Det var under en av sina många resor till Irak. Hady stannade några dagar i Jordanien, hamnade i den där lilla byn utanför huvudstaden Amman och fick en fråga av en för honom okänd man; ”du som är fotograf, kan du ta några bilder under ett bröllop?”.
Ja, varför inte, så klart han kunde ställa upp.
Han tar sig dit i tanken där vi sitter i hans lägenhet i Visby, det var i fjol, den där stunden har inte kunnat lämna honom:
– Det såg ut som vilket bröllop som helst, det var dekorerat med blommor och där satt en liten flicka, 12, 13 år, jag tänkte jaha, barnen är här först och sedan kommer de som gifter sig.
Det blev inga bilder. Han fick mat för besväret men förbjöds av andra bröllopsgäster att fotografera.Så riskabel sågs hans närvaro.
Inombords har den där händelsen aldrig kunnat blekna: Den där 60-åriga mannen och flickan som bara var ett barn, hon som kastade längtansfulla blickar mot andra barn i lokalen, de som inte skulle giftas bort.
I alla fall inte än.
Därför har han genomfört fotoprojektet ”Stop childmarriage” där barn i Irak, Senegal och på Gotland länkas samma till ett internationellt ställningstagande mot barnäktenskap.
Vi ska återkomma dit.
Hady flyttade till Gotland som 19 åring, i dag är han 38. När folk frågar om hans bakgrund – vilket jag som alltid gör – är han knapphändig. Han är svensk, gotlänning, nog där.
Vi kan säga så här; Hady är från hjärtats trakt, fylld av mod, styrka, kärlek och rättvisepatos. Det visar sig snart under ett samtal med honom.
Det är i Visby han har sitt hemma, här kan han landa lugnt mellan sina många resor till krig och utsatthet runt om i världen.
Sedan 2004 har han med jämna mellanrum och i olika långa perioder tagit sig till främst Mellanöstern för att fotografer den verklighet som är vardag där, i Syrien, Irak, Turkiet, men också till Libyen, till Gambia och Senegal, till forna Sovjetrepubliker.
Fotograferandet har han i sig sedan han var liten, det är tydligt också i hans hem. Kameror överallt, objektiv, stativ, bilder i färg och svartvitt. En vän till familjen plåtade mycket och Hady tilltalades av möjligheten att fånga blicken hos människor, hos barn, de som utsatts för krig, hot och terror.
2016 hade han en av sina många utställningar, bland annat i Visby. Till synes odramatiska bilder på barn tagna på platser vi lärt oss från nyheterna; Bagdad, Mosul, Falluja. Men ögonen. Varje blick som berättar om allt som ingen skulle behöva se; avrättningar, självmordsbombare, anhöriga som dött, hem som raserats.
– Jag började resa till Irak för att dokumentera al-Quaida. Jag fick kontakt med en tidning i Bagdad som frågade om jag kunde ta bilder för militären. De litar inte på lokala fotografer som kan vara korrupta och jag ställde upp gratis.
Han har fotograferat för såväl amerikansk och som brittisk militär. Och med tiden har hans fotografier övergått till att visa IS:s terrormetoder. Än i dag har han kontakt med tidningen, när som helst kan han skickas ut på uppdrag.
– I morgon, eller nästa vecka, jag vet aldrig riktigt säkert, säger han.
Varje gång genomför han samma ritual; han städar lägenheten, betalar räkningar, hör av sig till sina vänner, kanske äter en god middag. För han vet ju aldrig med säkerhet om han kommer tillbaka.
Sedan ger han sig av med packad väska och en enkel biljett.
Så har livet varit i 15 år nu. Minnena från krigen sitter etsade. ”Orkar du se?” frågar han.
I bakgrunden står P4 Gotland på, det är lättsam musik, en väderrapport och gnabb i studion. På en av Hadys bilder hänger en halv människokropp, på en annan ligger ett lik söndersprängt på gatan.
– Och den här mannen, säger Hady och visar ett foto, han brände folk levande, han slängde dem i brinnande oljefat. Och den här mannan, det är precis innan han avrättas.
Det är en obegriplig kontrast. Utanför förbereder sig Visby för julen och på bilderna yr dammet och blod levras. Ljus-slingor som tänds, liv som släcks.
Folk brukar fråga om han inte är rädd under sina resor, berättar Hady.
Är du det? Rädd?
– Första dagen är jag det, innan jag kommit in i sammanhanget ordentligt. Jag är rutinerad nu, van att föra mig i krig, efter bara någon dag är allt det som händer normalt.
Han maskerar sig, han för sig enligt kulturens vis, vet var gränserna går, är alltid på sin vakt, söker kontakt med lokalbefolkningen för att hitta fristäder och de osminkade berättelserna.
Han har sett så mycket, avrättningar, militärer som använder sex som vapen…men ingenting kan han göra åt det. Inte där, inte då. Men kanske på lång sikt…därför är det så viktigt med dokumentation.
Du skulle kunna stanna hemma.
– Ja…jag har försökt, men det går inte. Jag måste åka, säger han och tystnar för en stund. Det blir som ett beroende. Det där med familj är stängt för mig, jag kan inte bilda familj, inte när jag kan dö på min nästa resa, det går inte.
Är det värre att vara hemma och inte kunna påverka än att vara där och kunna göra något?
– Ja…det låter sjukt, men precis så är det. Med mina bilder kan jag ändå påverka, dokumentera, berätta vad som händer.
Jag skriver den här texten på tidningsredaktionen i Visby. Jag har aldrig varit i Mellanöstern, aldrig sett ett krig, jag gör så gott jag kan för att hitta känslan i Hadys berättelse, men känner att jag misslyckas hur jag än bär mig åt. Ibland har jag väldigt liten aning om vad jag egentligen skriver om.
Jag frågar vad han tror på, Hady. Han bjuder på bullar som en kompis mamma bakat och säger att har tror på människan. Trots allt han sett och upplevt finns ändå en obändig tro på människan.
– Det är trots allt vi som väljer den värld vi får, och jag menar att det ändå finns hopp. Men du frågade om jag var rädd.
Ja?
– Vet du, det som skrämmer mig allra mest är här hemma, att vi ska förlora demokratin i vårt land, rasismen här skrämmer mig, att jag kallas kokosnöt för att jag har en vit och en färgad förälder skrämmer mig, att folk skriver ”fan jag hatar jävla Geab” på sociala medier för att strömmen går, det skrämmer mig. De har ingen aning om hur bra vi har det och vad vi kan förlora. Den dumheten skrämmer mig mer ännu mer än kriget.
Det där bröllopet han tvingades bevittna i Jordanien skapade lusten att lyfta den tragedi som varje dag drabbar flickor i hela världen, inte bara i Mellanöstern och Afrika.
Enligt organisationen Unchained at last hade drygt 200 000 minderåriga ingått äktenskap i USA mellan 2000 och 2015. Enligt Unicef har mer än 650 miljoner kvinnor i världen gifts bort som barn. Mörkertalet är sannolikt enormt.
I sitt fotoprojekt – som visas på Galleri Movitz i Stockholm 23-30 januari nästa år – har han länkat samman flickor i Visby, Bagdad i Irak och orten Manda vid gambiska gränsen i Senegal för att ta ställning och skapa hopp och samhörighet.
Det hela är ett högriskprojekt och det har tagit tid att hitta barn och familjer som varit villiga att ställa upp. Traditionens makt är stor, att kritisera barnäktenskapen i de kulturer de förkommer är att skymfa och förnedra.
”Stop childmarriage” står det på skyltar som barn i dessa skilda kulturer visar upp. I Visby har en familj ställt upp, liksom nyligen, som sista fototillfälle, Visby Romas tjejlag i ishockey.
I augusti besökte Hady Bagdad och hade då en torgvernissage med bilder från projektet. Han besökte också skolor och berättade om barnäktenskap och allt det kan föra med sig.
Det är här han anar en ljusning, det är nya tider, de sociala medierna har öppnat ögonen för någonting annat, bättre. Såväl hos barn som vuxna.
– Barnen började gråta när de såg att barn från andra länder hålla upp samma skylt. Det är så man kan skapa förändring på längre sikt.
För den där lilla flickan i byn utanför Amman, och den 60-årige mannen som kom in för att äkta henne...nej, vissa minnen går aldrig att radera.
När han reser i väg nästa gång vet han inte, det kan hända snabbt. Under tiden arbetar han som undersköterska på ett demensboende liksom på Guteskolans fritids.
Han går också i terapi, tränar fotboll, föreläser, försöker att så sällan som möjligt vara ensam för att inte minnena ska äta honom.
Men trots den ständiga längtan ut i världen är ändå Visby hemma. Han känner det så tydligt.
– Jag flyger från Bagdad eller någon annanstans och landar i Sverige, några timmar senare tar jag båten hit, jag brukar gå från hamnen och när jag kommer hit till gården sätter jag mig och gråter…då är jag hemma, då kommer alla känslor, allt jag sett och varit med om.
Så här brukade hans mamma säga: Gör man gott så ger det gott. Det försöker han leva efter. När kontrasterna finns, då finns också livet.