Han går ganska långsamt och försiktigt mellan köksbordet och kylen, när mjölken till kaffet ska hämtas. Ryggen är inte vad den varit – enligt Lars Flemström själv har den förkortats med sju centimeter efter 7 000 skakiga flygtimmar.
Över 420 skarpa räddningsuppdrag är eventuellt världsrekord, så han har sett ett och annat fartyg i sjönöd.
– Ja, jag har viss erfarenhet av olyckor, säger den den pensionerade navigatören ödmjukt.
Vissa arbetspass minns han förstås mer än andra. Som den där natten i helikoptern, av modell Superpuma, i september 1994.
– I början var det bara en rapport om en slagsida, men vi tänkte att vi ger oss ut ifall vi skulle behövas. Först när vi var uppe i luften, på väg dit, fick vi höra att Estonia redan hade sjunkit.
Hon var alltså redan borta när ni kom fram?
– Ja, det var bara bubblor på ytan, bland kantrade livbåtar. Och människor, som vi med en gång började vinscha upp. Det var verkligen ovanligt grov och elak sjö, men för oss gick det väldigt bra ändå.
Numera är Lars Flemström en 77-årig pensionerad Ljugarnsbo, men han är alltjämt engagerad i Estonias öde och vad som egentligen hände.
Vilket inte är det samma som konspirationsteoretiker – gotlänningen är tvärtom helt övertygad om att den officiella olycksorsaken är den rätta.
– Bogvisiret slets av, det var vad som hände. Fästena var inte svetsade på rätt sätt och låsanordningen var betydligt sämre än vad tillverkaren angett. Det var som om du skulle byta hjul på bilen och bara fäste två av fem bultar ungefär.
De som genom åren krävt ytterligare utredningar refererar ibland till att färjan sjönk oförklarligt snabbt – och här har de en poäng, enligt Lars Flemström. Just den pusselbiten har saknats.
Men nu kan den kanske sättas på plats.
Detta efter den omtalade dykfilm, från en ny dokumentär, som visar ett stort hål i sidan av fartyget. Något som inte alls mottogs med förvåning i villan i Ljugarn.
– Min teori var hela tiden att bogvisiret slet upp ett hål, där det sedan forsade in vatten och att det var därför Estonia sjönk så fort. Det finns vittnesuppgifter om det också, att bogvisiret släpade längs med styrbordsidan av fartyget innan allt gick till botten.
De nya uppgifterna kan alltså visa sig ge honom rätt.
– Ja, de bara bekräftar att det skett vatteninträngning från sidan också. Det är inte hålet som orsakat olyckan, men det har påverkat förloppet.
Har du inte fått något gehör för de här tankarna tidigare?
– Det är egentligen ingen som sagt emot min teori faktiskt, och jag har pratat med många experter.
Uppgifterna om att det skulle till alldeles enorma krafter för att orsaka revan i fråga – och att det skulle kunna bevisa diverse andra olycksteorier – ger Lars Flemström inte mycket för.
– Det är inget märkvärdigt att båtar trycks till på det sättet i en sådan situation. Det blir ganska lätt skador i sådan plåt. Ett tungt och vasst bogvisir som rör sig fritt intill färjan, mitt i en storm, ja det kan göra ganska stor skada.
Den gotländske navigatören verkar tämligen övertygad om sin sak, men är för den skull inte negativ till ytterligare undersökningar.
– Nej, det är intressant att man har hittat det här och det bör tittas närmare på.
Hur tänker du kring gravfriden på platsen?
– Det borde gå att göra en rent teknisk undersökning utan att påverka de omkomna. Det vore värt det, om det är så att sidan av fartyget blivit mer synlig med åren.