Under många år var han del av Gotlandsrevyn. Det penga-arv han fått har dock gjort honom aningen bakbunden, han känner att han inte kan häckla etablissemanget på samma sätt som förr.
Du&Jag
En gång i tiden turnerade Palten Norden runt med estradörer som Svullo och Eddie Meduza, uppträdde i folkparker, festplatser och på tv.
Svullo och Meduza, såväl galenpannor som genier, med sina fräcka visor, Palten med sin luftgitarr. Vart de visade sig drog de ohemult med folk.
…men som någon skrev i sociala medier om trojkan: ”Den tredje heter Palten och av honom blev det ingenting!”.
Ingenting, alltså. Noll. Nada.
Vilket så klart inte är sant. I dag och sedan länge målar han sina tavlor och bygger också sin skulpturpark vid bostaden längs vägen mellan Visby och Lummelunda. Den han kunnat skapa genom ett oväntat miljonarv, vi kommer till det.
Nöjd med sin lott är han, genom livet har hans stora skräck varit att ”bli någon”, ”ingenting” passar utmärkt för från toppen kan fallet bli hårt, han har sett det på nära håll.
Vi kommer dit i den här intervjun med en konstnärssjäl med lika delar passion och ångest. Vi kommer också till hur ens världsbild möjligen förändras av ett plötsligt fyllt bankkonto.
Patrik Jonsson föddes i Södertälje av gotländska föräldrar som flyttat till fastlandet för jobbets skull. Flytten gick sedan till Liberia där han gick i skolan i tre år.
Så småningom återvände pappa Jonsson med sin familj till Gotland och Västerhejde, det var hemma, uppväxt som han var på Nygårds.
Palten – för jag kallar honom så, alla gör det, han ÄR Palten - minns hur han gjorde sin småskoleklass besviken när han anlände:
– Det skulle komma en ny kille från Afrika och de stod i ring och väntade. Och så kom jag i hemsydda byxor och var lika vit som de!
Redan tidigt upptäckte han konstnären inom sig, han läste serietidningen ”Mad” och ritade var och när och överallt han kom åt.
Än i dag har han en hel koffert full av barnteckningar, även skolböckerna var fulla av bilder i blyerts. Ingen färg, inte förrän fröken Viola Sirland höjde rösten.
– ”Ska du ha en femma i betyg måste ha använda färg också”, sa hon, säger han och skrattar åt minnet.
Kropp utan knopp.
Konsten, måleriet, skulpterandet och musiken, kom att bli hans väg, in till Visby och ut i världen. Udda girar har den tagit, sträckt över fält och tagit tvärstopp i återvändsgränder.
…men alltid har kärleken segrat, kärleken till måleriet.
Han hade sin första utställning på Gråbo bibliotek när han var 15 (”Du är surrealist, du målar som Dali!”), sedan blev det konstskolor och brödjobb här och var i landet, en sväng till USA där han lade tak.
Se där, en skiss här bara, ett brottstycke för att visa helheten. För så har livet gått, snart 60 år. Ingen helt fast punkt men å andra sidan fasta punkter överallt, geografiskt men mest i känslan.
Från början satte han två armeringsjärn i överbliven betong. Och sedan ett par gamla stövlar, ett par byxor...och hux flux hade han skapat en staty av sig själv.
Nog för att han alltså gått konstskolor men i grunden är han autodidakt. Det är ett jävla ord. Inte minst för en dyslektiker. Självlärd är bättre.
– Jo, säger han. Den där dyslexin har jag kämpat mycket med. Jag kan tappa hela meningar, ibland tänker jag att det är för att jag svävar iväg och inte orkar hålla fokus.
Men, säger han, det har även tagit sig mer handfasta uttryck.
Som när han i sin tatueringsstudio skulle gadda ”Fredrik” på huden men kunden till sin förvåning upptäckte att det stod ”Fredik”.
– Det kändes ju sådär. Men jag lyckades fixa till det så det såg okej ut.
Konsert med Van Palten tillsammans med Gotlandsmusikens orkester i Säveaulan 2005.
Nej, något ”vanligt” jobb har han aldrig haft. Åtta till fem, några veckors semester och kompledigt i mellandagarna.
Han har i och för sig alltså varit takläggare i USA, flyttgubbe, städat på Munken…jobbat när andra vill vara lediga. Men mest har han varit frifräsare inom sitt gebit.
Hållit sig utomlands i långa perioder under vår och höst, målat tavlor, slipsar och t-shirts och sålt, målat väggar på discon och barer.
Levt ur hand i mun i perioder, kämpat för att få ekonomin att gå runt.
Skulle du kunna tänka dig att vara en ”Svensson”?
– Det korta svaret är ”ja”! Absolut. I alla fall i det avseendet att jag vet att lönen kommer in. Den ångesten har jag alltid gått med, hur jag ska få pengarna att räcka. På höstarna har jag haft det hyggligt, i maj har jag tvingats låna.
Så är det inte längre, Palten fick ett mångmiljonarv när företagsledaren och Payex-grundaren Max Hansson gick ur tiden 2018, men det där kommer vi alltså till.
Pengar på baken ändrar en del, men inte allt.
Palten gjorde omslag till en hel del av de kassetter som Eddie Meduza gav ut, som "Radio ronka" och "Dårarnas julafton".
För än i dag brottas Palten emellanåt med den psykiska ohälsan, den han känt ända sedan 20-åren. Han minns första gången, minns hur han jagade upp sig, slog sig på knäna, kunde inte vara still.
Han berättar, Palten. Hur han kände sig trängd av för mycket folk, hur han sprang ur en kyrka då han var bestman, hur det smög sig på honom när som helst.
I dag vet han hur han ska hantera det:
– Med träning. Det är det bästa. Det borde verkligen lära ut till kidsen som mår dåligt i dag.
Han berättar hur han en tid stod i mål i handboll. Det var välgörande. Bollarna han pepprades med fick den inre smärtan att mildras.
…och så spelar han tennis. Han sägs vara Gotlands sämste licensierade spelare. Han brukar spela dubbel med Kristian Tallroth, musik- och konstnärskompis. De är inte bra men de har kul.
Konsten och kreativiteten har varit Paltens livsnerv redan från tidig ålder.
Jodå, kärvt har det varit ibland att få det att gå runt. Men det här är ingen snyft-artikel, det är inte ett dugg synd om Palten.
Livsstilen har han själv valt, aldrig har han känt sig fattig. Snarare mångfaldigt rik. På talang. Och det gör gott för själen.
Men vi ska vara sanna här: Under några år levde han riktigt gott trots att han ”blev ingenting”. Det var under åren som svensk mästare – i luftgitarr.
Jodå. 1985 tog han sin första titel…ja, det är precis som du tror, man låtsas ha en gitarr och lirar till en låt. Tävlingen avgjordes på Grand Hôtel i Stockholm, Palten klädde sig till kock, åt råa ägg, rockade till Deep Purple och Van Halen och sedan var han stjärna.
I sju år levde han på att inte spela gitarr, så att säga. Sverige, Norden, resten av Europa. Mest pröjs gav det i Norge.
– Det gällde bara att släppa lös, skrattar han.
En kockmössa - och sedan våga spela pajas. Det är grunden för luftgitarrister. "De sämsta luftgitarristerna är de som kan spela riktig gitar, de står och spelar ackord och rör sig knappt".
checklista
Vi bryter av här med Paltens tips för att bli en bra luftgitarrist:
• Skaffa scenklädsel.
• Träna upp tajmingen, det ska se ut som du spelar gitarr.
• ...men spela inte för bra, en bra gitarrist är tråkig. ("De som kan spela på riktigt står mest och tar ackord, skittrist att se på").
• Rör dig med yviga gester.
• Spela helt enkelt pajas.
Sådär ja:
1992 var han med igen. Då var det ett super-SM med de senaste årens mästare i startfältet, bland dem musikerna Kalle Moraeus och Ingemar Dunker.
Palten ställde upp på ett villkor: Att han fick köra ett par låtar med sitt nybildade band Van Palten. Det fick han. Man kan säga att han började på toppen:
– Blå Hallen i Stockholms stadshus, 2000 i publiken, direktsänd tv. Alltså, jag var så jävla nervös. Men det flöt på. Sedan körde vi några somrar på Dåbbra i Visby, där Joda ligger nu.
Än i dag lirar han en del, Stora torget emellanåt, rock och blues, öppen E-stämning på gitarren och slide-rör på fingret.
Under många år hade Palten sin hund Wilma med sig vart han gick. Det var en outsäglig sorg när hon gick ur tiden, han lindrade den med att bygga en stenmur på tomten.
Ja, en del bakåtblickande blir och är det i denna artikel. Det finns en sjö av minnen att ösa ur. Minnen, resor, färg och form, kärlek också till Varintorn, thailändskan han varit gift med i 18 år nu.
De ger varandra frihet att ägna sig åt sitt. Halva året på Gotland, halva i Bangkok. Ungefär. Fram och tillbaka.
– Jag har egentligen aldrig ägt några saker. Inom buddhismen säger man att man kan äga sju ting, har man mer är man ägd av sakerna. Och så är det, jag har alltid känt mig fri.
Fram till härom året bodde Palten i en trea på Klockgränd i Visby innerstad. Det var hans plats, nära till krogarna dit han gärna sökte sig, han gillar att hänga med folk.
Visby är bra på det viset, tycker han. Litet, de flesta går till samma ställe.
– Från vänster till höger på politiska skalan, alla snackar med alla. Rik och mindre bemedlad också, som Max, han brukade hänga på Masters och snacka med folk, det tyckte han om.
Payex-grundaren Max Hansson avled 1 mars 2018 efter en tids sjukdom.
Max Hansson avled den 1 mars 2018 efter en tids sjukdom. Han och Palten hade då varit kompisar i 20 år. Många gemensamma upplevelser, sedlarna har flugit som svalor, som privatplan.
När hans dagar sedan var räknade valde han att ge Palten en del av arvet. För vänskaps skull. ”Du ska få en slant” sade han.
– Jaha, varför då, sade jag. Han visste väl att jag hade en del skulder. Och så sade han ”Du måste skaffa dig ett klokt hem!”. Då blev jag förbannad, vad var det för fel på min trea!
Men så blev det. Paltens konto fylldes, med exakt hur mycket låter han vara osagt. Han köpte en bit mark i Lummelunda, en motorsåg och tog ner ett antal träd. Och i dag står hans hus där längs vägen.
Stort så det förslår…eller inte.
– Bostadsdelen är 90 kvadrat, det är väl vad de flesta bor på. Bottenplattan är på 200 kvadrat och övriga ytor är allmänna, kan man säga. Här kan jag måla, ha utställningar och ta emot folk. Jag vill att det här ska vara ett öppet hem.
Buddha-skulpturen med skogen som fond är skapad främst för alla thailändare och andra buddhister på Gotland.
Trädgården är fylld av skulpturer. Titta där är Max von Sydow, där är Max Hansson, där är han själv, där i gräset ligger en naken kvinna och där står en Buddha-staty, tillverkade för alla thailändare på Gotland.
Men ändå…att ha levt som konstnär som knappt fått ekonomin att gå ihop till att plötsligt vara rejält stadd i kassa. Hur är det?
– Jag har aldrig jobbat så mycket som jag gjort sedan dess, jag blev som en i bygglaget när vi byggde huset.
För att du haft tid och möjlighet, ja. Men jag tänker att det måste göra något med skallen?
Jo, säger han. Det gör det, även om han i själen alltså är densamme.
– I början var jag rädd att jag bara skulle sätta mig med en drink. Börja supa. Men finns många exempel på folk som plötsligt fått mycket pengar och sedan har livet mest blivit misär.
Det händer att tillvaron snurrar fort och att det ibland både blir för mycket och för starkt.
Men så har det inte blivit. Ibland har det blivit för mycket och för starkt i glasen, då har han dragit i bromsen och hällt vatten i vinet.
Han har sett på nära håll hur det kan gå, många av hans vänner har nått exempellös framgång för att sedan falla hårt, i missbruk eller depression. Svullo och Meduza, inte minst.
– Jag lovade Max att aldrig trilla dit för att han gav mig pengar. Och det håller jag, det löftet måste jag hålla.
Han har, säger han, mött en del avundsjuka och i någon mån har pengarna också gjort honom aningen bakbunden.
Som skådespelare i Gotlandsrevyn under några år var det fritt fram, då kunde den fattige konstnären slå uppåt. Det går inte längre på samma sätt.
– Jag har lite grand tappat talan, jag känner att jag inte riktigt har rätt att säga vissa saker i och med att jag har det som jag har det. Men det är som det är…och mitt huvudmål i livet är att göra andra glada. Kan någon njuta av min konst eller av att komma hit så är det bara skitkul.
DU&JAG, Palten Jonsson.
Så går dagarna, månaderna, åren. På fastlandet finns barnbarn han ständigt längtar till. Nästa år fyller han 60. Kanske har han då till slut mognat tillräckligt för att kunna säga något med sin konst?
Så har han sagt i en tidigare intervju jag gjort, ”jag har alltid känt mig för ung för att vara konstnär, först vid 60, 70, 80 har man något att berätta”.
Länge har han jagat just berättelsen, tyngden i bilden.
Som när han som tjugo-nånting reste till Figueras norr om Barcelona för att försöka träffa Salvador Dali. Han fick nej av portvakten och nej en gång till:
– Så jag klättrade över muren på baksidan och kom in i hans skulpturpark, snacka om mäktig.
Spanska surrealisten Salvador Dali (1904-1989) är en av Paltens många förebilder.
Fick träffa honom till slut, Dali?
– Nej, men hans hundar. Två dobberman och två schäfrar, varken förr eller senare han jag klättrat så snabbt uppför en mur!
Men nu, då. Nu går du mot 60, känner du att du omfamnat berättelsen nu?
– Jag vet inte…om tio år kanske, jag känner mig ännu för ung. Eller…kanske är det hit jag kommer. Äh, det gäller att inte ta sig själv på för stort allvar, det finns alldeles för många som gör. Huvudsaken är att göra så gott man kan.