”Notisen i tidningen som gav Selma Lagerlöf bokidén”

Gotlands Allehanda fyller 150 år och bjuder in skribenter från nu och då. Idag skriver Roland Olsson om hur en notis i lokaltidningen gav Selma Lagerlöf uppslaget till böckerna Jerusalem. Men var notisen, som Selma Lagerlöf själv påstod, publicerad i GA?

Roland Olsson i skrivartagen. Han arbetade i olika roller på Gotlands Allehanda under 42 års tid.

Roland Olsson i skrivartagen. Han arbetade i olika roller på Gotlands Allehanda under 42 års tid.

Foto: Krister Nordin

Litteratur2022-12-25 18:01

GA 150 år

– Titta här Selma, sa Sophie och viftade med ett exemplar av Gotlands Allehanda. Det här är säkert något som kommer att intressera dig.

Sophie lade ner tidningen på bordet framför Selma och pekade på en notis som handlade om några bönder som med sina familjer lämnat sina hem i Nås i Dalarna och flyttat till Palestina för att där få uppleva Jesu återkomst till jorden.

Selma läste och sa sedan småleende till Sophie:

– Ja, det här kunde nog duga som ett romanämne.

Sen blev det inte så mycket mer sagt om det här uppslaget mellan de två.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade tre år tidigare tillsammans vistats en del av sommaren i Visby. Nu hade de kommit tillbaka. Deras namn fanns i de passagerarlistor som publicerades i tidningarna. Den 6 juli 1897 hade de rest med ”Gotland” till Gotland. Men varför Elkan var fru i ena tidningen och fröken i den andra kan man undra. Hon var ju bevisligen änkefru, hennes man och hennes dotter hade hastigt dött nästan samtidigt för många år sedan.

Hur kom det sig att damerna återvände till Visby igen? En orsak kan säkert ha varit möjligheten att få arbeta koncentrerat utan störningar. Båda var författare och hade pågående arbeten att ta hand om. En annan orsak kan ha varit att det var så behändigt att ta sig från hyresvåningen på Tranhusgatan till DBW:s fina restaurang på Paviljongsplan och inta sina måltider. Pav kallades restaurangen.

Det visade sig senare att Selma hade lagt den här tidningsnotisen om de cirka 40 utvandrarna, varav hälften barn nästan, på minnet. Hon var förvånad över att hon fått kännedom om den här händelsen om Nås-borna som flyttade till Jerusalem genom en tidning i Visby! På något sätt kändes det som om det låg någon särskild mening i detta.

– Det var märkvärdigt att notisen kom och sökte upp mig här, där jag höll på med ett arbete som inte kom ur fläcken.

Hon kunde bland annat läsa följande om kolonisterna från Dalarna som anslutit sig till en befintlig amerikansk koloni i Jerusalem :
”De idka alla något yrke och lefva i kommunistisk gemenskap i en och samma byggnad. De räkna nu 137 personer med 40 barn, för hvilka de hafva en skola. De äro varmt religiösa, mycket gästfria och gifmilda samt synes lefva nöjda och lyckliga…”

Selma kände att det fanns så många obesvarade frågor och hon ville ta reda på allt.

När Selma och Sophie stod på kajen några veckor senare och såg kvällsbåten avgå mot fastlandet undrade Sophie lite försiktigt om de två skulle få fara ut på långresa någon mer gång.

– Vi två, sa Selma, vi måste fara till Jerusalem!

Och så blev det. Selma gick till botten med hela den här mycket lilla svenska väckelserörelsen. Det tog sin tid, men så småningom kom boken, eller böckerna. Det blev nämligen två böcker med titeln Jerusalem, en som handlar om Nås-folkets tid i Sverige och en som handlar om tiden i Jerusalem.

Det här verket var det som innebar ett internationellt genombrott för Selma Lagerlöf. I Sverige var hon främst känd som kvinnan som berättat ”Gösta Berlings saga”.

Tänk om hon inte med hjälp av sin väninna hade fått syn på den där notisen i lokaltidningen, då hade väl aldrig Jerusalem-böckerna kommit till. Men de skrevs, de blev översatta till en massa olika språk, de har blivit film vid ett par tillfällen och de har inte minst blivit grunden för ”Ingmarsspelen” som varje sommar framförs i Nås.

Men den där lokaltidningen – var det verkligen GA?

I journalistkretsar sägs det ibland, på skämt naturligtvis: Kolla aldrig en bra historia för då spricker den!

Låt mig försöka besvara frågan om vem det är som har påstått att det var Gotlands Allehanda som innehöll den för denna historia så betydelsefulla notisen. Det är lätt gjort och svaret är att det är ingen mindre än Selma själv.

I uppsatsen ”Hur jag fann ett romanämne” skriver hon om ur det gick till sommaren 1897 och det står klart och tydligt att det var ett nummer av Gotlands Allehanda, som hennes väninna visade henne.

Jag vill ju gärna se den där notisen och i dag när många tidningar är digitaliserade är det lätt att leta.

Jag söker på Jerusalem och Nås och Dalarna och andra ord, men får ingen träff som motsvarar vad jag söker. Inte så länge jag söker i GA. Jag har gjort det många gånger. Jag har aldrig fått något resultat.

Nu gör jag samma sökning i tidningen Gotlänningen och får napp nästan direkt!

”Svensk koloni i Jerusalem” är rubriken på en ganska lång notis som publicerades 14 augusti 1897.

Uppenbarligen så hade Selma fel när hon gav Gotlands Allehanda kredit!

Detta får mig att undra om det verkligen var sant det där med Nils Holgersson. Flög han verkligen på en gåsarygg över hela Sveriges land? Eller var det bara som Selma hittade på?

Jag har, som sagts tidigare, arbetat drygt 42 år på GA.

Och så håller jag på och skriver om en händelse som ger ”min tidning” en roll som betydelsefull inspiratör till ett verk av en av Sveriges främsta författare. Plötsligt upptäcker jag efter visst grävande att, nja, det är konkurrenten Gotlänningen som skall äras.

Vad gör jag då? Ett alternativ är att lägga ner pennan, det vill säga trycka på delete. Ett annat är att gå på och låtsas som om allt är som jag fick uppgift om från början.

Men värnar man om sanningen så är det enda att göra såsom jag gjort, det vill säga berätta sanningen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!