DU&JAG
Himlen välver blyertsgrå över Lau socken den här dagen. Det är barndomsväder. Diket intill de raka hjulspåren som leder bort och hem är fylld av vatten.
Här, i Liffride, känner han varje träd, varje sten, varje fält, musikern Stefan Helleblad. Han är gitarrist i nederländska hårdrocksbandet Within Temptation som just skrinlagt sin Europaturné på grund av Corona-viruset. Vi kommer till det.
Här finns hela uppväxten koncentrerad, här är luften ren att andas, här har allting en levande historia.
"Ja", säger han när vi tar en promenad i omgivningarna efter intervjun.
– Ja, det är inte förrän nu jag egentligen förstått hur mycket det betyder för mig. Och när det är så mycket vatten i bäcken som nu...man blir ju lite sugen på att försöka hoppa över, skrattar han. Sådant blir man aldrig för gammal för.
Septembernatt i Stockholm, ett drygt halvår sedan. Ett par öl med polare på en pub vid Mariatorget, sedan hem till lägenheten vid Pålsundet intill Västerbrons södra fäste.
Han brukar gå eller ta bussen, men för första gången ställde sig Stefan istället på en elskoter, ibland också kallad elsparkcykel, och susade hemåt.
Det kunde blivit det sista han gjorde.
Han vet inte exakt vad som hände, säger han. Minnena från den stunden är få, knappt några alls. Bara sekundsnabba klipp.
– Jag vaknade på akuten på Södersjukhuset och förstod ingenting, inte varför jag var där, inte vad jag varit med om.
Det vet han nu, hur han slog skallen i gatan och krossade delar av ansiktet och hur han var nära att förlora synen på ena ögat. Vi ska komma dit i den här intervjun.
– Det kanske låter klyschigt, men jag värderar livet på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. Allt man tar för givet...det är kanske egentligen inte så givet.
Vi träffas i barndomshemmet i Liffride, Lau. Stefan är hemma några dagar tillsammans med småländska sambon Emma och barnen Jack, 10, från ett tidigare förhållande och Teo, 1,5.
Det är fem år sedan Stefan flyttade till Stockholm. Han bodde i Visby, ville och behövde något annat, dessutom förenklar det resandet och turnerandet att inte bo på ön. Nu bor familjen – där också Emmas två barn från en tidigare relation ingår – i en lägenhet på Söder.
Men emellanåt reser han hem till Gotland för att tanka tystnad och, som man säger, ladda batterierna.
Det ger alltid god effekt. Ingenstans vilar han som han gör i Lau, här finns ingenting som stör, allting är hemma och vant.
Det var här han växte upp, här han lärde sig spela gitarr, det instrument som med tiden skulle ta honom ut i världen.
I dag är han alltså medlem i nederländska Within Temptation som lagt Europa, Nord- och Sydamerika och delar av Asien för sina tunga riff. Turné efter turné, mil efter mil i den dubbeldäckade turnébussen och snart ska de ut igen. Eller nej, skulle. För Coronan kom emellan.
Within Temptation bildades 1996 och spelar symfonisk metal med inslag av goth. De låter starkt och mycket, elden flammar på scen. Bandets frontfigur är Sharon den Adel. Det stora genombrottet kom 2001 med låten ”Ice Queen”.
Den 4 april var det tänkt att Within Temptations ”Worlds Collide Tour”, tillsammans med amerikanska bandet Evanescence, skulle inletts. Första spelningen på arenan Palais 12 i Bryssel, därefter jättearenor i städer som Paris, London, Leipzig och Glasgow, 18 stopp på 27 dagar.
Men precis som för så många andra band kommer turnén inte att bli av. I alla fall inte enligt tidigare lagd plan.
– Den är uppskjuten, tråkigt, men väntat. Vi får avvakta vad som händer, just nu vet jag ingenting om hur vi gör framöver, säger Stefan när vi efter intervjun åter har kontakt. När vi träffades i Lau var Covid 19-viruset inte ett reellt hot.
Hur det blir med sommarens 14 festivalgig är det heller ingen som vet. Ett av dem är planerat på Sweden Rock i Sölvesborg. Vid tre andra festivaler är Within Temptation tänkt att öppna för Stefans uppväxtidoler Iron Maiden, i Warszawa, Lissabon och Barcelona.
– Jag hoppas det blir så. I så fall rätt sjukt egentligen, eller hur, säger han.
Ja, jo. Det är mycket som är, vad man säger, "sjukt" med den plats i livet Stefan faktiskt har. Den lille killen från Lau som nu reser jorden runt och lever på sin hobby. Men allt kunde alltså tagit en ände med förskräckelse vid Pålsundet den där sensommarnatten.
Turnén var över, bara en något eftersläntrande festivalspelning i Nederländerna kvar så Stefan fick några dagar hemma i Stockholm.
Det var då han ställde sig på den där skotern.
Stefan hade bara något hundratal meter kvar till porten när han kraschade. Varför är oklart, kanske genom ett hål i gatan, skotern har små hjul och asfalten är verkligen bedagad just där.
Han landade med ansiktet i gatan och blev liggande i sitt blod nära en halvtimme – det har han kommit fram till i efterhand– innan någon hittade honom och fick honom till Södersjukhuset.
– Det är lite läskigt...jag har ingen aning om vem det var, hur det gick till...ingen aning, säger Stefan.
Han ådrog sig flera frakturer på vänstra ansiktshalvan där även ögat tog stryk. Ett tag var det oklart om synen skulle kunna räddas.
Han sitter tyst vid köksbordet där den här intervjun görs innan den lilla promenaden genom barndomen. Bordet fullt av frukost, det är tidigt på dagen, Teo har fullt upp, han är i färd med att lära sig gå och har bara framtiden i blicken.
Stefan ögon ser bakåt, jag ser blänket i dem när han berättar, perspektivet är ett annat nu.
– Jag fick hjärnskakning, ja, en mindre hjärnblödning, faktiskt. Det får en att fundera...livet är egentligen ganska ofattbart och märkligt. På avstånd vet man att det kommer att ta slut någon gång, men när? Man vet ingenting. Det kunde varit slut då och jag hade inte haft en aning.
Du verkar rörd.
– Ja...jag har tänkt så mycket på det där. Jag kunde lika gärna inte vaknat upp igen.
Du tänker så?
– Ja. Och det är också därför det är så viktigt att komma hem hit. Först nu förstår jag på riktigt hur mycket den här platsen betyder för mig. Att ha det här att komma hem till.
Jag tänker att alla, någonstans inom sig, alltid har en längtan hem. Till rötterna, till ursprunget, att gå på sina stigar, gator och vägar igen. Om så bara för en enda gång till.
Efter ett par dagar skrevs Stefan ut från Södersjukhuset, men blev snabbt sämre och tvingades lägga in sig igen.
Med tiden har han lärt sig att hantera de men han faktiskt har. Frakturerna har läkt ihop bra, dubbelseendet på vänsterögat är på väg att försvinna men hjärntröttheten håller alltjämt i sig.
– Först, när jag repat mig hyggligt, gick jag på som vanligt, men så tog det tvärstopp och jag blev liggande i tre, fyra dagar. Nu har jag lärt mig att ju mer jag tar det på allvar, desto snabbare blir jag hel.
Vilket innebär?
– Ja, så fort jag känner att det blir för mycket måste jag ta det lugnt, blir det för stressigt tar jag paus. Då måste jag ta paus...på långt sikt är det bästa och kanske enda sättet att bli helt frisk.
Olyckan har gjort att han tvingats stanna upp och värdera det han har och verkligen genomföra det som känns viktigt.
– Du vet, "det ska jag göra sedan", hur många gånger har man inte sagt det!? Men det där "sedan" ligger alltid framför en hur man än bär sig åt.
Men låt mig gissa, även du har snabbt kommit in i gamla spår, eller hur?
– Ja, det är väl så. Men jag tänker att om det är något man verkligen vill, då ska man göra det. Samtidigt är förändring det svåraste som finns, det gäller det här också. Men jag försöker att tänka så och jag är glad att jag är här, att jag fungerar.
Det var tack vare Stefans farbröder i Blankaholm i Småland han kom in på hårdrocken. De hade mängder med hårdrocksalbum och var gång han var där bandade han skivor på kassett; Deep Purple, Black Sabbath, AC/DC. Den första skiva han sedan köpte var just AC/DC; "For Those About to Rock".
Han började plinka gitarr på kommunala musikskolan, en gitarrfröken kom till Lau en gång i veckan och när han sedan fick gitarristen Kenneth Waernquist som lärare tog lusten fart på riktigt.
Den långa historien görs kort här, men via lokala band som Plastic Planet och Paralive landade Stefan 2004 i Hilversum hos bandet Within Temptation.
Han lånades in som inspelningstekniker till det band som gotlänningen och Paralive-kompisen Daniel Gibson arbetat med...
...och så blev det med tiden som det blev. Sedan 2011 är Stefan fast medlem i gruppen.
Jag passar på att närmast förolämpa Stefan under intervjun. Jag säger så här: "Jag ska vara helt tydlig med att det här verkligen inte är min musik". Först efteråt inser jag hur det antagligen lät, det var inte Within Temptation jag siktade in mig på utan hårdrocken i stort, vilken aldrig varit mitt huvudspår. Så, Stefan, sorry.
Stefan Helleblad är kanhända den hårdast och internationellt mest turnerande gotlänningen, flera ordentliga svängar om året blir det.
Nord- och Sydamerika, Europa, Japan, Ryssland...Ryssland är ett starkt fäste. Sist de var där, hösten 2018, började de långt borta i Sibirien, i Krasnojarsk, och tog sig sedan västerut, med öl, chips och morötter med dip på ridern.
Om du ser det här utifrån, Stefan, vad ser du?
– Ja, skrattar han. Vad ska jag säga...det är overkligt. När man är mitt i det blir det vardag men ser jag det utifrån är den rätt osannolikt.
Vi vanliga sparar i ett år för en vecka på Kreta eller en weekend i Paris.
– Haha, jo, ser man det på det viset är det kanske en lyxtillvaro.
Men även turnerande blir förstås vardag och lyx är inte det första ordet han tänker på. Även om han är noga med att inte framställa sig som gnällig.
– Men det är väldigt många flygplatser, många hotell och konsertlokaler, ibland kan man ta en promenad, men ofta är det bara resa, spela, sova och sedan i väg igen. Även om det står "Madrid" på turnéschemat spelar vi sällan bland alla sevärdheterna, om man säger så. Ofta är konserten i någon utkant.
På sina Europaturnéer reser de allra mest med buss, en dubbeldäckare där var och en har sin egen slaf, ett eget litet krypin som de gör till sina egna universum.
– Det blir ens trygga plats, där kan man dra för draperiet och vara för sig själv. Det behövs ibland när vi lever så tätt inpå varandra.
Han säger att det mest tärande är att vara hemifrån. Barnen saknar han så det gör ont och det dåliga samvetet gnager genom vetskapen att sambon Emma ensam får ta hand om hemmet.
– Men det är så det är, det är förutsättningen för det här jobbet. Jag är i väg långa stunder, men det är klart att det sliter på samvetet.
Men det händer så klart att han också är hemma i Stockholm. Eller rättare: Där är han oftast, där finns hans vardagligaste vardag.
Nyligen blev hans egen studio klar. Den ligger i en källarlokal i Västberga, han har och renoverat och byggt och nu också gjort sitt första inspelningsjobb. Det när Juno Arcades första skiva, gamla gotlandskompisarna Johannes Hallboms och Jakob Larssons nya band.
Vi går ut sedan i barndomsvädret. Eller kanske kallar han det Gotlandsväder. En himmel som är grå och dramatisk, vinden som ligger på sedan den tagit fart över fälten. Det luktar jord.
Det är tydligt att han älskar den här platsen, kanske nu mer än någonsin. Här finns tryggheten, här finns ron, här finns minnena, här finns allt han var, är och blev.
Han andas in luften och sluter ögonen. Här växte han upp med sina tre syskon, i dag är det mor och far som bor kvar. En dag gör de inte det längre, så är livets gång.
– Jag har tänkt mycket på det, men det är onödigt att fundera på den dagen. Det är som det är just nu, det räcker. Det är det jag menar med att ta vara på det som är för tillfället.
Att inte slösa tid och energi på hur det kanske blir sedan?
– Precis. Man vet ingenting om den dagen, var man är i livet när det händer. Det som är viktigt är hur det är nu, i dag.
Är det en ny lärdom?
Han är tyst ett tag, det är han ofta, ibland tänker han länge innan svaren på frågorna:
– Ja, jag tror det. Det kommer väl med åldern, jag är 41 nu, och efter olyckan...att verkligen värdera det jag har. Jag har studion i ordning, jag kan tänka klarare tankar, Teo har börjat gå, jag har en fin familj och jag har Lau att komma hem till...kan det vara bättre än så?