DU&JAG
Vi går ut efter intervjun, ner till stranden där Östersjön väser in. Lugnt och stilla den här dagen, regnet har vräkt, nu tar sig solen genom oktoberdiset.
Det är tio år sedan han köpte tomten och byggde huset i Ljugarn.
Elsa fräser runt i sanden, hon är en fransk bulldog men det vet hon inte om. Det är ett gott hundliv.
Ibland är vågorna vildare. Säcken, han kallas ju så, har en täckjacka med rejäl huva han fick inför en utomhusmatch när han tränade Linköping.
När det blåser småspik brukar han ta den på sig och gå längs med vattnet med vinden i ansiktet.
Då är han nära urkrafterna, de han känner från barndomen.
– Ja, säger han. Det är väldigt mycket här som påminner om Kiruna, faktiskt. Det karga, det öppna, det ödsliga så här års. Jag känner mig väldigt…ja, hemma.
Vad nu ”hemma” är. Åren har ju gått, det är snart femtio år sedan han lämnade sin hembygd. Och nu har han landat så mjukt i Ljugarn, hockeylegendaren. Vi ska återkomma till det.
Hans Särkijärvi är för andra säsongen tränare för Visby Roma i Hockeyettan. Med lugn och kunnande står han i båset och lotsar laget genom seriespelet. Men det här är i första hand ingen artikel om ishockey, det lämnar vi till sportsidorna.
Det är tio år sedan han och hustrun Karin – stockholmstjej med rötter i Jämtland – slog sig ner i Ljugarn. De har för all del en lägenhet i Hammarby sjöstad i Stockholm, det Stockholm som med tiden blivit Säckens stad.
Han värvades av Djurgården som 18-årigt hockeylöfte, det var 1975, och har sedan dess haft huvudstaden som bas. I vilka orter han än verkat som spelare och tränare har han aldrig helt lämnat Stockholm.
Men nu…det är en annan tid nu.
– Stockholm har blivit stökigare, det märks att fler flyttat in, det är en annan stämning än vad det varit…jo, jag skulle kunna göra mig av med lägenheten där och flytta hit på riktigt.
Kanske blir det så en dag. Hustrun är två år yngre och när hon slutar jobba så….
– …ja, vi får se hur det blir. Men här finns allt jag behöver, Karin jobbar fyra dagar i veckan och kommer hit så ofta hon kan, Det här har blivit vår plats, den är lite helig på ett sätt…här kan vi få ro.
Vi ska tillbaka till Ljugarn och även till hustrun Karin i den här intervjun, men först bakåt i tiden, 150 mil uppåt i landet.
Kiruna i skiftet 50- och 60-tal. Det var där han föddes och så småningom växte upp, Säcken. Ljusa somrar, mörka vita kalla vintrar, en kanal på tv:n och i hans värld kretsade allt kring ishockeyn.
Skrillorna på så fort det fanns möjlighet, rakt blad på träklubban, uterink med Karlavagnen högt där ovan och liret som tog slut först när mamma ropade ”mat”.
På orten var derbyna mellan AIF och IFK riktiga holmgångar på Matojärvi IP, smockan i luften, alltid på gränsen, arbetarna mot ingenjörerna, tand för tand, som i så många städer.
Smågrabbarna hade sina egna derbyn gatorna emellan, Porfyrvägen mot Dübengatan, i fantasin var lill-Säcken idolen Tord Lundström, Brynäs-legendar och ess i Tre Kronor.
Mamma, ja. Hon som ropade att maten var klar. Mamma Elin, borta sedan länge. Hon var kock på folkhögskolan och pappa Bror var lokreparatör i gruvan.
Alla som växt upp i Kiruna har en relation till LKAB:s malmbrytning. Den livnärde så många familjer men det hände också att arbetare miste livet där under jord.
– Jag minns kompisar vars pappor dog i gruvan. Det var så det var, det fick man liksom förhålla sig till, säger han.
Även Säcken själv jobbade där en kort tid. Han hade praktik där när han gymnasieutbildade sig till bergstekniker och i en månad var han sedan anställd på anrikningsverket innan hockeyn förde honom söder ut.
Jag frågar vad han hade för drömmar, den där lille killen som var han.
Det här är före vår promenad vid vattnet, vi sitter i det öppna köket; kaffe, frallor, Elsa i en korg på golvet.
– Drömmar…nej, jag vet inte. Jag hade nog inga drömmar, direkt. Jag minns att jag som liten ville bli polis eller raggare. Polis blev jag ju faktiskt så småningom, men det var nog mest en slump.
Raggare, då? Har du haft någon fet amerikanare?
– Nej, du, skrattar han. Inte ens i närheten.
Att växa upp som du gjorde, vad har det gjort med dig som person, tror du?
Han funderar en stund, det gör han ofta:
– Jag har nog lugnet i mig, jag vet vad jag vill och vad jag kan. Det har så klart hjälpt mig framåt.
Som 18-åring lämnade han alltså hembygden i norr och har sedan dess aldrig återvänt. Nu är det tio år sedan han senast var där, i samband med en ishockeymatch.
Allt han har kvar där, förutom sina minnen, är en syster. Även själva staden är på väg att försvinna, det flyttas för att ge plats åt malmbrytningen.
Han har sagt åt syrran, säger han, att flytta därifrån, kanske till sonen neråt kusten. ”Ska du bo på en byggarbetsplats resten av ditt liv?.
Men det gör det honom också lite nyfiken, den där närmast osannolika stadsflytten.
– Jag skulle vilja upp dit och se hur de gör, vad som händer med staden. Men det blir aldrig av. Vi har sagt det i flera år nu, jag och frugan, men vi åker hela tiden hellre hit. Gotland drar mycket mer.
Börje Salming, Kiruna-son han också, pratar alltid så lyriskt över Salmi by och sina starka känslor för hembygden, du låter inte på samma sätt?
– Nej, säger han. Jag var aldrig intresserad av jakten och fisket, inte som han. Mamma och pappa var från Tornedalen och drogs ditåt på gamla dagar, men jag känner inte den längtan, det gör jag inte.
Nåväl. Det var ishockeyn som kom att bli hans liv, låt oss göra en skiss över karriären, tämligen diger för alla som känner hockeyns koder.
Från moderklubben Kiruna AIF till åtta elitseriesäsonger (numera SHL) med Djurgården, därefter sex säsonger med Södertälje SK. 489 matcher i högsta serien och spel med Tre Kronor.
Hans tränar-CV skäms inte heller för sig. 2001 tog han sin första klubb och har sedan coachat såväl Södertälje som Skellefteå, Djurgården och Linköping i högsta serien, med allt vad det inneburit av ris och ros och rubriker.
På en svartvit bild till det här reportaget firar han ett av sina två SM-guld ihop med Peter Ekroth och Anders ”Masken” Carlsson. Bilden är från 1985. En lång säsongs slit med Södertäljes ”S” på bröstet som kröntes med en gyllene medalj, för en stund stannade världen upp.
Men snart snurrade den åter som vanligt, det är märkligt, det där.
De där gulden, vad betyder de för dig i dag?
Säcken tar en mun ur sin kaffekopp, skakar på huvudet:
– Ingenting.
Inte?
– Nej. Det var stort och ärorikt då, stolt att ha varit med om det. Men nu, nej. Jag har medaljerna någonstans men jag skulle inte kunna hitta dem, det är inte viktigt.
Men å andra sidan, säger han, så vet han hur svårt det är att nå den yppersta nivån. Det har han med sig i sin roll som ledare, varje kväll predikar han vikten av noggrannhet och disciplin för sina spelare i Visby Roma.
Det som betyder något är istället upplevelserna. Resorna, vänskapen, den livslånga, med såväl med- som motspelare. Att träffas i ishallarna, byta några ord om spelsystem och dagsform men också om livet i stort; Hur är det? Hur har du det? Minns du?
Det är många idrottare som efter karriären säger att resultaten inte har något värde i sig. Så vad är det som betyder något?
Han berättar om barnen, om de elva barnbarnen, säger:
– Att ha ett bra liv, bra umgänge, att ha sina nära och kära. Vad jag gör på jobbet är så klart en stor del av livet, men det är familjen, barnen och att man har ett bra liv som är det viktigaste. Att spela golf, läsa en bok, trivas där man befinner sig…sådana saker.
Och lyssna på musik. Musik gillar han och kan lätt snöa in. En kompis blev en gång så evigt trött på att Säcken alltid spelade gruppen Chicago i bilen, så denne vevade helt enkelt ned rutan och skickade kassetten år helvete.
Vi växlar över här, så som gjorts några gånger under hösten, till frågor som huvudpersonen sällan eller aldrig fått i intervjuer.
Så därför:
Nämn någon, utanför hockeyn, som du sett upp till?
– Det måste vara mina föräldrar, ingen annan har kunnat mäta sig med dem…även om de var de töntigaste som fanns under en period. Men så tyckte väl ungarna om mig också.
Hur gick det senast du var hos tandläkaren?
– Jag fick laga en plomb men annars bra.
Vilken stad, förutom Visby, Stockholm och Kiruna, har du ett särskilt förhållande till?
– Linköping tyckte jag väldigt mycket om, jag var där i två år. Där skulle jag kunna tänka mig att bo, faktiskt. Universitetsstad, mycket rörelse, Stångån som rinner genom stan…ja, där trivdes jag.
Berätta om ett tillfälle när du släppt sargen.
– När jag träffade Karin. Vi hade båda varsitt förhållande bakom oss, nu satsade jag igen och nu har vi kamperat ihop i 20 år och givit varandra utrymme. Ibland säger hon att hon hatar hockey, men det gör hon inte, jag tror till och med hon kan reglerna!
Vad är du rädd för?
– Att bli ett paket, det skrämmer mig. Och när man har så många barn och barnbarn som vi, det är en ständig oro, faktiskt, att det ska hända dem något.
Rekommendera något, vad som helst.
– Gå upp i tid på morgonen så du hinner äta frukost i lugn och ro, det gör dagen så mycket bättre.
Musik, förresten, vilket också avhandlades i förra kursiva stycket. Omklädningsrumsmusiken, den stenhårda som killarna i laget dånar på med, ger han inte mycket för. ”Vilken jävla musik!” säger han.
Nej, han blev alltså inte raggare. Men låt oss ändå tänka den tanken. Hembränt och Gällivarehäng, rockabilly och plyschtärning, varv på varv runt Kiruna, Säcken skanderandes "Vi vill ha motorgård" och baksätets läderklädsel fyllt med brudar.
Så. Nu har vi sett den bilden.
Men polis blev han, gjorde sin sista tjänstgöringsdag 2003. Mestadels verkade han som närpolis, i Gamla Enskede och Skogås/Trångsund.
Det var fina 90-talsår, god kontakt med ungdomsgängen och möjlighet att verka där brotten begicks. Nog hände det att det förkom vapen men aldrig, säger han, som i dag.
Det är, som vi ju konstaterat, en annan tid nu.
– Men jag är glad att jag haft polisjobbet, under alla år jobbade jag vid sidan av hockeyn och trivdes alltid lika bra.
De var på semester på Gotland, Säcken och Karin. Fast hon kallar honom förstås Hasse. Tio år tidigare hade de träffats i jobbet, han alltså polis, hon inom Huddinge kommun.
Nu hyrde de ett hus vid Herta, det var 2010, och båda fick en omedelbar känsla för ön.
För Säckens del betydligt ljuvligare än när han var på ön första gången, 1975 med juniorlandslaget; svinkallt, blåst genom märg och ben (”Fast jag var väl för tunt klädd….”).
– Så vi åkte tillbaka snart igen, fick nys om den här tomten och slog till. Sedan vi byggde har vi varit här all ledig tid.
Så berätta om den här platsen, om Ljugarn.
– Det är en fantastisk plats, helt enkelt. Nära till havet, restauranger på somrarna, lugnt och stilla så här års...jag trivs alldeles utmärkt. Att vi dessutom är lediga när vi är här spelar så klart roll.
Ja, nu är han ju inte helt ledig. Mot (eget) bättre vetande – han var ju klar med hockeyn! – tog han sig an tränarsysslan för Visby Roma. Det kräver sin insats; träningar, matcher, resor och ett inrutat liv.
Precis som hans liv sett ut sedan han lämnade Kiruna. Men å andra sidan: det är sedan länge en livsstil.
– Karin har haft sitt jobb och låtit mig ha mitt, jag har haft övernattningslägenheter och hela tiden återvänt till Stockholm. Det har gjort att det funkat. Nu är det hon som får resa hem till Gotland.
Vi går alltså ut efter intervjun. Den stilla vinden, släkten som drivit in, bladen som går i guld, på Strandvägen sågar män i brandgula västar grenar, det är om hösten.
Elsa rusar runt, tuggar på pinnar, får korn på en kråka och sätter av.
Vid Sjöviksgården ligger bastun, den är corona-stängd nu, annars är den ett vattenhål. Ja, för all del även platsen även för en och annan malt.
Lördagar klockan 17 är en helig tid, då får man veta vad som händer i bygden.
– Det är oerhört fint. Det ska mycket till innan jag missar lördagsbastun!
Det här är hans verklighet nu. 63 år, 150 mil från förr.
Men när vinden tar i, stormen. När vattnet fräser in, när mörkret faller och ingenting annat hörs än vidderna, de vilda. När det är så, då är det nästan som en hälsning från en helt annan tid, längre uppåt landet.