T.v: Tindra i skoluniform. Hennes skola är internationell med finsk läroplan och flaggar därför mongoliskt, finskt och amerikanskt. T.h: En bild från höstens nioårsfirande hemma i lägenheten i Ulan Bator.
Att flytta är tufft för de flesta, inte minst när man är barn. Att dessutom lämna lilla Gotland för ”världens kallaste huvudstad” – avlägsna och miljonmyllrande Ulan Bator – gör inte saken lättare.
Nioåriga Tindra Wigsten, som förra läsåret tillhörde Innovitaskolan i Visby, sticker inte under stol med att första halvåret varit utmanande. Detta trots fördelen att hon redan pratar mongoliska, tack vare mammans släkt.
– Men min fröken Brooke är från Fiji och pratar bara engelska, så det är svårt ändå. Vi har dessutom jättemycket mer läxor och färre raster här, berättar dottern i familjen Wigsten-Oidov.
– Matten är också tuffare, så vi hyrde faktiskt in en privatlärare i somras, tillägger pappa Jan Wigsten.
Så här ser ett av klassrummen ut i Tindra Wigstens skola.
Skolans gympasal visas upp för föräldrar och anhöriga inför höstens skolstart.
De videochattar från sin lägenhet på tionde våningen. I kontorsrummet står många flyttkartonger ouppackade – och fler är fortfarande på väg, från andra sidan klotet.
– Men vi har fin utsikt och en klarblå, kall himmel. Är det mulet beror det på smog, vilket vi har ibland, annars är det 270 soldagar om året, säger Jan Wigsten.
Byggnaden mitt emot deras har en helikopterplatta högst upp.
– Oligarkerna som har råd åker helikopter hem från flygplatsen.
Så lyxig är inte tillvaron för de nyanlända från Gotland. Boendet beskrivs visserligen som ”betydligt modernare än det vi hade på Gotland”, men familjen letar efter något lite större.
Egentligen äger de en bostad mer centralt i staden sedan tidigare, men den är uthyrd. Vilket gav möjligheten att hitta något närmare dotterns skola – för att slippa köra bil.
– Det finns väldigt mycket mer trafik här, beskriver Tindra.
Vad gör du på fritiden i Ulan Bator?
– Då är jag hemma med mobilen, jag har kontakt med min kompis Astrid i Visby som jag saknar väldigt mycket!
En idrottsarena nära familjens bostad med fokus på bågskytte.
Utsikten från lägenheten på tionde våningen domineras av en basebollplan.
I utkanten av huvudstaden står en 40 meter hög staty av Djingis Khan, grundaren av det forna Mongolriket – världshistoriens största sammanhängande imperium.
Pappa Jan fyller i att dottern vill börja med en viss typ av akrobatik, som är populär på orten. På Gotland tränade hon simning; det tittar de också efter i sin nya hemstad:
– Tindra vill fortsätta simma, det är få här som kan det. Men man måste göra något slags test innan man kommer in i simhallarna.
Av simkunnigheten eller?
– Nej, jag tror det har något med bakterier att göra, det är väldigt noggranna med sådant här.
För Jan Wigstens del fortsätter arbetet med den egna resebyrån, som han drivit i mer än 30 år nu – ofta på distans och tidvis med Visby som huvudkontor, men hela tiden med fokus på ”äventyrlig lyxturism” i Mongoliet.
Numera promenerar han till sin nya arbetsplats i Ulan Bator om morgnarna. Efter en mild höst kom en rejäl, men väntad, köldknäpp i slutet av november.
– Temperaturen har gått ner till det normala för årstiden; minus 25 på morgonen. Det märktes att jag ännu inte inhandlat vinterstövlar. Jag planerar att skaffa det i läder och vadmal, eller renskinnsstövlar som importeras från Ryssland. Nu blir det nog minusgrader fram till i mars.
Jan Wigsten driver en resebyrå för dem som vill se Mongoliet utanför huvudstaden. Här utforskar han "väglöst land" i Altaibergen med sin nya kollega Mr Dashdavaa.
Vid intervjutillfället är mamma ”Manda” Oidov bortrest hos släktingar.
Vad far och dotter har planerat då? Den sistnämnda svarar med en term som känns igen från deras tidigare hemland:
– Då blir det fredagsmys!
Tillbehören till detta lär det inte vara brist på. För enligt nioåriga Tindra Wigsten finns det åtminstone en fördel med att bo i Mongoliet:
– Jag tycker det är bättre godis här än i Sverige, säger hon.