Den 4 januari 2020 blev dagen som skulle förändra allt. Då 36-årige Ingemar Jakobsson var hemma på gården hos sina föräldrar vid Rotarve i Lye. Själv bor han på farföräldrarnas gård intill.
Ingemar skulle släppa ut hästarna på morgonen och från ingenstans ramlade han plötsligt ihop ute på gården. Livlös. Mirakulöst nog var båda hans föräldrar inte iväg någon annanstans, utan fick syn på honom inifrån huset.
– Hade jag blivit liggande där fem minuter hade jag aldrig suttit här i dag, säger Ingemar.
Pappa Alf och Lisbeth Jakobsson sprang ut och konstaterade att Ingemar inte hade någon puls. Alf hade inte gått någon kurs i hjärt-lungräddning men påbörjade kompressioner så gott han kunde. Lisbeth larmade SOS och ringde också dit grannen Håkan Thomsson som de visste var bättre på HLR.
Någon larmades också att hämta hjärtstartaren i Lye bygdegård. Räddningstjänsten från Garda hann dock fram snabbare och satte in hjälp med defibrillator.
– De fick skjuta tre gånger innan jag fick pulsen tillbaka, säger Ingemar.
Både ambulans och helikopter skickades till platsen, och det var medan han lyftes in i helikoptern som det glädjande beskedet kom att hjärtat börjat slå igen.
Ingemar fördes till Visby lasarett. Till en början hittade läkarna inget fel, men i efterhand konstaterades att stoppet berott på en hjärtmuskelinflammation i kombination med stress.
Själv minns han ingenting av händelsen.
De allra flesta som drabbas av plötsligt hjärtstopp överlever inte. Pulsen måste komma igång inom två-tre minuter för att inte ge bestående men eller leda till döden.
– Jag har blivit religiös efter det där. Det är någon där uppe som tycker om Ingemar, säger hans pappa Alf Jakobsson.
– Det var pappa och mamma som räddade mig, säger Ingemar.
Efter att ha flugits till Karolinska sjukhuset fick han en liten hjärtstartare, ICD, inopererad strax ovanför hjärtat. Farligheterna slutade dock inte där. Tre månader efter hjärtstoppet drabbades han av blodförgiftning på grund av ICD-apparaten.
– Det var minst lika allvarligt som hjärtstoppet och hotade hjärtklaffarna.
Än en gång fick Ingemar flygas till Karolinska och operera in en ny ICD.
Så här drygt ett år senare har händelserna kastat om livet. För Ingemar blev det viktigare att välja vad han vill göra under sin stund på jorden.
– När livet ställs på sin spets börjar man tänka till. Man inser att man kanske inte ska låta sig begränsas, utan göra det man tycker är roligt.
Tidigare var han ofta en rastlös själ, men det är något som lugnat sig efter sjukdomstiden.
– Jag har alltid haft en oro i kroppen, men den släppte i fjol. All oro försvann på något vis i samband med hjärtstoppe
Drömmen om att odla och driva en egen handelsträdgård har funnits i många år. Och sedan i våras är planteringarna och verksamheten igång på gården.
Där finns nu både växthus och prydliga rader av över 400 perenna växter, kryddor och tomatplantor.
– Visionen är att ha ett stort och kvalitativt utbud av perenner. Man ska komma hit och bli inspirerad, säger Ingemar när han visar runt i raderna av riddarsporrar och stockrosor i alla färger.
Hans favorit är rosenskära.
Istället för att köpa in växter i stora partier är inriktningen istället att dela egna stora moderplantor.
– Det gör att plantorna snabbt växer sig stora själva. Och vi vet hela tiden vad vi får för något.
Målet är att trädgården ska ha öppet året runt.
Sedan 2013 driver Ingemar sitt bolag Lyrotz hem & trädgård som pysslar med städning och trädgårdsskötsel.
De första två åren jobbade han själv och 2015 tog han in den första anställda. I dag står 20 på lönelistan.
– Från början ville jag bara ha något att leva på, men allt gick av bara farten och har rullat på väldigt bra. Men det är mycket slit som ligger bakom också.
Malin Lindenfalk är anställd och har känt Ingemar sedan de var små.
– Vi är allkonstnärer allihop som jobbar här och försöker lösa det mesta.
Även föräldrarna och ena systern, Marie Jakobsson, hjälper till i företaget. Ingemars lillebror driver också lantbruk tvärs över vägen i Lye.
– Det här jobbet är en livsstil. Är man uppväxt på gård är man inte bara igång mellan åtta och fem, säger Marie.
– Alla blir involverade mer eller mindre. Och ger någon en fingret tar man båda händerna, så är det, säger Ingemar med ett skratt.