NORGE
Malin Vasslid hette tidigare Kristiansson och växte upp i När. Sedan hösten 1999 har hon levt och arbetat i norska Lillehammer.
Där mötte hon sin man Simen, de som nu har två barn, Petter som är 12 och Selma, 14.
Norge har blivit hemma och vant, men alltjämt är hon svensk medborgare och i själen gotlänning.
Det går aldrig ur, även om den norska melodin är tydlig när hon pratar.
– Ja, jag saknar När, jag är så stolt över min uppväxt där. Jag saknar mor och far och mina syskon. I år har jag inte kunnat vara på Gotland alls, det börjar kännas riktigt tungt nu, säger hon i telefon från Norge.
Norge valde tidigt en tuffare corona-strategi än Sverige. Den 12 mars stängdes praktiskt taget hela samhället ner.
Det tycks ha hjälp, hittills har drygt 300 personer i landet avlidit till följd av covid-19. I Sverige är siffran drygt 6 000.
Efter att restriktionerna lättat under sommaren har de åter stramats åt. Någon ny nedstängning är dock inte aktuell, enligt statsminister Erna Solberg.
Däremot har polisen fått större befogenheter att se till att bestämmelserna följs, liksom kommunerna har fått fler verktyg att stoppa smittan lokalt.
Att vara med om en lockdown var skrämmande, säger Malin Vasslid. Inget umgänge utanför familjen, inte mycket till liv i staden.
– Det inkräktade verkligen på hela ens liv. Hemundervisning för barnen, min man som blev permitterad samtidigt som jag jobbade mer än någonsin. Som anställd inom sjukvården fick jag reseförbud. Det var som att vara i krig mot en osynlig fiende, vilket vi ju egentligen också är.
Som IVA-sköterska tog hand om de allra sjukaste covid-patienterna, vissa respiratorvårdades i över två månader.
– Det var de mest sjuka människor jag sett. Det var kaotiskt där i början, innan vi hade rutiner, men sedan har det lugnat ner sig. Vi får väl se hur det blir nu i vinter, smittan verkar ju ta fart igen, säger hon.
Hon sätter hopp till det kommande vaccinet, att det kan vara vägen ur pandemin.
Det största intrånget i livet under året har varit, säger Malin, att inte kunna träffa sina syskon och föräldrar på Gotland. Barnen har sina kusiner på ön och att inte ses påverkar dem alla.
– Det går ingen nöd på oss här, men att inte kunna träffas börjar bli riktigt tungt, säger hon.
Dock har hon, faktiskt, vid ett tillfälle som hastigast träffat mamma Lisbeth och pappa Tommy.
– Vi sågs vid gränsen vid Sarpsborg i somras, vi körde dit fram varsitt håll, det är enda gången.
Frågan är hur det blir när pandemin är över. Det funderar hon på ibland. Hur kommer samarbetet mellan de nordiska länderna att bli.
– Jag har tro på norska regeringens strategi, men det börjar bli långdraget med den stängda gränsen mot Sverige.
Näringslivet lider, människor också som inte kan jobba som vanligt och umgås över gräsen. Hon hoppas verkligen att Norge lättar på restriktionerna inom inte alltför avlägsen framtid.
– Svenskar och norrmän har mycket gemensamt, vi behöver varandra, säger Malin Vasslid, som låter hälsa att snön nu kommit till Lillehammer.
Lillehammer har omkring 27 000 invånare och är beläget knappt 20 mil norr om Oslo.
För svenska torde orten vara alla mest känd för att ha huserat de olympiska vinterspelen 1994. Dess anläggning för backhoppning vakar alltjämt över staden.
Det händer att Malin tar sig dit med familjen, eller ensam för att träna. Det är 936 trappsteg upp till toppen.