Krögaren Rickard Hasselblad ställer fram en skål med tre sorters julpraliner på Smakrikes glasveranda, innan han börjar berätta hur allt startade och om livet däremellan.
– Ungarna hemma har varit vana att ha 40 olika sorters julgodis, säger han och förklarar att det på grund av försäljningen blir betydligt mindre utbud i år, men att päron-, saffran- och lakritstryffel ändå måste finnas i jul.
Vintern 1995 träffades Rickard och Lotta i Sälen, där båda var säsongare, och blev ett par. Efter en expedition i köket ombord på ett fartyg till Svalbard och en semester utomlands började de fundera på den gemensamma framtiden.
Rickard hade gjort en sommar på Tofta, men det var Lottas pappa som fick dem till Gotland.
– Han bodde här och var lite sugen på att få Lotta hit. Han hittade Gula hönan, som då hade startat i Rone, säger Rickard Hasselblad och berättar att han och Lotta drev den restaurangen åtta somrar.
Vid millennieskiftet började de känna sig för gamla för fler vintrar i fjällen. Dragningskraften fanns till Gotland som en plats att bo på året runt.
Julhelgen 2002 hölls visning av restaurangen i Ljugarn, som då hette Kråkan.
– Det var inte alls vad vi hade trott, säger Rickard och berättar att det var lite murrigt för deras smak, men att de såg potentialen.
De hade då tittat på flera krogar i Visby, men att driva restaurang på landsbygden var drivkraften.
– Vi ville visa att det går att driva en bra krog utanför stan.
Första hösten blev tuff, och det skulle dröja innan gästerna hade vant sig att det var öppet utanför sommarperioden.
– 15 september kunde jag sitta här en onsdag med fyra gäster, men man måste hålla ut, säger Rickard Hasselblad.
Ovanpå krogen inredde de också sex dubbelrum, varav en bröllopssvit, för att bredda verksamheten. Det innebar inkomster, men också ännu mera jobb.
När barnen Alma och Melvin kom några år senare blev det än tuffare.
– Vi kände att det här går inte. Vi orkade inte, och då började barnen få lida, säger han och berättar att de lämnade restaurangen till mäklare för försäljning i början av 2012.
När någon köpare inte hade dykt upp till midsommar fattade de beslutet att ändå köra vidare.
– Vi byggde ut med flera bord i glasveranda och växthus, och anställde fler för att få mer tid hemma, säger Rickard.
Sedan kom pandemin, med begränsningar på krogen och nästan alla i familjen blev våren 2021 smittade. Rickard drabbades värst, med hög feber, och berättar hur sängen blev sjöblöt av svett.
– Jag satt i soffan och hjärtat slog mellan 24 och 180 slag i minuten. När ambulansen kom gick det inte att mäta.
Det skulle ta en hel månad på Visby lasarett med intensivvård innan han fick komma hem, samma dag han fyllde 51 år. Halva tiden låg han nedsövd.
I dag är Rickard återställd men ärret i halsen vittnar om intuberingen, som försåg honom med syre och som räddade hans liv.
– Det är en fantastisk sjukvård, de är helt otroliga! Ett år senare fick jag komma på återbesök och se alla slangar – då fattade jag. De hade en lista där de skrev upp de som hade överlevt.
Han berättar att sjukvården, när han blev dålig, hade hunnit lära sig mycket. Bland annat att lägga svårast sjuka framstupa, och att använda mediciner som räddade liv.
Beslutet att sälja Smakrike mognade fram, men har fler anledningar än covid.
– Det dags för någon annan att ta över. Vi känner att vi inte riktigt har geisten för att satsa och utveckla stället, säger Rickard.
Restaurangen med hotelldel och trädgård ligger nu ute till försäljning via mäklarfirman Eklund, för 18 miljoner kronor.
– Det har varit en visning och det finns intresserade, säger han.
När nyheten om försäljningen kom ut i sociala medier överöstes krögarparet av hälsningar och tack, för vad de betytt för Ljugarn.
– Det känns helt fantastiskt. De här åren har varit otroliga och vi har haft fantastiska gäster och personal, säger Rickard och berättar om stammisar som kommit näst intill en gång i veckan för att äta.
Under åren som krögare har Rickard brunnit för lokala livsmedel och han skulle gärna fortsätta jobba med att hjälpa öns producenter att utvecklas vidare.
– Vi måste hjälpa varandra på Gotland. Om jag köper en köttbit från Ejmunds stannar pengarna här och hamnar inte hos någon på Irland.
Vemod tror han inte att han kommer att känna förrän den dagen de lämnar nyckeln till en köpare.
– Men allt har sin tid, säger han.