Hundarna Diva och Aslan rusar glatt ut när Lars Wallin öppnar den röda dörren till kalkstenshuset i Kvie i Bro.
– Välkomna, säger han och kliver själv ut på gräsmattan utanför.
Vi blir ståendes där ett tag och beundrar försommargrönskan som bäddar in gården och gör den nästan paradisiskt vacker.
Lars Wallin växte inte själv upp i huset, som är från sent 1700-tal. Men när han flyttade dit i slutet av 80-talet blev han den sjätte generationen att ta hand om byggnaderna och marken runt omkring. Och intresset för byggnadsvård fanns redan då. I stora huset var det korkmattor, tapeter och papp i taken. Möblemangen andades sekelskifte och tung ek. Men Lars och hans dåvarande fru ville backa bandet och återställa huset till sitt ursprungliga skick. En lång resa med många års rivande, skrapande och målande tog vid. Deras ledstjärna har hela tiden varit respekten för tidigare generationers mödor och slit, och husguden genom åren blev den gotländske byggnadsvårdsexperten Stefan Haase.
– Han har varit till stor hjälp, säger Lars Wallin och visar boken "Gotländska rum" som Stefan Haase skrivit och vars omslag pryds av en bild från stora salen i huset.
Lars Wallin är till vardags bildlärare på Wisbygymnasiet men nästan all övrig tid lägger han på gården. Och förutom huset går mycket tid åt till landskapsvård och till att renovera gamla möbler.
– Man kan liksom inte åka härifrån. Jag har lagt min fritid här de senaste 30 åren.
Huset är troligen byggt av den rika Fårösläkten Gazelius, som ett övernattningshus nära Visby. Nedervåningen, där tjänstefolk bodde, är enklare med lågt i tak. Övervåningen är mer ståndsmässig med bröstpanel i trä och mycket rymd. Lars Wallins släkt tog över i slutet av 1800-talet.
Nu har det lugnat ned sig, men för några år sedan kom det då och då busslaster med byggnadsvårdsintresserade och Lars Wallin blev intervjuad av de stora inredningsmagasinen.
– Det brukar komma tittbilar rullandes på vägen utanför. Men det gör inget. Jag är själv intresserad av andras hus och tittar gärna, säger Lars Wallin.
Gården är ett byggnadsvårdsminne och får inte ändras hur som helst. Så långt det är möjligt ska allt bevaras i sitt ursprungliga skick. Det innebär till exempel att Lars Wallin använder gamla tekniker och färger. Utsidan av huset är målat med så kallad kimrök. Då är färgpigmentet skorstenssot som man blandar med kalk och vatten. Fönstren i toner av guldockra har målats i linoljefärg. Inomhus är väggarna målade med äggoljetempera.
Men det som gör huset i Bro extra speciellt är det som Lars Wallin har fyllt det med.
– Jag gillar allmoge och folkkonst och har samlat på mig en hel del möbler genom åren.
När vi går in i huset känns det faktiskt som att kliva över tröskeln in i ett museum. Möblerna och sakerna är från 1400-talet och framåt. Plastföremål lyser med sin frånvaro och mikron i köket ser felplacerad ut.
Finns det några saker från 2000-talet härinne? – Ja, teven och datorn, säger Lars Wallin och skrattar.
Väldigt få av möblerna fanns i huset när Lars flyttade in.
– Jag har samlat på mig och köper fortfarande på mässor och via nätet.
I ett av rummen på övervåningen, bakom ett linnedraperi, döljer sig dock en samling som sticker ut.
– Här är LP-skivor från 60-talet och framåt. Men rariteterna, en samling punkskivor, sålde jag och för pengarna köpte jag gamla möbler.
På övervåningen finns den stora salen som går i gult med schablontryck på väggarna.
– När barnen var små var det nästan som i Bergmans film "Fanny och Alexander". Vi kunde öppna alla dörrarna här uppe och dansa långdans, minns Lars Wallin.
Att tänka framtid i ett hus som på sätt och vis strävar bakåt är en utmaning. Men funderingarna finns där. Lars Wallins förhoppning är att barnen en gång vill ta över.
– Men jag hänger gärna kvar här ett tag till, säger han.