I somras diagnosticerades regionrådet, men framförallt privatpersonen, Eva Ahlin med cancer i tjocktarmen. Nu ser hon en ljusning, efterbehandlingen är igång och hon längtar tillbaka till politiken.
DU&JAG
Vi ses en kort stund, utomhus, när det tas bilder till den här artikeln. Merparten av samtalet sker dock på Zoom, det är mycket virus i farten och ödet är onödigt att utmana.
Allra helst som Eva är extra infektionskänslig under sin efterbehandling av cancern i tjocktarmen.
Jag tänker: Hur börjar vi den här intervjun? Så jag ställer den fråga vi så ofta gör till vardags, ofta utan att lyssna på svaret:
Hur mår du?
Hon nickar där på skärmen, kylskåpet i bakgrunden fylld av minneslappar och ordstäv:
– Efter omständigheterna bra. Över förväntan, skulle jag säga. Det var värre i höstas, då mådde jag riktigt dåligt.
Och vad innebär ”efter omständigheterna bra”, om du ska vara konkret?
– Bra dagar kan jag vara igång, gå promenader om det inte är för kallt, trampa på min motionscykel. Jag har fått order av läkaren att röra på mig och då gör jag det, jag vill vara en lydig patient.
Vi pratar om cancern, om hur sjukdomen förändrade henne och hur hon tänker på framtiden.
Men det kommer vi till, som det brukar stå i de här texterna.
Den dag den här intervjun görs har regionstyrelsen sammanträde och Eva säger att hon längtar dit. Längtar till diskussionerna och till besluten, till politiken i stort.
För närvarande har hon paus från allt hon är engagerad i. Förutom att hon innehar ett av Centerns mandat i fullmäktige och regionstyrelsen är hon ordförande i miljö- och byggnämnden, sitter i världsarvsrådet och i Östra Sveriges luftvårdsförbund.
Många järn i elden har hon, eller ska vi säga: Många andrasorteringspetitchou-toppar i fondanten.
Det politiska intresset har hon med sig från uppväxten i Frödinge, drygt 300 invånare, beläget öster om Vimmerby längs riksväg 40 mot Ankarsrum i Småland; skogar, sjöar, åkrar, fält.
– Jag hade tidigt en känsla av ansvar och miljöengagemang. Jag har alltid velat påverka min omgivning i den riktning jag tycker är den rätta, ända sedan skolåren.
Rädisor och vintersallad är på gång att gro i det lilla växthuset. Eva Ahlin blir fortfarande fort trött, men hon måste ha något att sysselsätta sig med.
Hon var aktiv i kyrkan, i Vi unga och till slut CUF, Centerpartiets ungdomsförbund. De ordnade danser och Eva, som då hette Fröberg, stod i biljettluckan redan i de lägre tonåren.
Vad är det för ort, Frödinge? Ta mig dit.
– Mycket idrott, kyrka, mest känd är nog ostkakan. Jag är uppvuxen i ostkaksdoft, kan man säga. Jag pryade på mejeriet i åttan och fick ta hand om andrasorteringspetitjouerna (se där!), de vars toppar inte blivit ordentligt doppade i någon fondant eller vad det var och helt enkelt doppa dem en gång till.
Och så fick du äta så många du ville?
– Precis. Och det gjorde jag. Första dagen.
I dag är Frödinge minnet av en trygg uppväxt. Farmor och farfar finns kvar på orten, uppväxtfamiljen, inklusive hennes fyra syskon, är utflyttad och den egenbyggda 70-talsvillan sedan länge lämnad.
– Men det är fortfarande min sinnebild av hur ett litet samhälle kan fungera som bäst. Jag flyttade till Hultsfred med mamma när jag blev lite äldre, när föräldrarna skilde sig, men Frödinge…det är där jag kommer från.
Hon längtar dit, alltså. Till sammanträdesrummet på Visborg eller till politikens Zoom-baserade möten. Drivet att påverka är starkt.
– Ibland, när jag är pigg, tänker jag att jag skulle nog kunna vara med på några möten. Men orken varierar och förmågan att läsa är nedsatt, så det är nog klokt att vänta, inser hon.
Det är genom det politiska engagemanget – och via maffiga telefonräkningar – hon hamnade på Gotland 20 år ung.
– Jag fick efter gymnasiet jobb som ombudsman för CUF i Sollefteå i Ångermanland och på en kurs träffade jag Anders som var ombudsman för Gotland, Anders som i dag är min man.
Det var verkligen de dyra telefonkostnaderna som bidrog till att Eva packade sina lådor och flyttade till ön, bara fem månader in i relationen.
Det ringdes rikssamtal på den tiden, och med alla långa samtal mellan 0620 och 0498 skenade kostnaden kopiöst…
– …så vi kom fram att det skulle vara ekonomiskt mycket smartare om jag flyttade hit. Och så blev det, dagen efter jag tagit körkort. Det var 30 år sedan i fjol.
DU&JAG, Eva Ahlin. Bilden från "Fössta tossdan i mass" förra året då vi smålänningar åt "massipantåta" på Smålands nationaldag.
I fjol, ja. 2021. I mars träffades Eva och jag för ett tidnings- och webb-reportage där vi åt marsipantårta. Det var fössta tossdan i mass (Första torsdagen i mars), Smålands nationaldag.
Vi satt utanför Visborg och pratade dialekt, ett lättsamt reportage utan djupare botten.
Men i ljuset av det Eva gått igenom det senaste halvåret, med operationer och cellgifter, är frågan intressant:
Är det en annan Eva jag pratar med i dag än den jag åt tårta med då?
Hon sitter tyst ett tag, tankarna vandrar:
– Bra fråga…i viss mån är det nog det.
Hur då?
– Jag tar inte hälsan för given. Och jag har fått en betydligt större insikt i hur det är att ha ett dolt handikapp, som när jag hade stomi i höstas och även av den hjärntrötthet jag har nu. Många utbrända tror jag upplever samma sak…det känns inuti men syns inte utanpå, därför kan en del tro att jag är precis som förr.
Men så är det inte?
– Nej…inte än, i alla fall. Jag hoppas jag kommer dit men än är det en bra bit kvar.
Eva Ahlin ser ljust på framtiden efter en tuff cancerbehandling.
Det var i somras som världen välte. För Eva, för resten av familjen; även tre barn.
Under lång tid hade Eva upplevt en försämrad maghälsa. Hon var känslig för vete (”Du kanske minns att jag inte åt av tårtbottnen?”) och eliminerade även andra produkter men magen blev aldrig riktigt bra.
Sedan kom coronan, det blev mer hemarbete och effekterna av det magonda blev lättare att hantera i hemmiljö, så därför lät hon det bero.
– Men jag borde förstås sökt vård tidigare. Men hur som helst, jag fick remiss till lasarettet och där upptäcktes en tumör långt ner i tjocktarmen. Det var i juli, slutet av juli.
Du minns stunden för beskedet, så klart.
– Ja…jag hade klamrat mig fast vid att det kanske var något annat, jag värjde mig för det där c-ordet, men när jag till slut fick veta…jag grät. Jag låg på lasarettet, ensam, det var besöksförbud…så där låg jag och grät.
För så var det, Eva var inlagd på grund av en infektion i buken till följd av tumören, med feber och frossa och riktigt dåliga värden som följd.
Under denna tid blev alltså provsvaren klara. Och tydliga.
– Någon dag senare skrevs jag ut och kunde berätta för Anders och barnen hemma. Det var tufft.
Du själv, då? Hur kunde du själv landa?
– Alltså…jag mådde så himla dåligt av infektionen, mitt enda fokus var att komma ur den så att cancerbehandlingen skulle kunna börja. Det tog ett tag innan jag bearbetade beskedet.
Eva Ahlin.
En annan dimension av sjukdomen är att Eva är offentlig person i egenskap av folkvald politiker och regionråd. Hur skulle sjukskrivningen kommuniceras utåt? Och skulle hon faktiskt inte svika sina väljare?
Så tänkte hon, säger hon.
– Jag känner jättestort ansvar mot väljarna, mot er i media, mot förvaltningen…kanske lite överdrivet, men det är sådan jag är. Det behövde hanteras på rätt sätt och kommuniceras så folk inte blir onödigt oroliga.
Du och din familj genomgår ett trauma och du tänker på förvaltningen och partiet!
– Ja. Jag fick det till mig från flera håll att jag skulle tänka på mig själv, men det var svårt att släppa. Är man vald ledare har man väl ett ansvar, har man inte?
Jo, för all del, så är det väl.
– Jag menar, jag är inte i politiken för min egen karriärs skull, snarare bränner man säkert en del karriärbroar genom att ta vissa beslut. Jag gör det för samhället, för att jag brinner ideologiskt och då menar jag att jag har det ansvaret, jag kan inte bara lämna.
Nåväl. Ingemar Lundqvist ersatte i miljö- och bygg, Gunnel Lindby tog Världsarvsrådet och Fredrik Gradelius posten i RS.
Följande meddelande gick därefter ut:
Eva Ahlin, C, regionråd och ordförande i Miljö- och byggnämnden har drabbats av cancer och är sjukskriven på obestämd tid.
”Jag har fått bekräftat cancer i tjocktarmen. Det är goda chanser att bli frisk, men det kommer att ta några månader, säger Eva Ahlin”.
…och så kunde lugnet lägga sig en aning i det Ahlinska hemmet i Mästerby.
Den 23 november i fjol opererades Eva på Karolinska sjukhuset i Solna. En stor operation som föregåtts av tre omgångar cytostatika-behandling för att krympa tumören.
Veckan före hade hon joggat en mil, till operationen flög hon för egna pengar – hon ville inte utsätta sig för smittorisken i kommunala färdmedel – och promenerade från Bromma till KS.
– Det var viktigt att vara i så bra fysisk form som möjligt och jag gjorde vad jag kunde, jag är en lydig patient, som jag sade, ler hon.
Tumören och en del av tjocktarmen togs ut, prover togs på förstorade lymfar på kroppspulsådern och användandet av stomi – vilket hon tvingats till i anslutning till den tidigare infektionen – gjordes överflödig.
– Jag visste inte vad jag skulle vakna upp till. I värsta fall dubbel stomi och inkontinent. Men det gick bra, jag hade cancerceller i en lymfa av 94 och risken för spridning är, enligt läkarna, minimal.
Mästerby är hemma för Eva Ahlin, trots att hon är smålänning med rötterna i Frödinge.
När den här intervjun görs är Eva mitt inne i efterbehandlingen. Två cellgift-omgångar är avklarade, sju återstår. I slutet av april tror hon allt ska vara över.
Frågan är hur mycket hon kommer att orka då.
Svaret i stjärnorna, men hon när en viss oro.
– I höstas var det tungt, det var mycket som skulle bearbetas. Framför allt är jag rädd att hjärntröttheten ska hänga i…att jag inte blir mig själv igen. I dag kan jag inta läsa längre texter, inte lyssna på någon som pratar länge. Det är långt ifrån den jag var förut.
”Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en” brukar man säga.
– Precis så, det blir så uppenbart när man blir sjuk. Då är det enda man vill att bli frisk. Jag har familj och vänner som stöttar, det är skönt, men det blir ändå ensamt. Särskilt under coronan. Det är skönt att sociala medier finns så man kan upprätthålla lite kontakter.
Ja, vad gör du om dagarna?
– Det är olika, det beror på var i behandlingen jag är. Försöker hålla undan mejlen, skriver lite Facebook-inlägg, även om det går långsamt och jag inte riktigt hittar ord. Igår gjorde jag semlor.
Inte petitchouer?
– Nej, de klarar jag mig utan.
Den där tröttheten…hur trött blir du av den här intervjun?
– Det här är mer ett samtal, det är lättare än att bara lyssna. Men jag kommer nog att behöva lägga mig ner en stund efteråt, det tror jag.
När vi hade kontakt igår kväll satt du vid er dotter när hon skulle sova. Mot bakgrund av det du varit igenom, har tidsperspektiven i någon mån ändrats?
– Ja, det skulle jag säga. Det blir uppenbart att ta vara på de stunder vi har. Hon är nio nu, vår sladdis, och snart ber hon att slippa oss, så det gäller att passa på att läsa en stund med henne på kvällen. Och så är det med allt i livet, det är viktigt att ta vara på de fina stunderna och inte gnälla över småsaker.
Men du kan fortfarande bli irriterad på bananflugor och dålig uppkoppling?
– Jag reagerar långsammare nu, det gäller även irritationen, faktiskt. Ofta hinner det gå över innan hjärnan registrerat att något är jobbigt. Men teknikstrul...det går jag fortfarande igång på!
Kaninen heter Zelda och gillar sina människor.
Eva säger att hon ställer upp på den här intervjun för att sprida kunskap. Hon själv är stark och vågar berätta men vet att det finns de som inte har viljan eller förmågan.
– Särskilt om det här med stomi. Först kändes det privat, jag menar, det kommer bajs i påsen. Men sedan har jag insett att det finns ett sådant stigma så jag vill hjälpa till att avdramatisera det hela. Ibland är stomi det som krävs och då är det så, ingenting med det.
Vad har du saknat mest under den här tiden, förutom själva välmåendet?
– Människor. Att vara nära folk, kramas, till och med kindpussas, trots att jag aldrig gillat det. Jag vill börja trängas igen, tänk så härligt!
Och så saknar hon alltså det politiska. Som att jobba med den nya översiktsplanen, ”Översiktsplan 2040”, som för närvarande tas fram. Till och med 24 april har såväl politiker som medborgare chans att påverka samhällets fysiska planering.
– Som jag har sett fram mot att jobba med den! Att jag inte är med nu, det är för jävligt! Jag hoppas verkligen hinna komma tillbaka innan processen är slut…låter det nördigt?
Ja, lite.
– Men det är sådan jag är, och jag hoppas kunna fortsätta vara det, på samma sätt som jag var före sjukdomen.