DU&JAG
I juli 2018 flyttade Kim-Lian, eller Kim som hon kort och gott kallas till vardags, från Nederländerna till Gotland med sin gotländske man, låtskrivaren och musikproducenten Daniel Gibson.
Han flyttade hem, Kim flyttade bort. Bort från ett hektiskt liv i tv och på scener till den gotländska landsbygden med skogen inpå knuten.
Vi sitter i köket i det stora vita stenhuset, det är en förmiddag i maj och Kim, som gjort hundratals intervjuer genom åren, gör nu sin allra första på svenska, hon är öppen, glad och intresserad.
Jag frågar om hon på riktigt tagit in att hon faktiskt flyttat från sin uppväxt, "Har du landat i det, rent mentalt?” undrar jag.
Vi återkommer till hennes svar.
Daniel fixar på tomten den här dagen. Han har över 250 internationella releaser bakom sig men är nöjd med att hålla en låg medial profil. Jag frågar innan jag går in ”vem är Kim om du översätter till det svenska?”. Han vet inte, säger han, det är svårt, Kim gör så många olika saker. Men Jill Johnson, Pernilla Wahlgren, Sanna Nielsen, Lena Ph…där någonstans. Och därmed har vi perspektivet.
Kim växte upp i den lilla staden Beverwijk, strax nordväst om Amsterdam.
Pappa var artist och föräldrarna tävlingsdansade, uppvuxen tätt intill underhållningsbranschen fick drömmarna tidigt näring: Hon skulle stå på scen.
Hon tänker sig bakåt där vi sitter, till flickrummet och dess spegel på väggen.
– Du vet, där stod jag och jag var Kim Wilde och Cyndi Lauper, och jag lekte egna tv-program där jag intervjuade mina gosedjur.
Det var som en föraning, nästan, av vad som komma skulle.
Första gången hon uppträdde i tv var hon sex år och med tiden kom hon att bli det där välkända ansiktet med den klara rösten.
Först som 23-årig programledare i superpopulära ”Kids Top 20” och därefter, bland så mycket annat, vid två tillfällen värdinna för Junior Eurovision Song Contests Europa-final.
Allra senast ledde hon underhållningsprogrammet "Thank you for the music" och deltog i holländska versionen av "Så mycket bättre". Hon är en väletablerad "tv-kändis" därhemma.
Den där lilla tjejen du var en gång, har du fortfarande kontakt med henne?
Hon funderar länge, så många år har gått och så mycket har hänt, men jo:
– Det händer att jag får kontakt. Som barn känner man ingen rädsla, allting är möjligt bara man tror på det. Ibland når jag den känslan. Men jag har också tappat en del av henne genom allt man är med om. Tråkigt, men så blir det.
Branschen är hård, säger hon. Hård och konfrontativ och det kostar sina smällar att vara offentlig. Hon har haft succéer med också gått på nitar, det har hon tvingats lära sig hantera.
”Hårt och konfrontativt” säger du, hur menar du?
– Drömmen var att bli artist, men då hade jag ingen aning om att det ingick att alla skulle ha en åsikt om vad man gör, att hela tiden dömas och bedömas. Tack och lov fanns inte sociala medier då i början.
Det där är baksidan, menar hon, vilken också är så lätt att förstora. Även om hon allra mest hör positiva ord skymmer det negativa lätt sikten. I början var det svårt att ta, nu har hon lärt sig deala med kritiken.
– Men jo, säger hon, för att komma tillbaka till den där lilla tjejen som var jag, vi har fortfarande kontakt, jag tror fortfarande att allt är möjligt, även om jag tar mina drömmar lite lugnare nu.
Som med den förestående lanseringen på svenska med en hel mängd gotlänningar delaktiga, första släppet på ett nytt språk. Läs mer om det en bit fram i intervjun.
I varje människas liv finns tillfällen som konkret kommit att påverka framtiden. I Kims fall är det året 2003, det år hon fyllde 23, det år hon mötte sitt livs kärlek.
Ja, säger hon och minns tillbaka, galet var det. Galet.
På kort tid slog hon igenom som programledare för tv-programmet ”Kids Top 20”, på någon månad visste landets alla barn och ungdomar vem Kim-Lian var, hon med det röda, vilda, punkiga håret.
Hon fick sin första huvudroll i en musikal och till på köpet spelade hon in sin första singel som skivartist.
Den gitarrpowerpopiga ”Teenage Superstar" var skriven av två för henne fullständigt okända svenskar, Daniel Gibson och Jörgen Ringqvist, vilka så småningom visade sig bo på en ö i Östersjön.
Det var som om världsdelsplattorna fått en knuff; från just ingenting var hon överallt, i tv och i tidningsrubriker, brevlådan fylldes av beundrarbrev och på gatorna skapades kaos när barnen fick vittring.
”Galet” var alltså ordet. Och ”fantastiskt”.
– Ja, det var fantastiskt. Jag är lycklig och glad över att jag fått göra så många olika saker. Jag vill inte välja, kan inte välja.
Sedan dess har hon gjort hundratals tv-sändningar och scenframträdanden och jag frågar om känslan där inför publiken:
Vad gör det med dig, berätta, hur är känslan inombords?
– Det är som tusen fjärilar i magen, som en ballong fylld med helium. Att på riktigt få kontakt med en publik…det är bästa känslan du kan tänka dig, du blir alldeles varm och upprymd. Och att vara värd i tv, det är som att vara värdinna för ett stort party där jag vill att alla ska känna sig bekväma.
Daniel må trivas bäst i bakgrunden, men även han har varit i nederländsk tv. I samband med ett reportage om hustrun skulle han fälla ihop familjens nya barnvagn och stoppa i bilens skuff. Det gick sådär. Han vred och vände, provade på nytt, började om fick till slut vagnen i huvudet och därmed var tv-karriären över lika snart som den inletts.
Daniel Gibson, alltså. Den där okände svensken som ända sedan första mötet är Kims stora kärlek. Vi växlar över till honom här för en stund, han må vara medialt tillbakadragen men det är trots allt hans förtjänst att Kim alls befinner sig på Gotland.
En gång i tiden, i skiftet 90-00-tal, var han den musikaliska kärnan och hjärnan i hårdsatsande gotländska bandet Paralive.
När de lagt ner fortsatte han att, tillsammans med Jörgen Ringqvist, skriva musik som bland annat gick på export till utlandet. En av låtarna hette alltså ”Teenage Superstar”, vilken så småningom hamnade i händerna på det skivbolag dit Kim var knuten.
Så hon skickades till Gotland, första gången i Sverige, det Sverige hon lärt känna genom Astrid Lindgren och inte minst berättelsen om Ronja Rövardotter.
Det kom att bli en livsavgörande resa, inte bara för den framtida karriären utan för något mycket, mycket större.
– Jag kände på flyget hit att nu är det på gång, nu kommer den chans jag drömt om. Och när jag kom till Visby möttes jag av Daniel….och blev kär direkt.
Nähä?
– Jo, direkt, immedeately. Jag bara föll. Jag tänkte att honom släpper jag aldrig.
Så häftigt! Ta mig till känslan, där och då.
– Det var som på scenen, som jag berättade om nyss. Tusen fjärilar, det var…alldeles magiskt. Och ännu starkare blev det när jag sedan kände hans passion för musik. Jag älskade att se när han arbetade i studion.
”Teenage Superstar” spelades in i Sandkvie-studion och blev en hit i hemlandet när den kom ut 2004, så småningom hamnade den också i soundtracket till svenska ungdomsfilmen ”Hip hip hora”.
Kim, som alltså inte kunde släppa tankarna på Daniel som då flyttat till Nederländerna för jobbet som producent, ringde och sade ”ska vi inte träffas och fira!?”.
Det skulle de, det var våren 2004…och resten är historia, the rest is history, de rest is geschiedenis.
När de väl träffats gick det undan. De köpte ett hus i staden Soest, sydost om Amsterdam, byggde en studio, skaffade två hundar, slet med sina respektive karriärer och fyra år senare kom första barnet, en liten rövardotter; Ronja.
I Soest lades dag till dag, veckor blev månader och år, ups and downs, framgångar och bakslag, som i de allra flestas liv, låt vara att Kim till dels levde sitt liv i offentligheten.
De lärde sig varandras språk, i familjen pratas till vardags en mix av svenska, engelska och holländska, vilket språk hon drömmer på vet hon inte, hon minns sällan sina drömmar, men hon svär definitivt på svenska, säger hon; ”Herregud, fan, jävlar”.
Varje sommar tillbringades på Gotland, i stugan de köpt i Tofta, Daniel fick sitt behov av att andas uppväxtens luft tillgodosett och Kim fick möjlighet att lära känna ett nytt land, en ny kultur, och slapp vara påpassad.
Hela tiden fanns ett tankefrö att någon gång flytta till Sverige.
För två år sedan var dagen kommen. De förvärvade det stora vita stenhuset i Lummelunda, där Daniel inrett sin egen studio på vinden och där Kim dricker sin morgonlatte sedan hon kört barnen till skolan i Väskinde.
Här är hon inkognito, här tar hon sina promenader med hundarna, två Alaskan malamutes, ner mot vattnet, det tar tio minuter.
– Vi hade pratat så länge om att flytta, det var välplanerat och genomtänkt, säger hon.
Känns det bra? Har du landat i att du lämnat ditt land?
– Ja. Det känns fantastiskt, jag har tur att kunna ha det bästa av två världar. Här på Gotland är inte sjätte växeln i hela tiden. Det är lugnare, det är bra och jag märker att Daniel och barnen trivs.
Men lika mycket som de ibland längtade bort från det hektiska livet i Soest erkänner hon att hon ibland saknar det, saknar familjen, att ta en kaffe med syrran, vardagliga ting.
Tanken är dock att pendla, numera gör hon mest tv-jobb och i Soest har de en liten lägenhet kvar. I corona-tid får resorna bero men förhoppningen är att snart kunna återgå till det normala.
Min tes är att de flesta människor åtminstone i slutet av livet längtar hem till sitt ursprung?
– Tror du det? Nej, jag vet inte. Jag älskar mitt hemland och kommer alltid att gör det, men jag tror nog att jag kommer att dö i Sverige. Det har jag sagt till Daniel, vi kommer att bli en gammal gubbe och en gammal tant här. Jo, så tänker jag.
Nederländerna, Holland, orange, Robin van Persie, Willem-Alexander, cyklar och kanaler, PSV Eidhoven, bitterballen (jodå, googla) och tulpaner, Bob de Jong, Cornelis Vreeswijk, genever och Mouth and McNeals ”I See a Star” i Melodifestivalen 1974 (googla igen!).
Vi tar ett stickspår här med några frågor hon aldrig tidigare fått, och skickar en hälsning och tack till podcasten ”Värvet” för idén.
Vilket är ditt förhållande till skridskoåkning?
– Det var jättelänge sedan jag åkte, men skridskoåkning är en nationalsport hos oss. Det finns ett lopp som går längs kanaler och sjöar genom elva städer, folk längtar verkligen till riktigt kalla vintrar så det kan genomföras. Men jag har aldrig åkt särskilt mycket, nej.
Hur gick det senast du var hos tandläkaren?
– Bra. Jag har en del krångel i munnen ibland och har en rolig tandläkare i Soest som pratar hela tiden, men det går ju inte att svara så jag får nöja mig med att lyssna.
Vilka drag har du från dina föräldrar?
– Min emotionella sida har jag mycket från mamma, hon kan gå från noll till hundra på en gång. Trycker man på rätt punkt händer det mig också.
Berätta om dina tatueringar.
– Jag har inga och kommer aldrig att ha.
Var har du gjort av alla beundrarbrev?
– Jag sparade dem länge i lådor men när vi flyttade till Sverige sa Daniel att nu är väl dags att kasta dem! Så nu finns de bevarade i minnet.
Vilken enskild händelse har haft störst påverkan på ditt liv?
– Det måste vara när vi fick vårt första barn. Att bli mamma. Att få ett helt annat ansvar och att känna den villkorslösa kärleken till en annan person. Det tog tid att inse att jag kunde vara båda mamma och jobba mycket…men det har jag lärt mig att det går.
Den femte juni släpper Kim-Lian alltså sin första låt på svenska, ”Dansa utan chans”, skriven och inspelad av henne och Daniel och med svensk text av gotlänningen Dan Attlerud.
Låten finns redan utgiven på modersmålet och heter då ”Dansen in het Moeras". Den – liksom flera andra av Kims låtar – går att se på Youtube, filmad på Gotland av grannparet Adam Stumle och Annie Brickman med vyer från Lummelunda, Lergrav och Furillen.
Utgivningen, där radiorösten André Lahovary varit högst delaktig med alla sina kontakter, är ett första steg mot att etablera sig i sitt nya land.
Hon är inte ivrig som förr, det får det ta sin tid, hon har inget att bevisa och tar allt i små steg.
– Men jag har fått kontakt med den unga Kim igen, hon som ser att aallting faktiskt lt är möjligt, ler hon, Kim-Lian van der Meij.