I maj var det val till Europaparlamentet. Sedan dess har det varit dragkamp i EU om vem som ska bli EU-kommissionens nya ordförande, efter Jean-Claude Juncker.
För många i unionen och dess länder är nog instanserna för beslut i EU diffusa. Det är inte konstigt. EU har inte bara dubbla, utan trippla beslutsgångar. Jag rent av fyra.
Viktigaste instansen är ministerrådet. Det är inom ramen för det som EUs medlemsländer träffas och beslutar om saker på EUs nivå. Varje land representeras av ministrar.
Ibland är det stats- och regeringscheferna som träffas, på premiärministernivå (i några fall presidenter). Medlemsländerna vill ogärna släppa ifrån sig makt och dess ledare vill gärna bestämma saker i EU, ofta de som är viktiga eller handlar om utnämningar.
EU-kommissionen är en slags regering för EU. Varje land utser minst en kommissionär, som har hand om ett politiskt område. Kommissionärerna motsvarar ungefär ministrar.
Ekonomi- och näringslivsfrågor kan vara viktiga, likt i EU-länderna. Men exempelvis jordbruksområdet, och kommissionär för det, är viktigt i EU. För i EU är jordbruksreglerna gemensamma för alla EU-länder.
Att vara ordförande för kommissionen är en prestigefull och mäktig uppgift. Många vill vara det och de mäktigaste EU-länderna, Frankrike och Tyskland, vill bestämma vem som ska bli kommissionens ordförande.
Även EU-parlamentet, med 751 ledamöter, ska ha inflytande över vem som ska bli EU-kommissionens ordförande. Ny ordförande måste godkännas av en majoritet i parlamentet.
Den fjärde EU-instansen är EU-domstolen. Men den har inte att göra med tillsättande av ordförande i EU-kommissionen.
Tanken, från många i EUs parlament, var att ny ordförande i EU-kommissionen skulle vara någon av de som var spetskandidater för de främsta partierna i EU-valet: konservativa EPP, Socialdemokraterna eller liberala ALDE.
Men så har aldrig stats- och regeringscheferna resonerat.
Emmanuel Macron, Angela Merkel och några till av (de större) EU-ländernas ledare har tänkt sig att de förhandlar fram vem som ska bli ny ordförande. Konstigt nog ville inte Merkel ha EPPs spetskandidat Manfred Weber, trots att han är tysk och från samma nu i Tyskland regerande partiduo CDU/CSU som hon. EPP blev för övrigt största partigrupp i EUs parlament, om än försvagad i valet.
Inte heller näst största partigrupps spetskandidat, socialdemokratiska Frans Timmermans från Nederländerna, gick det att få enighet kring. Östeuropeiska länder (med högernationalistiska regeringar) ville inte ha honom.
Så det ser ut att bli före detta försvarsministern i Tyskland Ursula von der Leyen. Hon är tysk och från CDU. Angela Merkel, från samma land, parti och regering, vill ha henne.
I skrivande stund har inte omröstningen ägt rum. Men mycket pekar på att von der Leyen väljs.
Det kan tyckas ha varit en seg process att utse denna ordförande i EUs kommission. Man kan då påminna om den utdragna svenska regeringsbildningen.
En repetition av maktinstanserna i EU, kommission, parlament och ministerrådet, har i alla fall skett i samband med denna process.