DU&JAG
Det är en natt som gått till den svenska tv-historien, likväl som själva ambassaddramat ätit sig in i det kollektiva minnet. För första gången kunde terrorismen följas i realtid i Sverige.
Magnus Lind stod mitt i tumultet den där aprilnatten för 45 år sedan, som bildproducent för televisionen. För alla som såg det i tv var det svartvitt, för honom badar minnet i färg, först den plötsliga smällen, därefter lågorna som slår ut ur den vita tegelbyggnaden.
Magnus, ”Mangen” kallad, bor numera i Lummelunda med hustrun Marie Nilsson Lind. Han kom att bli hyllad musiker och verkar numera även som konstnär. Men den här kvällen befann han sig mitt i samtidshistorien.
– Ja, det var ett jäkla kaos, minns han. Och en massa livrädda poliser.
Nog för att terrorn varit i Sverige tidigare, som skjutningen på Jugoslaviens ambassad 1971 och en till detta kopplad flygplanskapning på Malmös dåvarande flygplats Bulltofta året därpå.
Vi har även i närtid tvingats notera terrordåd i landet, som självmordsbombaren som sprängde sig själv till döds på Bryggargatan i Stockholm julen 2010 och inte minst lastbilsattacken på Drottninggatan den 7 april 2017.
Men då, 1975, var det medlemmar ur den väpnade vänsterextremistiska organisationen Röda armé-fraktionen (RAF) som vid lunchtid tog sig in i den vitteglade ambassadbyggnaden på Skarpögatan på Gärdet i Stockholm och genom att ta gisslan krävde av den västtyska regeringen frigivning av 26 RAF-medlemmar som satt fängslade i Västtyskland.
Bland fångarna fanns Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin – innersta kärnan av den så kallade Baader-Meinhof-ligan – vilka alla avtjänade straff i högsäkerhetsfängelset Stammheim i Stuttgart.
RAF hade sin bakgrund i det sena 60-talets studentrörelse. Men bland vissa radikaler kom tonläget att höjas, det räckte inte med demonstrationer. I skiftet 60-70-tal orsakade de en typ av inbördeskrig, påhejade av en stor del av landets ungdom.
Totalt kom nära hundra människor att mista livet i samband med RAF:s blodiga attentat runt om i Västtyskland.
Magnus växte upp som sladdis med två äldre syskon på den betydligt lugnare Valutavägen i Hägersten, gatorna runt om hette Vinstvägen och Inteckningsvägen. Det var en stadsdel där arbetarna skulle veta sin plats.
Han kom efter åren på tv att bilda calypsokalaset Aston Reymers Rivaler som rökte på runt riket och tillhörde därefter det hyllade Perssons Pack som gjorde hembränd hälsingepunk med Per Persson vid sångmicken och Limpans dragspel långt fram i ljudbilden.
– Du vet, när man var ute och lirade och mina gamla polare från tv kom fram och hälsade, Bengt Öste, Christina Jutterström och alla de där, killarna stod som fiollådor, liksom ”Va? Känner du dem?”, skrattar Magnus så mustaschen gungar.
Första planen var att bli möbelarkitekt, vilket han också utbildade sig till. Sedan pluggade han psykologi på universitetet men i samband med att tv fick en andra kanal 1969 sökte Magnus in till Sveriges Radio, som det hette då, och utbildades till redigerare och bildproducent.
Det är år han minns med glädje. Att vara mitt i nyhetsflödet och kunna använda sitt bildseende, det han på senare år använt för att göra konst. Nu senast bilder skapade i photoshop, pixel för pixel och tusentals nyanser av grått.
Men då, på 1970-talet, var politiken i nyhetsfokus. Det var en förändringens tid i efterdyningarna av 68-rörelsen, vilken växt sig stark i hela Europa.
Hur minns du den tiden, så här många år senare?
– Det var händelserika år. Vietnam-kriget, alla demonstrationer det förde med sig, 1974 i april var jag i Lissabon när det small där och regimen störtades…det var mycket som hände, man fick vara med överallt.
Den 24 april 1975. I Stockholm var det än så länge vanlig fredag, dagen därpå skulle Supertramps ”Dreamer” avlösas av The Sweets ”Fox on the run” som ”Veckans smash hit” i radioprogrammet ”Poporama”, och i fotbollen hade Malmö FF med Bob Houghton som tränare inlett sin vandring mot höstens allsvenska serieseger.
AIK kom att bli femma det året, AIK är Magnus lag, han var med och startade ”Black Army” och är supporterklubbens medlem nummer ett.
Han har också skrivit och spelat in hyllningslåten "Drömmar av guld", vilken handlar om hjärteklubben.
Men just denna dag, vid lunchtid, tog sig sex ockupanter in i det vita fyravåningshuset på Skarpögatan på Östermalm och tog tolv personer som gisslan. En aktion i Västtyskland ansågs alltför riskfylld men Sverige verkade vara ett progressivt land, så där fick det bli.
Magnus höll vid tillfället till i sitt arbetsrum på Sveriges Radio, som det då hette, bara hundratalet meter därifrån.
Han minns inte, säger han, hur han fick reda på att ockupationen verkligen pågick men när den kom till redaktionens kännedom blev det snabba ryck.
Kabel drogs från tv-huset och en kamera riggades på behörigt håll från ambassadbyggnaden, allt som linsen fångade spelades in på redaktionen. Det var andra tider, långt före digitaltekniken.
Det kom att bli reportern Bo Holmström som guidade tv-tittarna genom dramatiken.
– Han var perfekt framför kameran. Gjorde sig bra i bild, bra look med den där långa rocken och dessutom hade han stor erfarenhet. Han var utrikeskorre då men råkade vara i Sverige vid tillfället, berättar Magnus.
Även reportern Christina Jutterström, långt senare VD för Sveriges Television, fanns med i periferin men kom varken att höras eller synas.
– Vi skickade upp henne på Radiohusets tak för att rapportera därifrån, men vi lade aldrig ut någon bild.
Så där stod de, timme efter timme medan aprilmörkret föll. Holmström med mikrofonen, en fotograf och Lind som bildproducent med uppgift att sköta produktionen och bestämma vilka bilder kameran skulle ta upp.
– Det kom hela tiden nya besked om vad som hände inne på ambassaden, vi visste inte vad vi skulle tro. Allt vi kunde göra vara att avvakta.
Klockan 23:47 kom plötslig detonationen som fick eldslågorna att slå ut genom fönstren på fjärde våningen och färga den svarta natthimlen brandgul.
Det följande är svensk tv-historia. Bo Holmström som rycker till av smällen där han står framför en parkerad Saab 99 och som sedan ropar rakt in i kameran: ”Lägg ut! Lägg ut!! Sju gånger ”Lägg ut!”.
”Ja, här är nu ambassadbyggnaden och alldeles nyss hördes en våldsam detonation och det brinner fortfarande. Vi såg splitter flyga omkring här och det var en kraftig detonation. Hela huset är sprängt”.
Magnus skrattar åt den stunden, så här 45 år senare. Det var showtime, säger han.
– Vi hade Rapport-fest där på Gärdet, kan man säga. Kameran gick ju hela tiden och det visste han mycket väl.
Bo Holmström, som avled 2017, berättar i ”P3 Dokumentär" om hur han åkte in extra för att lösa av de kolleger som jobbat under dagen. Och så plötsligt exploderade ambassadens övervåning, 15 kilo trotyl som, skulle det visa sig, utlösts av misstag.
Så här berättar han i radiodokumentären:
”Jag hade en monitor intill mig, men den dog så jag såg inte vad som sändes ut. För att väcka dem, om de inte upptäckt smällen, hoppade jag och skrek. Men sen tänkte jag att så dumma kan de inte vara att de inte lagt ut den här kameran så då började jag berätta vad jag såg”.
Det Holmström och Magnus Lind såg, förutom lågorna genom ambassadens fönster, var främst skärrade poliser. Tv-folket höll sig lugnt, de hade varit i hetluften tidigare, men för många av poliserna var det uppenbarligen första gången det brände till:
– De kom springande och grät, det var ett enda kaos, jag sa ”vrid kameran för helvete”, någonstans i arkivet finns det bilder på gråtande poliser. De ville ha bort oss men de som var allra mest rädda var de själva.
Men du kände ingen oro?
– Nej, du vet, i den situationen, man står med hörlurar, kamera, mikrofoner, man kopplar bort det, det blir något annat som tar över, viljan att berätta.
Magnus säger att han inte ägnat den där kvällen och natten på Skarpögatan särskilt många tankar. Det är en bland många händelser i livet, bara.
– En gång klev jag in på en bank på Odenplan och tittade in i en gevärspipa, det var nåt rån som pågick. ”Lägg dig på golvet” skrek de, jag tänkte att ”okej, då lägger jag mig väl då, här borta verkar bra”. Man blir lite förhärdad genom att komma så nära oroligheterna som jag gjorde i tv-jobbet.
Dock insåg han, säger han, redan där och då att det var en svensk samtidshistoria som skrevs. Och så är det verkligen, få har missat de bilder som televiserades den natten.
– Och nu dyker det upp i nöjesprogram och lite överallt, det blev ju Bosses signum, det där. ”Lägg ut!”, skrattar han.
Sammanlagt krävde dramat fyra människoliv: två ambassadtjänstemän och två terrorister. En av dem, Siegfrid Hausner, avled efter att med svåra skador ha utvisats till Västtyskland.
Förbundskansler Helmut Schmidt vägrade ge efter för kraven om frigivning och de överlevande ockupanterna dömdes alla i Västtyskland till två gånger livstid, men benådades senare och frigavs i mitten av 90-talet.
Dock var detta drama knappast slutet för RAF:s härjningar i Stockholm.
I mars 1977 upptäckte svenska Säpo att den i Stockholm bosatte tyske medborgaren Norbert Kröcher och en grupp kallad ”Kommando Siegfried Hausner”, efter den stupade kamraten, planerade kidnappning av statsrådet Anna-Greta Leijon under namnet ”Operation Leo”.
Leijon var vid tiden för ambassaddramat biträdande arbetsmarknadsminister och den som tog beslutet att utvisa den svårt brännskadade Hausner.
Polisen lyckades dock gripa Kröcher och därmed spräcka kidnappningsplanen.
Polisens kodord för att sätta sin insats i verket var ”Ebba Grön”, vilket sedan blev namnet på punkbandet från Rågsved med Thåström, Gurra och Fjodor.
Personerna i Baader-Meinhof-ligans kärna slutade sina dagar i Stammheimfängelset. Ulrike Meinhof hängde sig i sin cell 9 maj 1976, Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe, även han i gruppens kärna, begick självmord i sina celler den så kallade "Dödsnatten, 18 oktober 1977.
Under 1980- och 90-talen fortsatte RAF att genomföra attentat runt om i Tyskland, men 1998 upphörde gruppen att existera.
Magnus Lind bytte även han spår i livet. Han tackade nej till fortsatt tjänst på tv och gav sig alltså istället in i musiken.
Tillsammans med Aston Reymers Rivaler var han med att skapa låtar som ”Godis är gott”, ”Tvål” och "Stockholms ström" och Perssons Pack blev livepublikens favoriter över hela riket trots att de sällan hamnade på listorna, undantaget låten ”Tusen dagar” tillsammans med Jakob Hellman.
2014 lade bandet av och Magnus flyttade till slut till Gotland och Lummelunda efter många års tjat av hustrun Marie, de som träffats redan 1989.
Här lever han numera gott. Han säger att han rent av känner sig som en lantis när han kommer till Stockholm. Kanske för att hans gamla stad inte finns längre:
– Du vet, jag är urstockholmare, det var min plats, Kungsholmen, Mäster Anders-krog. Alla kaféer, kaféer är viktiga för mig, där sitter man länge och för seriösa samtal utan alkohol. Men sen togs kaféerna över av vabbande morsor...den gamla kafékulturen dog. Rullatorerna försvann och in kom golfbagar och SUV:ar, när grannen köpte balettkläder och började jogga blev jag både deppig och förbannad.
Så du börjar rent av bli gotlänning?
– Ja, säger han. Det är nog faktiskt så.