Det här handlar om kärlek och vänskap, att behålla en fin relation även efter smärtsamma uppbrott och att ge varandra ytterligare ett skede i livet. Och så lite om Elvis Presley.
Mona Wahlgren har Elvis i helfigur i sovrummet och en kudde med hans ansikte i sängen. Så vi börjar väl intervjun där.
För i Elvis musik ryms hela livet:
– Det var en livsnerv när jag växte upp på 60-talet, det var hans musik jag sjönk in i vid mina drömmar om kärlek. Du vet, han utstrålade så mycket i sin stil och sin rockighet. Samtidigt hade han sin mjuka gospel-sida…åh, så bra han var.
Mona har besökt hans hem i Memphis, Tennessee, bott på Heartbreak Hotel och känt historiens vingslag på Graceland.
– När jag stod där i hans kök…det var som vilket kök som helst! Där kunde vi stått och stekt amerikanska pannkakor tillsammans, han och jag, skrattar hon.
Mona Wahlgren, känd i media främst för sitt anti-tobaksarbete. Många artiklar har skrivits om hennes 25-åriga värv att hjälpa människor bli rökfria. Den här gången tar vi ett helt annat avstamp: i viljan och förmågan att aktivt vårda relationer även sedan de gått i kras. Något Mona så klart inte är ensam om, men hon är dock en av dem. Det var yngsta dottern som tog kontakt med mig och föreslog en intervju. Och så blev det alltså.
Mona växte upp i Hemse med två unga föräldrar, pappa var 16 och mamma 17 när hon kom till världen.
Farfar drev fotoateljé, släkten var välrenommerad och hade anknytning till kyrkan, farmor hade kafferep med sju sorters kakor för Hemses fina damer men mammans bakgrund var av enkel arbetarklass.
– Prostinnan ville att jag skulle adopteras bort, det är vad jag hört. Men mamma kämpade för att behålla mig och fick jobb som hembiträde hos farmor så jag fick bli kvar, berättar Mona.
Eller Monica, som hon hette då. Monica Svensson. Namnet Mona registrerade hon först på 80-talet. Det var att komma hem, aldrig hade hon kallats något annat.
Centralt i Monas liv har varit att behålla kontakten med de människor som betytt något för henne i alla skeden av livet. Familj, vänner, arbetskamrater.
Hon kallar det för sin ”väv”, det nätverk som livet väver åt var och en.
Kanske går viljan att vara en sammanhållande länk tillbaka till den gång då Mona var nio och pappa Sven skruvade ner stringhyllan från väggen och gav sig av från familjen.
Det är så hon tror, säger hon:
– Vid varje uppbrott jag varit med om har den känslan kommit tillbaka. De sår och märken som blev efter hyllan har alltid funnits kvar inom mig.
Det var så klart inte bara en väggmöbel som försvann. Mest av allt försvann en pappa. Han lämnade Gotland i jakten på sig själv, läste sig framåt och slutade som professor i pedagogik.
Nio år och pappa flyttar.
– Ja...det var jobbigt, förstås. Men jag hade en fantastisk mamma som klarade oss tre barn, och jag gjorde vad jag kunde för att behålla en relation med pappa. Och så blev det. Han var snäll och självupptagen, pappa. Men jag är glad att jag fick ha honom i mitt liv. Han dog för 14 år sedan, veckan efter sin 70-årsdag.
Vi ska ge oss in i vad brustna relationer gör med en människa, på gott och ont. Alla har vi varit där, i smärtan och svärtan. De tillhör livet, dessa törnar.
Men först ber jag Mona berätta vem Mona är.
Vi träffas i den lägenhet där hon bott sedan oktober. Här blandas nytt med gammalt, köksbordet har märken sedan barnen var små, tavlor på väggen från eget barndomshem. En livets patina som berättar om det som var och är.
Här har hon landat till slut, efter senaste skilsmässan för sex år sedan. Det här är hemma nu, här bor hon av eget val.
Så, Mona: vem är Mona Wahlgren?
– Vem är jag…jag tänker på ett ord som pappa sa då Rolf och jag gifte oss. Vänsäll kallade han mig. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men kanske just det där att jag bryr mig om andra. Jag är snäll, tänker på mig själv sist. Det är väldigt kvinnligt kanske.
Skulle du vilja ha Mona som kompis?
– Gärna. Har man henne som vän blir det bra. Men det är viktigt att det är ömsesidigt, den som ger måste också få, annars tunnas vänskapen ut.
Men nu är du ju faktiskt Mona, så: bryr DU dig om dig själv?
– Det är nog sämre med det. Jag har ägnat mig väldigt mycket åt mitt arbete, jag brukar säga att jag varit gift även med jobbet. Det ska bli befriande nu i juni, åttonde juni, då börjar en ny fas.
Då går hon i pension efter ett nära femtioårigt yrkesliv inom vården och sedan väntar resten av livet. Hon vet vad hon vill göra…måla, fotografera, skriva, dansa. Hon dansar alldeles för lite numera, säger hon.
Mona har tioårigt samboförhållande i relativ ungdom bakom sig, liksom ett närmare trettio år långt äktenskap som var över för sex år sedan. Båda dessa män vet om att den här intervjun görs och kanske, hoppas Mona, kan den ge kraft åt andra att hålla goda relationer även efter smärtsamma uppbrott.
Två långa relationer, alltså, men då är Alvar undantagen, Alvar som hon var förlovad med i tidernas begynnelse men som hon bröt med via ett telefonsamtal från Stockholm sedan hon börjat sin mentalskötarutbildning på Beckomberga sjukhus när hon var 20.
Och så undantar vi Tommy som lärde Mona pussas, Vidar som gav henne sin fina svarta skinnväst och Benga som var så vansinnigt snygg.
– Jag var så kär, men det närmsta jag kom var att se hans nacke när han satt framför mig i bussen, ler hon.
Vad är kärlek, om du får säga det? Vad ryms i det ordet?
– Oj, det är så stort begrepp. En varm känsla, tror jag. Att känna närhet till sina kärlekskänslor är en gåva som jag önskar alla kunde känna lika starkt som jag gör.
Mona träffade Bosse via en kompis och tycke uppstod när de sedan var på restaurang, det var just efter att hon ringt det där rikssamtalet till Alvar hemma på Gotland.
Deras relation kom att vara i tio år. Tillsammans har de en dotter, Pernilla.
– Vi var för olika vilket ledde till att jag avslutade relationen efter många tankevändor. Vi bodde i Täby kyrkby då och jag skaffade ett boende alldeles intill. Sedan gjorde jag allt jag kunde för att gemensamt med honom göra det bästa för vår dotter.
Du lämnade, men var samtidigt den som ville fortsätta!
– Ja, att fortsätta som vänner var viktigt för mig och det lyckades vi med. Bosse fyller 70 nu och jag är på väg till Stockholm för att fira. Vi har kunnat umgås i alla år, även tillsammans med min nya familj.
Omöjligt att veta, förstås, men hade du varit lika mån om bibehållna relationer även utan barn?
– Jag tror inte det. Eller? Nej, jag vet inte, kanske. De som betytt något särskilt slutar inte att betyda något bara för att man tar olika vägar. Har inte du sådana i ditt liv? Allt en människa gör leder vidare till den hon blir, allt är en förutsättning för något annat.
I det första förhållandet var Mona den som bröt upp, när hennes andra äktenskap brast var det hon som blev lämnad. Efter nära 30 år tillsammans och två barn ihop ville Rolf gå vidare.
Han som vid deras första träff på Solhem i Visby sa ”Och hur många barn ska vi ha?”. Klart hon föll, då, Mona.
I den vevan, vi är i tidigt 80-tal nu, flyttade hon hem från Stockholm för kärlekens skull.
En flytt kantad av sorg då dottern, som var tio, kom att bo kvar hos pappa, där hon hade skola och vänner.
– Det gjorde obeskrivligt ont...men Bosse var och är en fin och bra pappa och vi har kunnat umgås i alla år, han med Rolf och jag med kvinnorna i hans liv.
Hon hade känt det komma. De gled i sär, hon och Rolf. Men chocken var inte mindre när faktum stod klart, då gungade hela jorden.
Om hon nu, ett antal år senare, skalar bort all gråt, all förtvivlan, allt kaos, all smärta som uppstod…så kommer hon in till den renaste kärnan:
– I den stunden förstod jag också hur ont det måste gjort för Bosse. Då var det jag som hade tänkt grundligt och tagit ett beslut, jag var färdig. Nu kände jag ”jaha, det är det här han tänkt på!”. Det fanns inget att göra, det visste jag, han var färdig, precis som jag hade varit.
Jag tänker på fraser ur två låtar som jag tycker mycket om. Ola Magnell: ”Tiden läker alls inga sår, men det får en att glömma bort hur ont det gjorde”. Ulf Lundell: ”Jag längtar inte längre efter att ha dig här, men jag saknar dig”. Kärleken; så privat, så allmängitig är den.
För det gör ont att separera, så jävla ont. För alla parter. Och varje gång, vid varje typ av uppbrott, kommer för Mona minnet av den där nedskruvade stringhyllan.
Livets obönhörliga gång, smärtan och sorgen som blir ett förhållningssätt. Som sjuksköterska vet Mona att ett sår måste läkas inifrån.
Och saknaden, tja, vad gör hon med den nu? Förhåller sig till den också, vad annat kan hon, vad annat kan alla vi människor, göra?
– Jag är glad över det goda som varit, de fina minnena finns kvar. Nu har vi givit varandra ett skede till i livet, så ser jag det. Det var kämpigt i början men vi umgås och jag är innerligt glad att få vara nära Rolfs barn i den nya relation han kom att inleda. Det är den där väven, de som betytt något finns alltid kvar.
...i den dröm om kärlek Elvis alltså formulerade med sina makalösa röst redan tidigt i Monas liv.
Förresten: Längtar du efter en ny relation?
– Haha, det frågar alla! ”Har du träffat någon ny?”. Men är det så väsentligt? Jag tror på kärleken och är det meningen lär den komma till mig igen. Och då säger jag givetvis ja!