Den första oktober fyllde radioreportern Gunnel Wallin 67 år och gick i pension. Hon visar upp en almanacka som är fulltecknad med saker som hon skulle göra. Hon är engagerad i socknens hembygdsförening, ordförande för Sveriges förenade filmstudios, aktiv i Klinte filmstudio och har sedan pensionen redan hunnit med att jobba sin första dag på Kupan i Hemse. Men hon har fått ställa in många planerade aktiviteter, dels på grund av att hon varit sjuk, dels för att hon hoppat in och jobbat på radion.
– De ringer hela tiden. Jag hade lovat att jag skulle jobba en dag i månaden men nu har de frågat om jag kan jobba flera dagar i veckan, säger hon.
I trappan upp till övervåningen i det lilla huset i Sanda där hon bor, har hon plockat fram regnkläderna som ska impregneras.
– Jag åker till Frankrike i morgon. Vi ska cykla på en led vid Canal du Midi, säger hon.
Området i södra Frankrike har nyligen drabbats av kraftiga regn och översvämningar där över tio personer omkommit. Vattenmassorna har förstört vägar och fått byggnader att kollapsa.
Men resan till Frankrike bokade Gunnel tillsammans med några kompisar redan i våras, långt innan katastrofen inträffade.
– Jag är lite rädd för hur det ska gå, säger hon.
Hon berättar att hon gärna använder cykeln som transportmedel. Men att cykla de dryga tre milen till jobbet i Visby kommer inte på tal, det är för långt. Gunnel ser förvånad ut över att ens ha fått frågan om hon cyklar till jobbet.
Första dagen på den tio dagar långa resan i Frankrike ska de cykla sex mil. De ska bo längs vägen och packningen ska köras till övernattningsplatserna med bil.
– Vi ska ha 21-växlade cyklar med broms fram, jag är van att cykla med fotbroms, säger hon.
Hon har inte börjat packa än och är lite stressad över det men hon har förberett sig inför resan på andra sätt. Hon springer ut ur köket och kommer strax tillbaka med ett par sportiga svarta och blå cykelbyxor med padding i grenen, köpta i cykelbutiken i Klintehamn.
– Sadlarna på cyklarna vi ska ha, jag tror de är hemska, säger hon.
På kökssoffan bredvid en stor hög med tidningar ligger katten Moje och sover i värmen från elden i vedspisen. Katten hittade hon efter att ha annonserat efter en erfaren katt till ett råttrikt hus.
– Jag tycker att man ska ha en vedspis om man bor på landet, den här fick jag av min pappa i inflyttningspresent när jag flyttade in hit till julen 79 tror jag att det var, säger hon.
Huset är inrett med många bilder på katter, höns och på köksbordet finns fotografier på ”barnbarnen”.
Hon träffar ofta sina brorsbarn och deras barn.
– De kallar mig för mormor. Jag tycket att det är kul att man kan få barnbarn utan att ha egna barn, säger hon.
De åker på ”plask och lek” och hittar på saker tillsammans.
– Arvid tycker att vi ska bo i tält, men det är för kallt.
Gunnel tycker om att bara vara.
Medan kaffet puttrar i bryggaren plockar hon fram sina favoritkakor ur köksskåpet.
– Varje gång jag är i England måste jag köpa de här, säger hon och lägger fram de spröda, ljusa småkakorna på ett fat.
I sina gömmor har hon en broschyr från då radion startade på Gotland med de första sändningarna 9 maj 1977.
Där presenteras medarbetarna med bild och en liten text. Om Gunnel står det att hon tidigare jobbat på fastlandspress och Gotlands Allehanda.
– Jag jobbade ett år på Kronobergaren och sen på Arvika tidning, säger hon.
Sedan började hon på radion.
– Jag hade aldrig jobbat med radio tidigare, på de första jobben var jag jättenervös. Jag lät som en praktikant med ljus röst här uppe, säger Gunnel och sträcker på halsen.
Att ljudet var bra var viktigt och reportrarna fick ha en tekniker med sig på uppdragen.
– En del av de saker vi spelar in med mobilen och sänder i dag skulle aldrig ha sänts då på grund av att ljudkvaliteten är för dålig, säger hon.
Även innehållet ser i dag annorlunda ut på många sätt.
– Vi gjorde lantbruksprogram och åkte ut till folk. Då hade man tid och kunde hålla på med ett sådant jobb i två dagar, säger hon.
Hon berättar att en kollega till henne letade fram ett gammalt jobb som handlade om att det var dyrt att dö.
– Det är lika aktuellt fortfarande, att döden kostar mycket, säger hon.
Ett annat jobb hon minns, eller snarare efterspelat av det, var när hon skulle intervjua den dåvarande försvarsministern Thage G. Peterson, i samband med det första beslutet om avvecklingen av försvaret på Gotland 1996.
– Jag ställde en dum fråga och undrade om han skulle våga komma tillbaka till stugan i Lummelunda några dagar efter att han avvecklat försvaret på Gotland.
Thage G. Peterson reagerade starkt och sa att han aldrig fått ett sådant hot förut. Han skrev brev på försvarsdepartementets brevpapper till både dåvarande radiochefen och till landshövdingen med anledning av ”hotet”. Breven fiskades upp av Dagens Nyheter och rubriken blev: ”Thage G uppfattade fråga från Radio Gotland som hot”.
– Det blev en hel sida i DN, det var så löjligt, det började som en humoristisk fråga. Vad hade hänt om det skulle blivit en riktig katastrof som inträffade. Han var ju faktiskt försvarsminister, säger Gunnel.
Hon har sparat alla urklipp från DN och de lokala tidningarna på Gotland som även snappade upp nyheten om ”hotet” från den gotländska radioreportern.
Gunnel stänger av radion som stått på i köket inställd på Radio Gotlands frekvens 100,2.
– Jag lyssnar inte på radion men jag har den på. Jag känner att jag inte bryr mig. Men det politiska spelet tycker jag är jättespännande, hur det ska gå, säger hon.
Något som hon kommer att sakna från jobbet är att ha koll på allt som händer och alla konstiga uppdrag där hon fått träffa människor som hon aldrig annars skulle ha mött. Hon berättar att hon även kommer att sakna alla småsaker som hon fått höra men aldrig kunnat sända ut i radion eller berätta för någon.
– I programmet Gotland runt åker man hem till folk, det är jättekul. Det som slår en är vad mycket folk gör och vilka historier man får höra. Sen tänker man att allt händer i stan men det är inte sant. Man tror att folk på landet är inskränkta, men så är det inte.
Precis innan Gunnel ska säga hej då kläcker hon ur sig frågan: ”Man kanske skulle flytta till stan?” Men så fortsätter hon:
– Om jag bodde i stan skulle jag bara umgås med människor som jag känner, här umgås man med alla.