Det förra gårdsmuseet i socknen, med en inriktning på lantbruksföremål, har ersatts av det nya med bland annat lanthandelssaker. Föremålen från det tidigare gårdsmuseet vid Sigsarve i Viklau såldes och skingrades nämligen på auktion 2003. Lars och Evy Hedström köpte några småsaker. Det blev starten för något betydligt större.
Men, framför allt, de tog över själva fastigheten när den såldes på auktion två veckor efter museiföremålen. Hade de vetat det under föremålsauktionen hade de köpt fler och låtit dem stå kvar.
– Vi åkte ner och köpte den, konstaterar Evy.
De hade helt enkelt bestämt sig.
Nu återfinns där Linnéagården, som är hela fastigheten och döpt efter det första barnbarnet som föddes året de tog över, samt Viklau gårdsmuseum. Husen på gården har efter hand rustats upp vilket inneburit tusentals arbetstimmar. Där återfinns nu såväl bostad, i likhet med originalet, som lokaler i ekonomibyggnaderna för det nya museet.
– Vi har alltid samlat på gamla grejer och det har successivt blivit fler. Om jag ska vara ärlig gjorde vi även museet för egen del, avslöjar Evy.
Men för tre år sedan tyckte paret att de kunde visa föremålen och öppnade museet för allmänheten. Det visas dock enbart efter förhandsbokning. Detta eftersom paret visserligen tillbringar alltmer tid i Viklau men ändå vill kunna resa till sitt hus i Ingarö när de vill och där det är nära till de sex barnbarnen.
I dag är paret pensionärer. Lars har en bakgrund som verksam på energibolag som Fortum och Evy med ekonomi på olika företag. Före Viklau hade de skaffat Gotlandsvana genom att tillbringa semestern på Gotland under tiotalet år.
Museet rymmer flera olika avdelningar som också speglar favoritområden. På nedre planet i den före detta ladugården återfinns lanthandeln med förpackningar, burkar och reklamskyltar men även ett skomakeri. En trappa upp finns bland annat skolhörnan och i ena kortänden paraderar en rad barn- och dockvagnar.
Vagnarna och vackra burkar är Evys favoritområde medan Lars är mest intresserad av bilar och teknik och de utrymmeskrävande fordonen är förstås inrymda i en egen garagebyggnad.
– Vi har försökt bygga upp museet som miljöer.
Igenkänningsfaktorn är också viktig.
– Vi har föremål från slutet av 1800-talet fram till 1970. Alla besökare ska känna igen någonting, fastslår Evy.
Några av föremålen känner hon själv väldigt väl igen. Exempelvis:
– Jag har med mina gamla platåskor från 1970-talet.
Museiparet guidar besökarna och framhåller att en visning tar minst två timmar.
– Jag hälsar välkommen och släpper sen till Evy som är så inlevelsefull, säger Lars.
Då berättar de utförligt om samlingarna för de ser gärna att föremål har en proveniens och historia med sig om de ska platsa i museet. Oftast är de överens om vad som ska införskaffas.
– Vi vill gärna ha en koppling till föremålet, framhåller Lars.
– Allt kan vara intressant om man får en historia till, fastslår Evy.
Hon berättar om hästekipaget på övervåningen. Duon svarade på en annons där priset var angivet men säljaren uppgav då att det dubblats. Någon budgivning ville de inte vara med om. Men säljarens sambo visade sig vara gotländska och när hon hörde att Hedströmparet tänkte placera deras häst på museum fick de ändå ta hand om den.
Besökare av olika slag och från skilda länder inkommer på gården. Att det står Linnéa på en av skyltarna missar folk emellanåt och undrar om (Carl von) Linné varit där.
Trots mängden av föremål är det ändå långtifrån allt de samlat in som visas i Viklau. De har fler i ett förråd på Gotland och i Ingaröhuset. Något som de använder för att byta en del föremål och kunna visa tidigare besökare delvis nya saker när de återbesöker museet.
– Det är svårt att begränsa sig, fastslår Lars.
Är det något som ni saknar i samlingarna?
– En gammal skomakarskylt, noterar Evy.
I framtiden vill de gärna se att någon fortsätter museiverksamheten.
– Vi förvaltar till nästa generation. Det känns underbart att ha räddat gården, framhåller Evy.
– Jag hoppas att museet lever vidare, vi lägger in själ och pengar. Värdet ligger i vad vi kan ha glädje av. Vi fortsätter, vi är lite knäppa, menar Lars.
I dag visar ett tolvårigt barnbarn störst intresse för att fortsätta verksamheten.
– Alfred älskar museet och frågar om han får jobba här, noterar Evy nöjt och hoppas att hans intresse håller i sig.