DU&JAG
Han befinner sig nio timmar och 13 siffror bort, Mikael från Bertels i Hablingbo.
Hemma är numera orten Topanga, 8000 invånare, i en gömd dalgång i Santa Monica Mountain mellan Malibu och Santa Monica i Los Angeles utkant.
Gröna och bruna böljande sluttningar, där uppe solen och där borta i väster: Stilla havet.
Det skulle bli några terminers musikstudier för att bli en bättre gitarrist, det blev till ett helt liv med fru och barn.
Ja, säger han, där vi sitter på var sida av världen för den här intervjun:
– Livet blir inte alltid som man trott eller planerat, jag hade ju tänkt ta över firman i Roma.
Los Angeles i Kalifornien, fyra miljoner invånare, USA:s näst största stad efter New York City. I hela storstadsområdet Los Angeles-Long Beach-Santa Ana omkring 13 miljoner. En metropol bland metropoler.
Vi ska ta oss till LA och det böljande Kalifornien i den här intervjun i den miniserie som inleddes förra veckan om gotlänningar som flyttat ut i världen. Men först till Hablingbo på Gotland.
Även om Los Angeles nu är hans hem så är lilla Hablingbo hans verkliga ”hemma”, det står tydligt.
– Det går aldrig ur, säger han. Jag känner så oerhört starkt för den platsen. Jag försöker hålla koll på vad som händer och jag pratar med pappa varje vecka, via Whatsapp, det är så fint att kunna se varandra.
Han känner saknaden inom sig, säger han.
Att inte kunna vara där så ofta som han skulle vilja, minst en gång om året brukar det bli. Dessutom brukar pappa Villy hälsa på då och då, Mikaels mamma är borta sedan länge.
– Att inte kunnat komma hem i år på grund av coronan har varit tufft, det är som att jag behöver komma till Gotland för att andas. Min fru Christina, som kommer från Kalifornien, älskar också att komma dit, till lugnet.
Faktum är att Mikael och hans Christina gifte sig i Hablingbo kyrka i augusti 2017. Ett rejält bröllop med vänner och bekanta.
De båda har varit tillsammans i sex år nu. Att de blev ett par har stor betydelse för att Mikael valde att stanna over there. Vi kommer till det.
Under intervjun sticker Christina emellanåt in en och annan kommentar, telefonen är satt på högtalarläge.
Som när vi pratar om just lilla Hablingbo:
– I love it, att gå promenader, spela kort med grannarna, göra kroppkakor, ta det lugnt, säger hon, på engelska, trots att hon kan lite svenska.
Bland annat kan hon, efter språkundervisning online, säga ”Var ligger Uppsalavägen? Den ligger där”. Hittills har hon aldrig haft användning för just denna fras.
Men, dock.
Tankar har funnits och finns på att bosätta sig i Hablingbo ett par år medan sonen Theodor är liten. Han är två nu så än finns tid.
– Vi skulle kunna jobba därifrån, det går att ordna. Vi har i alla fall pratat om det, vi får se hur det blir, säger Mikael.
– Blir det Trump fyra år till så kommer vi direkt, flikar Christina in.
Hablingbo, förresten, på västkusten, precis som LA: Petesgården, Hablingbo creperie, Magazin 1, Lilla Burge, Kälder gård, Nisseviken bad & beachbar, Hablingbo IP, Berne Appelqvist, Ola Nilsson, Lauri Pappinen, Myrbacka och magiska platser som Tvärårdi, Äutstein, Korumpu och Gjäuskörku.
Det var musiken som tog Mikael ut i världen. Han lirade i löst ihopsatta band under gymnasieåren i Visby, med kompisar som Johan Carlgren, Jocke Janthe och Stefan Helleblad.
Fina år, roliga år, minnesvärda år.
Han delade lägenhet med nämnde Helleblad, i dag musiker i bland annat Jono och Within Temptation, det sistnämnda baserat i Nederländerna.
Det blev sena kvällar med överakademiskt flum och, till grannarnas förtret, långa nätter med inspelningar på 4-kanals-portan.
Det var efter gymnasiet och lumpen på KA3 i Fårösund han bredde ut sina vingar. Musicians Institute i LA lockade, en renommerad musikutbildning, elever från hela världen i en smältdegel av kulturer.
Två år skulle det bli. Så lite han visste.
Istället för gitarrspel tog studiotekniken över och Mikael blev kvar, startade en inspelningsstudio där han producerade lokala band.
Men för att kunna behålla sitt visum var han tvungen att fortsatt studera, så han började läsa ekonomi. Tog den ena kursen efter den andra…
– …och plötsligt var jag certifierad revisor, säger han genom luren och låter närmast förvånad trots att många år gått sedan 2007.
Om än tänkt som sidosyssla började han så jobba som just revisor. ”Jag tänkte tjäna lite pengar för att kunna köpa fler mikrofoner” som han säger.
Men så många korsvägar finns det alltså i livet, plötsligt är riktningen ändrad:
– Jag blev mer och mer intresserad av ekonomifrågor, särskilt som jag jobbade inom entertainment- och mediaområdet.
Han skrattar till, säger:
– Tänk om jag hade vetat allt det när jag var 19-20 och satt och spanade i en bunker på Asunden!
I dag är Mikael Senior vice president of finance hos Anonymous Content, ett film- och tv-bolag mest känt för filmerna "Spotlight" och "The revenant", tv-serien "True detective" och för att representera skådespelarna Samuel L Jackson och Emma Stone.
Det tar 45 minuter i bil till kontoret i stadsdelen Culver City längs kustvägen via Santa Monica, men sedan coronan kom har han jobbat mycket hemma.
När han loggar in, eller kliver in genom dörren till sin arbetsplats, förvandlas han, sägs det, från den snälle privatpersonen Mikael till den hårdför förhandlaren.
Jo, så är det, säger han.
– Jag gör mitt bästa för att vara snäll, ställer upp för dem omkring mig som behöver. Men på jobbet gäller det affärer, där är jag stenhård, man måste kunna stänga av och på sina känslor när det krävs.
Som för närvarande när han förhandlar med Apple, som givit sig in i film- och tv-branschen. För tillfället har de fyra pågående gemensamma projekt.
– Det är verkligen David mot Goliat, de är så otroligt stora, betalar ofta inte i tid bara för att de kan, då gäller det att vara tuff. Vi är förhållandevis små och behöver intäkterna.
Mikael lämnade den där första revisionsfirman 2014, vilket kom att bli ett märkesår. En klient ringde, förtvivlad för att hans "högra hand" sagt upp sig för att, som han sade, "krama träd i djungeln och göra annat happy shit!". Jag söker någon som kan ta över hennes jobb eller dejta henne så hon blir kvar”.
– Jag tänkte: Varför inte göra båda delarna, skrattar Mikael
Ja, precis så blev det. Mikael tog över hennes tjänst, lät henne för all del resa iväg men mötte upp i Dominikanska Republiken och resten är, som det heter, historia.
Att det sedan, i augusti 2017, skålades i champagne utanför Hablingbo kyrka har vi redan berättat.
I dag lever den lilla familjen alltså i Topanga, när den här intervjun görs är det söndagsförmiddag lokal tid. De sitter på verandan och äter frukostpannkakor med sirap, det är tradition.
Lyfter de blicken ser de ut över bergssluttningen fylld av ekar, längre bort nationalparken Topanga State Park.
En julgran är införskaffad och en uppblåsbar snögubbe, för när vi pratar har Santa Claus ännu inte kommit.
De gör vad de kan för att skapa stämning i den 25-gradiga värmen. Julmaten är given, den svenska.
Och de funderar, säger de, på att ställa sig på balkongen mot gatan och sjunga Santa Lucia och annat stämningsfullt för förbipasserande. När Mikael sjunger med sonen är enda gången han i dag använder gitarren.
– Men jag vet inte, vi provade och det lät inte så bra, skrattar han.
”Teddy”, ja, er lille son. Är det en liten svensk eller en liten amerikan som växer upp?
– Båda delarna, skulle jag säga. Han lär sig två språk samtidigt, men hans första ord var svenska. Han säger "titta" och han säger "bil" istället för "car". Vi har en svensk au pair här som pratar mycket svenska med honom…han får höra båda språken hela tiden.
Los Angeles, förresten, på västkusten precis som Hablingbo: Bel Air, Beverly Hills, Hollywood, Long Beach, Venice, Slayer, Toto, Billy Eilish, The Runaways, Little Feat, Kesha, The Eagles, LA Galaxy, Los Angeles Kings, Los Angeles Dodgers, Los Angeles Lakers och den cigarrökande kommissarie Frank Columbo vid Los Angeles mordkommission.
Mikael är svensk i hjärtat. Eller snarare: Habling. Så hur var det då den gång han bestämde sig för att verkligen på riktigt bosätta sig i USA?
Jag frågar om det.
Finns det ett speciellt tillfälle när du insåg att Los Angeles var din plats och inte bara en parentes?
– Ja, säger han. Definitivt. Och det är förenat med mitt livs absolut svåraste beslut. En otroligt jobbig stund, men jag kunde inte annat än att följa magkänslan.
För så här var det. Pappa Villy drev Gårdsservice i Roma och Mikaels tanke hade alltid varit att efter äventyret i USA flytta hem och ta över firman.
Under alla år hade han rest till Gotland under somrarna och jobbat i butiken, planerna för att ta över ruljansen tillsammans med sin kusin Artur Forsberg fortskred.
– 2014 hade jag sålt av det jag hade i LA, diskuterade med banken i Sverige om att ta över och allt började falla på plats…men i samma veva kom erbjudandet om ett nytt lockande jobb samtidigt som jag alltså träffade Christina.
Att då inse att han faktiskt ville något annat än att ta familjeföretaget vidare var en rent fysisk kamp, hela kroppen gjorde motstånd…samtidigt kände han i magen att han drogs mot USA.
Och så fick det, i slutänden, bli.
– När jag väl tagit beslutet kändes det rätt. Vi köpte huset och jag planterade min framtid här i Kalifornien.
Tufft beslut, onekligen?
– Ja, säger han och tystnar. Ja…jag var drygt 30, då väger besluten tyngre än när man är 19-20 och fortfarande söker vad man vill göra.
Trots allt finns Gårdsservice alltjämt kvar i släkten, det blev kusin Artur som tog över, vilket gjorde det hela något lättare för Mikael.
Mikael nämnde Stefan Helleblad tidigare och jag berättar att jag i våras gjorde en lång intervju med honom, bland annat om hans starka känslor för barndomshemmet i Lau, hur han behöver komma dit emellanåt för att hämta luft och känna att allt är som vanligt.
Där har varje plats en historia; träden, bäcken, ängarna, skogen.
Jag tycker jag hör det på dig, Mikael, att du hyser samma känslor för ditt Hablingbo.
– Ja, så är det. Definitivt, vi tänker likadant där. Att köra 142:an söderut och sedan komma in genom dörren på gården, större lugn i själen kan jag inte få.
Skolan är nedlagd sedan länge, ingen matbutik på orten, ingen mack, många flyttar därifrån, istället finns restauranger, konstnärer…en bygd i förändring.
– Saknaden är i första hand att inte finns där, att inte uppleva det som händer. Men jag hänger med på avstånd så gott det går. Hur är det på Gotland, förresten, blåser det mycket?