DU&JAG
Det händer att folk frågar hur jag hittar alla människor jag intervjuar. Man kan säga så här: Ibland sköter det sig självt.
Som när pensionerade polismannen Göran Storm plötsligt landar i min mejlbox och tackar för ett intressant reportage om Baader Meinhof-ligans sprängning av västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975.
Det publicerades på 45-årsdagen i form av en intervju med Lummelundabon Magnus Lind, vid tiden bildproducent på tv och under sprängningen ståendes intill reportern Bo Holmström då denne skrek ”Lägg ut!” rakt in i det kollektiva kriminalminnet.
Rubriken löd: ”Magnus i centrum när ambassaden sprängdes”.
För detta tackade alltså Göran i sitt mejl och lade till:
– Det finns en person som stod ännu mer i centrum, om du är intresserad.
Så jag for till en ytterkurva i Lau och fick rakt ner i reporterblocket berättelsen om att komma i närkontakt med ockupanterna och kastas i väg av explosionens tryckvåg men också att hålla vakt under operationen av en splitterskadad terrorist.
Men det var alltså inte hans enda dramatiska kommendering, läs vidare får du se.
Göran är stor och trygg, var under många år vakthavande befäl vid polisen på Gotland, inte sällan uttalade han sig i media om små och stora tilldragelser. Han var också i yttre tjänst, kanhända har du blivit gripen!? I dag är han 71 år och pensionär.
Vi träffas alltså i huset i Lau, Göran flyttade till Gotland från Stockholm för drygt 30 år sedan och här lever han med hustrun Anne-Marie, de träffades i vuxen ålder 2005.
En gång var Göran yngling i uppväxtstaden Sigtuna och skolkamrat med kungen, låt vara att denne i det sena 60-talet "bara" var kronprins och kallades "Tjabo". Görans pappa var för övrigt kronprinsens klassföreståndare på Humanistiska läroverket.
Det hände att Göran och hans kamrater skyddade Carl-Gustaf från närgångna reportrar.
– Vid ett tillfälle skickade vi iväg ett reportageteam till en skyttepaviljong ute i skogen, där fanns naturligtvis inte en människa. Men ”Tjabo" slapp dem, det kan inte ha haft det lätt, han var ju bara en vanlig grabb.
Nåväl. 1972 kom Göran in på Polishögskolan i Stockholm – och sedan, i augusti 1973, gick en maskerad rånare, som visade sig heta Jan Olsson, in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm.
Han sköt en salva i taket och skrek ”The partys starts. Down on the floor!” och Göran fick ordern "Åk till Norrmalmstorg!".
Häpp! Jag kom för en intervju om ambassaden men hamnar alltså, här vid köksbordet, istället vid Norrmalmstorgsdramat. Rånaren Olsson förskansade sig i valvet med fyra bankanställda och krävde att ärkebrottslingen Clark Olofsson fördes dit från Norrköpingsfängelset. Det kom att bli ett sex dagar långt gastkramande gisslandrama som sändes direkt i tv.
Ja, så var det. 25-årige Göran, som den dagen gjorde sitt första pass i uniform på Norrmalmspolisen, hamnade helt enkelt mitt i historieskrivningen!
– Det visste ju ingen då. Men att det var stort, det förstod jag.
Göran fick en k-pist och en ”norsk flytväst”, en slags skyddsväst av stål, och placerades som post vid personalentrén utan att egentligen veta någonting om vad som försiggick.
– Vi visste att bankpersonal satt som gisslan och att Clark var där, men vem rånaren var, ingen aning.
Vi ska komma till Västtyska ambassaden men den här intervjun tog först alltså en oväntad omväg. För så många minnen sitter etsade.
Som dånet av den diamantborr som borrade upp valvets tak, som åsynen av den kollega som genom borrhålet skjutits genom kinden, som en annan kollegas Ford Mustang med manipulerad bränslemätare som stod beredd att ges för fri lejd och dessutom den där stora svarta bilen som kom farande förbi Görans stopptecken när gärningsmännen till slut tagits ur valvet och visats upp för pressen.
Han minns tankarna på sin post där utanför banken: ”Vad fan ska jag göra? Är det medhjälpare som kommer? Ska jag skjuta?”.
– Det var väl tur att jag inte sköt, när bilen väl stannade klev statsminister Palme ur och tog åt sig äran för att rånaren givit upp.
Gotländske polismannen Ingemar Warpefelt blev skjuten i handen i dramats inledningsskede, det kom att bli början till slutet för hans poliskarriär. Dennes son, Göran, har i en Du&jag-intervju i juni 2018 berättat om faderns lidande och det minimala stöd han fick från polisledningen. ”Pappa blev aldrig sig lik efter att ha blivit skjuten”.
En flygande start på polisyrket för Göran, alltså. Dramat, det första gisslandramat i Sverige, kunde följas direkt i televisionen, spetsade nyhetsdygn då ”gamle kungen”, Gustav VI Adolf, samtidigt låg på sitt yttersta på lasarettet i Helsingborg.
Den 15 september drog han sin sista suck och därmed blev Görans gamla skolkamrat kung i konungariket Sverige, endast 27 år gammal. Kung Carl XVI Gustaf, ”För Sverige i tiden”.
Någon debriefing efter dramat vid Norrmalmstorg var det aldrig tal om, knappt ens en klapp på axeln. Istället rakt ut i fortsatt tjänst.
– Du vet, plocka fyllon, lotsa vaktparaden, kolla knarkare på "Plattan", små och stora jobb, en vanlig polisvardag. Nej, debriefing visste ingen vad det var.
Härmed flyttar vi oss knappt två år framåt i tiden. April 1975, drygt 45 år sedan nu.
I Västtyskland hade Röda Armé-fraktionen (RAF), populärt kallad Baader Meinhof-ligan, bildats ur det sena 60-talets studentröresle.
Dess innersta kärna – Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe – nöjde sig inte med verbal studentrevolt utan tog till vapen.
I skiftet 60-70-tal orsakade de en typ av inbördeskrig i Västtyskland, påhejade av en stor del av landets ungdom.
Totalt kom närmare hundra personer att mista livet i samband med RAF:s attentat, tills organisationen 1998 formellt upphörde att existera.
Men nu var det våren 1975 och RAF:s kärna satt fängslad i Stammheimfängelset i Stuttgart, varför kampen fick ett helt annat fokus än att förändra det tyska samhället.
Det kom mer att handla om att frita de fängslade, vilket också var anledningen till ockupationen i Stockholm.
Nog för att terrorn varit i Sverige tidigare, som skjutningen på Jugoslaviens ambassad 1971 och en till detta kopplad flygplanskapning på Malmös dåvarande flygplats Bulltofta året därpå. Men ambassadockupationen var något annat, inte minst var det första terrorattentatet att direktsändas i tv.
Göran tar sig dit i minnet, hur han kom till jobbet vid lunchtid.
Ingen visste några detaljer. Inte att sex tyska terrorister tagit sig in i det vita trevåningshuset, ockuperat översta våningen och där tagit tolv personer ur personalen som gisslan.
Men snart kom verkligheten ifatt. Som när Göran och hans kollegor, beväpnade med endast ett handeldvapen, en Walter 7.65:a, avlöste den grupp som tidigare stått post vid entrén.
– De var helt förstörda, säger han.
Det hade sin förklaring. Iklädda endast kalsonger hade två kollegor släppts in i byggnaden för att med k-pistar riktade mot sig hämta den ur gisslan först ihjälskjutne, militärattachén Andreas von Mirbach, som låg mördad i trappan.
För egen del fick Göran i uppgift att hålla avspärrningarna runt ambassaden, det var så han också sade när han ringde sin dåvarande flickvän; ”Det är lugnt, ingen fara”.
Men order ändras snabbt, Göran och hans kollegor skickades ända fram till det vita tegelhuset, utrustades med hjälm och pansarvisir samt snabbutbildades – ståendes på entrétrappan med terroristerna tre våningar upp – på ett gasvapen; i grunden en k-pist som bestyckats med tårgas.
Han skakar på huvudet, men så var det. Säkerhetstänkandet hade inte nått så långt.
De beordrades in i byggnaden men vägrade. Istället fick de order att lägga sig i skjutställning på gatan, men dit hann de aldrig.
Klockan var 23.47, det var den 24 april och i en öronbedövande explosion blåstes delar av våningen ut och eldslågor slog upp mot Stockholms natthimmel.
– Vi stod där på trappan och jag bara kastades iväg av tryckvågen, jag for ett par meter, landade med knät mot en sten och fick splitter i pannan, inget allvarligt men det rann en del blod.
Televisionens reporter Bo Holmström skrek ”Lägg ut!” och rapporterade sedan något mer sansat: ”Ja, här är nu ambassadbyggnaden och alldeles nyss hördes en våldsam detonation och det brinner fortfarande. Vi såg splitter flyga omkring här och det var en kraftig detonation. Hela huset är sprängt”. Ord som gått till tv-historien.
Efter smällen sprang Göran och en kollega för att söka skydd, bort mot amerikanska ambassaden. Sårade, härjade. Allt som fanns i fokus var att skydda sig själva.
Tack och lov small det, tänker han i dag. För vad hade kunnat hända ”om inte”. Hade de beskjutits av ockupanterna? Hade terroristerna gått till samlad attack? Och vad hade hänt om han faktiskt inte vägrat när han beordrades in i ambassaden?
Bo Holmström raljerade en del över rädda poliser, hur tänker du kring det?
– Jag kan bara tala för mig själv, men i det kaos som uppstod när ryktet gick att terroristerna hade höghastighetsvapen valde vi att skydda oss själva tills det lugnat ner sig.
Kaos var ordet; uniformerad polis hade beskjutits av annan polis och någon hade pepprat sin egen spegelbild i ambassadens entré. Över tusen "oredovisade" skott avlossades under tumultet.
Efteråt visade det sig att ockupanterna var tungt beväpnade men också att de k-pistar och gasvapen som polisen lämnat fyllde en hel folkabuss.
Det visade sig också att sprängladdningen om 15 kilo trotyl detonerat för tidigt och därför kom att skada även ockupanterna svårt.
En av dem, Sigfried Hausner, brännskadades så illa att han senare avled. Hanna Krabbe, den enda kvinnliga terroristen, fördes till S:t Görans sjukhus i Stockholm för vård.
Det blev Göran som fick hålla vakt, iklädd vita sjukhuskläder och blodig i ansiktet höll han till i och utanför den sal där Krabbe opererades för sina splitterskador.
– Efter ett tag började jag fundera, vad händer om RAF har en massa sympatisörer!? Tänk om de står utanför eller kommer in! Man visste ju ingenting…men det var lugnt, ingen kom.
Någon frigivning av Baader Meinhof-kärnan blev det aldrig. Förbundskansler Helmut Schmidt vägrade ge efter för kraven och de överlevande ockupanterna dömdes alla i Västtyskland till två gånger livstid, men benådades senare och frigavs i mitten av 90-talet.
Låt oss nu efter denna pärs gå ner för landning på Gotland, långt från brandrök, salvor och sirener. Gotland är Göran plats i världen, egentligen ända sedan tonåren.
Pappa Olle, Kungens klassföreståndare, kände prästen i Alva vilket gjorde att Göran gick och läste där…och då grundlades kärleken till ön och kom att hålla sig stark sedan familjen köpt sommarhus i När.
1987 fick det till slut vara nog med Stockholm. Flemingsberg och Tumba var ingen plats för barnen att växa upp, istället fick Göran tjänst som polis i Slite.
Från citystök till att köra fast på File Hajdar och sedan för all del även bli involverad i Hotellmordet, skjutningen i Brucebo och morden i grusgropen i Fröjel, vilket allt är gotländsk kriminalhistoria.
– Åren i Slite var de bästa åren som polis, säger han.
Hur då?
– Man kom nära människor. Hade någon slitna däck på bilen sa man ”Nu gör vi så här, istället för böter lägger du pengarna på nya däck”. Sådant funkade inte i Stockholm.
Och där slutar vi intervjun, tänker jag. Vi småpratar om motorseglaren i Slite som just åkt i sjön, om brorsan Ingvar, känd från radions ”Spanarna” och från fredagsunderhållningen ”Metropol” under mina ungdomsår, och jag frågar, liksom i förbigående:
Har du träffat Clark Olofsson efteråt?
– Nej, funderar han, jag tror inte det. Jag har varit honom i hälarna men vi träffades aldrig. Men jag har gripit Svartenbrandt. Och Christer Pettersson.
Och då är det ju bara att plocka upp blocket igen.
”Svarten” alltså, en av landets farligaste brottslingar! Berätta.
– Jag minns inte riktigt (Jag tänker: Minns inte!!? Det var ju ”Svarten”!!!), han hade rånat en bank på Upplandsgatan och kom cyklande vid Karlberg, vi hade kört radiobilen däråt när larmet gick och så grep vi honom, helt odramatiskt.
Och Pettersson?
– Det var före Palme-mordet, långt innan han blev ”kändis”, han var en vanlig smågangster då.
Med tanke på allt detta var du säkert inblandad i Palme-mordet också?
– Inblandad? Haha, nej, där har jag alibi, då var jag hos syrran i Uppsala, så den gången gick jag faktiskt fri, säger han med en blinkning.
Känner du inte till de sista namnen får du googla, för min del tänker jag att här finns minsann stoff för ytterligare intervju. Men denna gång slutar vi här.