Västtyska ambassaden i Stockholm sprängdes den 24 april 1975.
På torsdagen 24 april är det 50 år sedan ambassaddramat i Stockholm, första gången terrorismen på riktigt nådde Sverige.
I Västtyskland hade Röda Armé-fraktionen (RAF) bildats ur det sena 60-talets studentröresle. Dess innersta kärna – Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe – nöjde sig inte med verbal studentrevolt utan tog till vapen.
I skiftet 60-70-tal orsakade de en typ av inbördeskrig i Västtyskland, påhejade av en stor del av landets ungdom.
Totalt kom närmare hundra personer att mista livet i samband med RAF:s attentat, tills organisationen 1998 formellt upphörde att existera.
Men nu var det våren 1975 och RAF:s kärna satt fängslad i Stammheimfängelset i Stuttgart, varför kampen fick ett helt annat fokus än att förändra det tyska samhället.
Det kom främst att handla om att frita 26 fängslade medlemmar, vilket också var anledningen till ockupationen av ambassaden på Gärdet i Stockholm.
Göran, nu 76, var då relativt ny som polis, han kom senare att flytta till Gotland och bli vakthavande befäl vid den gotländska polisen. I dag bor han sedan länge i Lau.
Västtyska ambassaden i brand kvällen den 24 april 1975.
Han tar sig dit i minnet, hur han kom till jobbet vid lunchtid och hur verkligheten kom ifatt. Som när Göran och hans kollegor, beväpnade med endast ett handeldvapen, en Walter 7.65:a, avlöste den grupp som tidigare stått post vid entrén.
– De var helt förstörda, säger han.
Det hade sin förklaring. Iklädda endast kalsonger hade två kollegor släppts in i byggnaden för att med k-pistar riktade mot sig hämta den ur gisslan först ihjälskjutne, militärattachén Andreas von Mirbach, som låg död i trappan. Ytterligare en ambassadanställd kom sedan att skjutas.
För egen del skickades Göran ända fram till det vita tegelhuset. Ståendes på entrétrappan med terroristerna tre våningar upp, utbildades han och kollegorna på ett gasvapen, i grunden en tårgasbestyckad kpist. Säkerhetstänkandet var inte på topp.
De beordrades sedan in i byggnaden men vägrade. Istället fick de order att lägga sig i skjutställning på gatan, men dit hann de aldrig.
Bomben detonerade av misstag i ambassadens tredje våning. Terroristernas syfte med ockupationen var att 26 fängslade kollegor skulle friges. Så blev inte fallet.
Klockan var 23.47, det var den 24 april och i en öronbedövande explosion blåstes delar av våningen ut och eldslågor slog upp mot Stockholms natthimmel.
– Vi stod där på trappan och jag bara kastades iväg av tryckvågen, jag for ett par meter, landade med knät mot en sten och fick splitter i pannan, inget allvarligt men det rann en del blod.
Tack och lov small det, tänker han i dag. För vad hade kunnat hända ”om inte”. Hade de beskjutits av ockupanterna? Hade terroristerna gått till samlad attack? Det hade kunnat bli ett blodbad.
– Och vad hade hänt om jag faktiskt inte vägrat när han beordrades in i ambassaden, frågar han sig.
Säkerhetstänkandet hade en del i övrigt att önska för 50 år sedan.
Efteråt visade det sig att sprängladdningen om 17 kilo trotyl detonerat för tidigt och därför kom att skada även ockupanterna svårt.
En av dem, Sigfried Hausner, brännskadades så illa att han senare avled. Hanna Krabbe, den enda kvinnliga terroristen, fördes till S:t Görans sjukhus i Stockholm för vård.
Det blev Göran som fick hålla vakt, iklädd vita sjukhuskläder och blodig i ansiktet placerades han utanför den sal där Krabbe opererades för sina splitterskador. Hon dömdes senare till livstids fängelse.
– Vad händer om RAF har en massa sympatisörer, tänkte jag när jag satt där!? Tänk om de står utanför eller kommer in! Man visste ju ingenting…men det var lugnt, ingen kom.
Magnus Lind arbetade vid tiden för ambassaddramat på televisionen. Han stod intill och styrde sändningen när reportern Bo Holmström skrek sitt klassiska "Lägg ut, lägg ut". Magnus Lind avled i december 2023 och bodde då i Lummelunda.