DU&JAG
Det lilla alplandet Schweiz är hela värdens idrottsepicentrum. I Zürich har internationella fotbollförbundet FIFA sitt högkvarter, i Nyon huserar europeiska motsvarigheten UEFA och i Lausanne är Internationella olympiska kommittén (IOK) belägen.
Det i Lausanne hon bor, Siri, vid den bedövande vackra Genévesjön.
Det är så hon beskriver den. Bedövande och närmast onödigt vacker, faktiskt. Spegelblank, sällan riven av vind, och där på andra sidan de franska alperna.
– Det är viktigt för mig att bo vid vatten, men det är inte utan att jag saknar vinterstormarna på Gotland ibland, säger hon. Där händer det lite mer i vädret.
För fem år sedan flyttade hon dit för studiernas skull och driver i dag egna företaget Club Affairs. Det fungerar som konsult åt ECA, European Club Association, också den organisationen med bas i Nyon.
Jo, det handlar om sport och fotboll i den här artikeln. Är du inte intresserad? Läs vidare ändå, ty det är ett fascinerande liv hon lever, Siri.
Intervjuserien om gotlänningar som flyttat ut i världen fortsätter. Vi har varit i Dubai, i Los Angeles, i nyzeelänska Nelson och i Helsingfors. I dag stannar vi alltså till i Schweiz. Nästa vecka beger vi oss åter till andra sidan jorden.
Det är närmast osannolikt att hon hamnat där hon hamnat, Siri. Inte för att hon skulle vara omogen uppgiften, alls inte.
Men ändå, ibland reflekterar hon själv över vad hon faktiskt gör.
– Det är alltid bra att nypa sig lite i armen ibland och komma ihåg att det är nu det händer. Nu, inte sedan. Att verkligen ta till sig den där wow-känslan, att minnas hur det var att första gången träffa FIFA-presidenten Gianni Infantino, till exempel. Det hände att jag blev lite starstruck i början.
Men som med allting blir även det vardag, är det så du menar?
– Ja, på ett sätt är det ju så. När man träffat honom tre, fyra gånger är det inte så märkvärdigt längre. Det ingår i det jag gör och man inser att i grund och botten är vi alla människor.
Så vad är det då hon gör? Jo, hon arbetar på den internationella klubbfotbollens absolut högsta nivå, men låt oss faktiskt vänta ännu en stund innan vi kommer dit.
Istället backar vi i tiden, till 90-talets Visby. Det var där och då hon växte upp, därifrån, från innerstaden, har hon sina tidigaste minnen.
Från dag ett var fotbollen nummer ett. Så minns hon det.
Barbiedockorna i julklapp var väl roliga ett tag, men roligare ändå var de mjuka paketen som innehöll fotbollströjor från några coola lag.
Den egna spelarkarriären var kort, hon lirade med P 18 men slutade i gymnasieåren. Men sporten hade ändå fått greppet om henne.
– Så tydligt minns jag stämningen runt fotbolls-VM 1994. Jag var bara sju år, jag såg inga matcher eftersom de gick mitt i natten, men jag minns den positiva känslan, hur alla var så glada…det satte sig väldigt tidigt i mig.
Dessutom var, säger hon med ett ögonblink, kulturspåret redan taget i familjen. Mamma Eva Sjöstrand är kulturjournalist och författare och brorsan Mark klassisk gitarrist och numera även han författare.
Pappa Henrik Wallenius är känd som nyhetspresentatör i P4 Gotland.
– Men jag har en morbror, Anders, som är sportjournalist. Han har hjälpt mig mycket och alltid varit otroligt uppmuntrande, säger hon.
Hon beskriver sig som närmast galen i fotboll. Prenumererade på svenska och internationella tidningar och lärde sig tidigt engelska för att kunna förstå.
Det gjorde också språket till hennes styrka, säger hon. En bra grund, så klart. I dag behärskar hon även portugisiska, franska, spanska och lite tyska.
– Min dröm var tidigt att jobba för UEFA, men hur skulle jag kunna nå dit? Det är enklare att bli läkare, till exempel. Åtminstone i meningen att man då vet vad och hur man ska studera.
Men hon fann ändå en väg till den internationella fotbollsarenan. Som utbildad statsvetare kom hon in på IOK:s masterutbildning i sports management i Lausanne.
Det var i januari 2016, fem år sedan nu.
Där var hon, i Schweiz, i en miljö hon omedelbart kom att älska, en internationell bubbla dit alla kurskamrater flyttat för idrottens skull; 40 studenter från runt 30 länder på kursen och allsköns språk omkring henne.
– …och innan jag ens var färdig med den 14 månader långa utbildningen hade jag en praktikplats på ECA. Man kan definitivt säga att det finns ett före och ett efter den kursen, säger hon.
Siri sitter i lägenheten på Avenue Frédéric-César-de-la-Harpe i stadsdelen Ouchy när den här intervjun görs på telefon. Tio minuters promenad ner till Genévesjön, tio minuter upp till järnvägsstationen.
Jag tar mig dit, reser via datorn, går längs boulevarderna; kaféer, vespor, restauranger, går förbi katedralen Notre Dame och Musée Olympique där bland annat Carl Lewis guldskor och facklan från Berlin-OS 1936 förvaras, i fonden: Alperna.
För närvarande är Schweiz är inne i sin tredje corona-lockdown. Alla icke nödvändiga butiker är stängda, Siri håller sig inne och sköter jobbet hemifrån.
Hon delar lägenheten med en amerikansk kvinna som arbetar med hållbarhet inom fotbollsindustrin och en man som är presschef för det schweiziska alpina damlandslaget, just nu ständigt på resande fot.
Det där är signifikativt för staden, säger hon. Många arbetar med idrott, inom IOK eller de många internationella specialförbund som har sina huvudkontor där. Lausanne är för idrotten vad Bryssel är för politiken.
Den här dagen har hon före den avtalade intervjutiden genomfört ett antal telefonsamtal med folk inom fotbollsindustrin, ty det är det hon gör på jobbet.
Då FIFA och UEFA är organisationer för nationsförbund är ECA en intresseorganisation som företräder de största fotbollsklubbarna i Europa, totalt 246 stycken. Bland dem finns jättar som Real Madrid, Bayern München, Juventus, Man United, Olympiakos, Ajax och Dynamo Kiev.
Där finns även fem svenska klubbar; Malmö FF, AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Elfsborg.
– Istället för att varje enskild klubb förhandlar med exempelvis UEFA företräder ECA dem som kollektiv. Det ger en starkare röst, vilket är särskilt betydelsefullt för mindre klubbar. Backas de upp av storklubbarna har de större chans att påverka olika beslut.
Vilket innebär en hel massa möten och diskussioner om avtal och annat?
– Precis, massor av symposium med en hel massa höjdare, skrattar hon.
Vilken fråga är på tapeten och tar mest fokus just nu?
– Först och främst att överleva coronakrisen, där klubbar som byggt sin affärsmodell på publikintäkter lider stort. På längre sikt kretsar de politiska diskussionerna främst kring framtida tävlingsformat.
En tredje europeisk turnering, Conference League, startar i höst och än pågår förhandlingar om prispengarna där. Men än viktigare är, säger Siri, framtiden för herrarnas Champions League.
– Det går rykten om en superliga med Europas storklubbar, det handlar om politiska påtryckningar inför förhandlingarna om hur de europeiska cuperna ska se ut efter 2024.
Hon rör sig i de finaste fotbollssalongerna, Siri, även om det under pandemiåret 2020 mest handlat om Zoom-möten.
Ödmjukt mån är hon dock att inte sätta sig på några höga hästar, inte riskera att det ska låta som skryt. Det påpekar hon flera gånger, ”det måste du lova, det får inte låta skrytigt” säger hon.
Och bland det första hon säger när jag tar kontakt för den här intervjun är att hon inte vill ”namedroppa”, det vill säga räkna upp kändisar hon träffat.
Okej, du slipper. Men någon sådan där wow-historia kan du väl bjuda oss på?
Hon skrattar i luren, det gör hon ofta, och minns sedan hur hon tog med mamma Eva till Italien över en helg:
– Min gode vän som tidigare var VD för Fiorentina bjöd in oss till logen och där fick mamma diskutera klassisk musik med en dirigent som skolats av legendaren Zubin Mehta och även skaka hand med Juventus dåvarande tränare Massimo Allegri. I Sverige ställs ofta kulturen och idrotten mot varandra, utomlands samexisterar de på ett helt annat sätt.
En förhandling Siri varit högst delaktig i är det nya formatet av Womens Champions League. ECA har länge lobbat för att turneringen ska avgöras med ett inledande gruppspel, precis som för herrarna.
Och så blir det, med start hösten 2021, om coronaviruset inte sätter stopp.
– Tidigare var klubbarna enbart garanterade två matcher då formatet var ren utslagsturnering. Det gjorde det svårt att skapa intresse för publik och sponsorer. Nu vet de att det i blir minst tre hemmamatcher vilket kan innebära ökat intresse för damfotbollen. Det är jag faktiskt ganska stolt över.
I dag arbetar Siri alltså inte längre direkt för ECA, istället driver hon egna företaget, Club Affairs, där hon dock gör i stort sett samma saker som tidigare, men nu som konsult åt ECA och åt klubbarna mer direkt.
Siri lirade boll under skoltiden, men spelar faktiskt än. Hon är ytterspringare i UEFA Ladies i Lausanne-korpen. De möter bland annat lag som stentuffa Club Sportid de Police de Lausanne, Les Boucanières och IOK:s lag Black Swans.
”Så här gör man en vanlig tisdag spännande: tar bilen till Turin och ser CL-semin mellan Juve och Monaco”. En uppdatering där, gjord av Siri på sociala medier för fyra år sedan.
Lite skämmigt, tycker hon, när jag tar upp det. Det är det där om att riskera att uppfattas som skrytsam.
Men samtidigt är det det liv hon lever. Det var just den internationella kontexten hon längtade till. Vilken för all del inte var ny när hon bosatte sig i Schweiz, tidigare hade hon bott i såväl Frankrike som Österrike och Portugal och dessutom varit utbytesstudent i Brasilien.
Hon har nära till mycket och ser till att utnyttja det, en halvtimme till skidbackarna, de stora fotbollsarenorna några timmar bort.
– Du vet, om jag tänker bakåt…att någon gång få se en Champions League-match var en dröm, det stod på min bucketlist. Nu får jag se fotboll överallt och har varit på flera finaler utan att behöva betala.
Så många upplevelser, idrotten slår det mesta i frågan om ”här och nu”. Matcherna som spelare på Visborgsvallen och långt senare alla de där finalerna, i Milano, Cardiff, Kiev och Madrid, för att inte tala om OS-upplevelserna i Rio 2016.
– Det var under IOK-utbildningen, jag var volontär vid Rio-OS, att vara på läktaren på Maracana-stadion när Sveriges damer slog ut hemmanationen i semifinalen efter straffar…ja, det var magiskt! Min allra största upplevelse, tror jag.
Men du, jag frågar igen, Siri från Visby reser jorden runt i fotbollens tjänst…känns inte detta i någon mån surrealistiskt?
Hon funderar ett tag, säger igen det där om att nypa sig i armen, men också att…
– …i början var det så klart så, men man vänjer sig, precis som man gör med allt, men det är en dröm som jag jobbat för sedan barndomen. Det är bra att ha drömmar, att tro på dem och jobba för dem. Jag är så oerhört glad att jag får göra det jag älskar mest av allt.
Året som gick var inte som något annat år, det vet vi. Mitt i allt elände fanns det dock en positiv effekt: Siri kunde dra ner tempot för en stund.
Ty det är ett flackande liv hon för, i perioder var det resor varje vecka.
– Det mest slitsamma var hoppandet mellan tidszoner. Ena veckan en konferens i Peking för klubbar som ville investera i Kina, veckan därpå ECA:s generalförsamling i Amsterdam. Så där kunde det hålla på.
Är det i någon mån ett pris att betala, att inte ha tid att stanna upp och verkligen rota sig?
Nej, säger hon, faktiskt inte.
– Jag har varit här i fem år nu, men tanken har aldrig varit att bosätta mig här, inte på lång sikt. Får jag ett bra jobb inom fotbollen någon annanstans kan jag tänka mig att flytta, då blir detta en fin och bra period i livet.
Du pratade om drömmar tidigare, har du fortfarande drömmar?
– Absolut…det låter lite konstigt, kanske, men jag drömmer om att en dag kunna bo på Gotland, kruxet är att kunna fortsätta att jobba inom den internationella fotbollen, men vem vet, på sikt kanske det går.
Gotland är hemma, nämligen. Så är det alltid, kanske för de flesta gotlänningar. Så ofta hon kan besöker hon sin hemö.
Lausanne är något annat, det är den plats hon tillhör. För närvarande.
Tillhör det internationella, fotbollen och politiken runt den, den hon gillar. Men också till matcherna, till kampen, till kraften, till stämningen.
Ingenting i världen finns det som fångat henne som fotbollen gjort.