Han är en av nio judar som lades till den sista vilan i Lärbros jord.
Där finns även ytterligare 36 gravar, människor som inte var av judisk börd men som ändå hamnade i Tredje rikets våld.
På måndagen, den 27 januari, högtidlighålls minnet av Förintelsens offer. Då är det på dagen 80 år sedan fångarna i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau befriades. Efter ytterligare drygt fyra månader, den 7 maj 1945, deklarerades fred i Europa då Tyskland slutligen kapitulerat.
Fredsdagen innebar krigets slut, men innebar samtidigt att flera av dess offer hamnade i lilla Lärbro, så långt borta från händelsernas centrum.
Med början under 1939 byggdes det krigssjukhus som kom att svara för vården av de 20 000 svenska soldater som låg inkallade på Gotland under kriget.
Nu, 1945, när kriget äntligen var över, var allt på väg att avvecklas. Laboratoriet, röntgenavdelningen, operationssalarna, apoteket, de tolv läkarna, de tre tandläkarna och alla sjuksystrar hade gjort sitt.
– Då ljöd larmet över Lärbro samhälle vilket det inte gjort någon enda gång under kriget. Inställelse för all personal, berättar Clary Winberg, guide för museet där krigssjukhusets historia visas sommartid.
Under de första veckorna i maj det året kom 700 tyska soldater till Gotland, vilka flytt över Östersjön från Baltikum då Sovjetunionen inlett sin motoffensiv.
Josef Weinberger (1913-1945) ligger begravd i Lärbro.
Under en enda natt, natten till den 10 maj, kom hela 125 män som legat i fält under Hitler. De allra flesta hamnade i interneringslägret Lagerlingen i Havdhem i väntan på att skickas åter till Sovjet, medan de sårade fördes till sjukhuset Lärbro.
Sex av dem dog och kom att begravas i Lärbro, högtidlighållna av närvarande landsmän i nazi-uniform och socknens skolbarn som kommenderats att närvara för inramningens skull.
Redan ett år tidigare hade Gotland upplevt en våg av människor från öst, bara i oktober 1944 anlände omkring 4000 baltflyktingar till den östra kusten, där Sliteborna tog emot med varm chokladmjölk.
– Det ger perspektiv på den ström av flyktingar som kom härom året. Kanske var det då, på 40-talet, gotlänningarna lade grunden till den hjälpsamhet och det mottagande som finns här, funderar Clary Winberg.
För det skulle alltså komma ännu fler under 1940-talet, då i form av tidigare lägerfångar hårt märkta av sjukdom och undernäring.
Den 7 maj 1945 deklarerades fred i Europa då Tyskland slutligen kapitulerade.
Efter att lägren runt om i Europa öppnats transporterades drygt 15 000 tidigare lägerfångar med Röda korsets och Folke Bernadottes ”vita bussar” till Skåne.
Där kategoriserades deras hjälpbehov och de män med konstaterad tuberkulos fördes vidare bland annat till sjukhuset på Gotland där TBC-specialisten, chefläkare Gillis Wolde, verkade.
Den 25 juli 1945 anlände fartyget ”Prins Carl” till Slite med de 151 första lägerfångarna som befriats från Auschwitz, Bergen-Belsen och flera andra koncentrationsläger, vilka fördes vidare till sjukhuset i Lärbro.
Ortsborna blev bedrövade, först då visade sig krigets riktiga ansikte: utmärglade och hårt tärda människospillror, många traumatiserade av den tortyr de tvingats genomlida.
– Det var nog först då man riktigt förstod vad kriget handlat om, säger Clary Winberg.
Wladek Strlzecki (1920-1972) kom att bo på Gotlandsgatan i Stockholm.
På kort tid blev sjukhusets 500 vårdplatser belagda. Där låg Wladek Strzlecki från Chelmza i Polen, han hade i Sachsen-Hausen tvingats dricka träsprit och därför blivit blind. Han flyttade sedan till Gotlandsgatan på Södermalm och ligger sedan 1972 begravd på Norra kyrkogården i Stockholm.
Där låg Aleksandr Kaminski, vävare från Łódź som deporterats till tvångsarbete i Norge, där han anlade järnväg åt tyskarna, och därför ansågs som förrädare av andra tidigare fångar. Han återvände till hemlandet 1947 och avled 23 år senare.
Där låg Johan Kukla från Österrike som kom att stanna i Lärbro, träffa en kvinna och få jobb på Wennerdals verkstad innan kroppen sade ifrån och han avled 1948.
Aleksander Kaminski (1919-1972) tvingades bygga järnväg i Narvik.
Och där låg alltså också Josef Weinberger, en av nio judar som ligger begravda på kyrkogården, tillsammans med ytterligare 36 män med annan trostillhörighet.
1995 identifierades han av sin bror Saul, boende i New Jersey. De hade skilts åt 1944, men på 80-talet hade brodern fått reda på att Josef hamnat i Sverige.
– Nästan 50 år senare kunde han besöka Lärbro och lägga en sten på Josefs grav, enligt den judiska seden, berättar Clary Winberg.
Ludwik Dominiczak, till höger, ligger begravd i Lärbro. Intill honom systern Leokadia som också överlevde Förintelsen. De övriga är pappa Franciszek och syskonen Franciszek (samma namn) och Alexander. Foto från systerdottern Maria.
Än i vår tid händer det att anhöriga på detta sätt får frid i själen. Tack vare en polsk organisation som hjälper personer att leta efter anhöriga från Förintelsen fick en systerdotter till Ludwik Dominiczak från Polen veta att han inte avlidit i något koncentrationsläger, utan kommit som överlevande till Sverige den 4 juli 1945.
Ludwik dog dock 19 dagar senare under transport till Lärbro, men han avled i frihet och blev begravd på Lärbro kyrkogård.
Hans mor och två syskon dog i koncentrationsläger, men systern Leokadia överlevde.
– Det var Leokadias dotter Maria som hösten 2023 fick kännedom om sin morbrors öde, mer än 70 år efter krigsslutet. Jag ombads tända ett ljus för honom i kyrkan, vilket jag gjorde. Det kändes fint, säger Clary Winberg.
Auschwitz i januari 1945, bilden tagen i samband med sovjetiska arméns befrielse av dödslägret.
Åtta decennier har gått sedan de dagar då Europa kom till Lärbro, totalt vårdades lägerfångar från nio nationer på krigssjukhuset.
Om alla dessa människoöden minner de mörkt bruna korsen av trä och de judiska gravarna som markeras med stenplattor i marken på kyrkogården.
Men då var det inget pompa och ståt som när de tyska soldaterna begravdes. Då närvarade bara klockaren och den socialdemokratiska kvinnoklubben som lade ner en blomma
Varje sommar håller museet, som drivs av hembygdsföreningen, öppet och visar en viktig del av vår nutidshistoria. Man håller också minnet av de avlidna vid liv, varje år vid allhelgonahelgen läggs kransar vid deras gravar.
De tyska soldaterna finns dock inte kvar. 1966 grävdes de upp och fördes till en kyrkogård i Trelleborg.
Januari 1941, järnvägsspåren som leder fram till dödslägret Auschwitz-Birkenau. Området finns på Unescos världsarvslista sedan 1979.
Den 27 januari 1945 befriades alltså Auschwitz-Birkenau, och de olika underläger som ingick i lägerkomplexet, av sovjetiska armén.
Utrotningslägret i centrala Polen har kommit att stå som symbol för Förintelsen, det folkmord som nazisterna utförde mellan 1933 och 1945 då sammanlagt drygt sex miljoner judar och minst lika många andra minoriteter mördades.
Omkring 1,1 miljoner av dessa människor hade då mist livet i just Auschwitz sedan lägret uppfördes under 1940.
Dödslägren byggdes på många platser och har kommit att gå till historien via namn som Majdanek, Treblinka och Sobibór.
Fotnot: Det här är en uppdaterad version av en tidigare publicerad text.
Minnesdagen
På måndagen högtidlighålls minnesdagen av Förintelsens offer över hela världen. I Visby klockan 18-20 i Almedalsbibliotekets hörsal och i Hemse klockan 13-17 i Gullinsalen på Gotlands folkhögskola.