Jeanette Löfgren har alltid värnat om djuren, när hon var sex år hade hon en egen ko.
I december fick Jeanette ta emot Gotlands Södra Härads Kreatursförsäkringsförenings pris för god djuromsorg 2024.
Så har det alltid varit, omsorgen först, det är djuren som är hennes känslomässiga fokus inom lantbruksnäringen.
Jodå, pappersjobbet måste också göras och räkningar betalas, men det bästa är närheten till djuren; till korna, lammen och hennes två border collies.
Att hon kan sin sak bevisas inte bara av detta pris utan även den tidigare utmärkelsen ”Sveriges bästa unga djurskötare”, vilken hon för elva år sedan mottog på lantbruksmässan på Elmia i Jönköping.
Jeanette växte upp på gården i Hallbjäns i Lau, en plats 36-åringen för bara någon månad sedan återvänt till. Far och mor flyttade ut och Jeanette, hennes sambo Björn och deras båda barn lämnade huset i Stånga och flyttade in.
Så allting är för närvarande nytt men ändå hemma och vant.
– Även om det är min gård nu har det inte riktigt sjunkit in, säger hon över en kopp kaffe som hon inte dricker. Hon gillar kaffedoft men inte smaken.
– Än så länge är det min och pappas. Han hjälper mig mycket, säger hon.
Djurskötarlivet rullar på för Jeanette Löfgren vid Hallbjäns i Lau.
På gården kan släkten spåras tillbaka till 1600-talet. När de renoverade en del av huset fann de såväl originaltak som flera skikt av tapeter som tog henne bakåt i tiden.
Det är mäktigt, tycker hon. Att vara en länk i historiens gång. Kanske tar något av barnen, Tor och Ylva, över en gång fram i tiden.
För Jeanette är en något mer i tiden närliggande dröm att kunna driva gården för sig själv. Inte som i dag på ”ledig tid”.
För så är det, tidigare jobbade hon elva år på en gård i Grötlingbo, sedan augusti i fjol är hon, som hon säger, ”F-skattare” på 90 procent på Hagmans i Stånga.
För Jeanette Löfgren fanns inga val, hon skulle bara arbeta med djur.
Landshövding Charlotte Petri Gornitzka delade ut blommor och diplom till Jeanette Löfgren vid Hushållningssällskapets årsmöte den 6 december.
Mycket slit blir det, tidiga morgnar och sena kvällar, samtidigt är det ett fritt jobb som hon i någon mån kan styra själv. Eller jobb, förresten.
Kanske är det mer en livsstil som hon har med sig från barnaåren.
– Jag har en syster som inte alls är intresserad av det här, hon arbetar inom barnomsorgen. Men för mig var det självklart, det sade jag redan i ”Vi i ettan” i tidningen, ”jag ska gå Lövsta som pappa”.
Koko, koko.
Många ungdomar flyttar till Stockholm efter gymnasiet, för Jeanettes del räckte det att bo inackorderad på Gråbo under Lövsta-åren (”Bättre bussförbindelse till Roma från stan än härifrån”).
Efter studenten fick det helt enkelt vara nog med stadslivet.
Så nu, och sedan dess, trampar hon omkring i overall och kängor som klara såväl väta som minus 20, jobbar hårt och…ja, trivs. För att det för henne alltså inte fanns något val.
Gårdsplan i Lau i den gotländska vintern, just innan snön föll.
Jeanette Löfgren prisades för sin djuromsorg vid Hushållningssällskapets årsmöte i december.
På gården finns 35 di-kor, 20 tackor och 100 hektar mark där det bland annat odlas diverse spannmål. Växtområdet håller hon på att lära sig, djurhållningen kan hon.
Redan när hon var två, tre år var hon med i ladugården och matade kalvar och när hon var sex hade hon en egen ko.
– Jag brukade sitta på ryggen när pappa mjölkade henne, berättar hon.
Om du skulle ta mig till kärnan av att vara bonde, vad är det?
– Djuren. Det finns inget som slår nöjda djur som tuggar foder, att släppa ut dem på grönbete, lukten av nyslaget gräs…att ha ett jobb där man ser resultat.
Bordercollien Hedda längtar efter att så småningom få valla korna på fälten.
Bonde förresten, kallar du dig det?
– Inte än, kanske. Jag är nog mer djurskötare, jag har en del att lära innan jag vill kalla mig bonde.
Att ha fått det här priset, vad betyder det för dig?
Hon funderar ett tag, säger sedan:
– Det är häftigt. Fint att någon ser all tid och allt jobb man lägger ner och så är det väl ett bevis på att man i alla fall gör någonting rätt.