David Löfqvist, Karl-Henrik Westerholm och Henric Uhrbom spelade i olika band kring millennieskiftet då det begav sig för den gotländska bandscenen. Många år senare förenades de i Allergic to Humans, tre stadgade familjefäder i Stockholm, med en gemensam längtan efter att få spela rock'n'roll.
– Vi tyckte att det vore kul med rå rock, det har ingen av oss egentligen gjort, fast vi har spelat i många band, säger David Löfqvist, sångare och gitarrist.
Till en början spelade de covers; Dr. Feelgood, The Damned och Masshysteri, men övergick sedan till eget material. Daggan Stamenkovic, öns egna skivbolagsdirektör (som en gång i tiden gav ut Karl-Henrik Westerholms Antennas som första skiva på Novoton), hörde Allergic to Humans och gillade det. För två år sedan kom debut-EP:n, som följdes upp med en Gotlandsspelning tillsammans med Fleshtones på Wall of Sound. Lagom till påsk kom så fullängdaren, "Infinity Crunch", inspelad på Kapsylen studio på klassisk punkadress på Tjärhovsgatan på Södermalm.
– Den är som EP:n men lite mer tänkt. Det är fortfarande lite "det blir vad det blir", men det är bättre låtar, vi är mer samspelta och vi hade lite mer tid i studion den här gången och kunde pilla lite mer. Den är lite bättre, säger David Löfqvist.
Albumet finns både digitalt och som vinyl.
– Jag har aldrig släppt en LP förut, det känns ju lite mer på riktigt än digitalt eller cd. Det känns lyxigt och jävligt kul att det blev så snygg – bara omslaget känns ju som ett konstverk i sig, säger David Löfqvist.
Tanken var att skivsläppet skulle följas upp med en del spelningar, bland annat en favorit i repris i tornet på Wisby Hof med Fleshtones nu i maj. Men det satte coronapandemin stopp för.
– Vi hade några grejor på gång men det sket sig. Men vad fan – det är som det är, man kan inte gnälla så mycket om ett skivsläpp, säger David Löfqvist och tillägger:
– Det är ju inte så att vi har spelat ihjäl oss live innan, vi har kanske haft en spelning var tredje månad.
Att starta band en bra bit efter 30 innebär andra förutsättningar.
– För min del är det lite enklare, jag vet lite mer vad jag gör. Det är inte så mycket party, det är bara musiken, alla har barn, säger David Löfqvist.
Allergic to Humans råa punksound är delvis en effekt av detta.
– Sån här musik är ganska enkel, det är inte så mycket finlir och det är jävligt skönt, speciellt när man inte har så mycket tid nu när man är förälder. Det tror jag alla gillar, säger David Löfqvist.
– Nu är det mer terapeutiskt. Det blir en skön hobby, som yoga fast med en gitarr. Det är nice att få skrika och spela hård musik, en skön outlet.
För egen del har han med Allergic to Humans tagit ett par steg fram på scenen och frontar bandet.
– Jag blev satt på den uppgiften. Lite motvilligt, samtidigt är det lite en halv minidröm, säger David Löfqvist, som är kluven inför uppgiften.
– Det är inte jättekul att stå längst fram. Det är kul att sjunga, när man sitter och lyssnar på musik så tänker man ju "fan vad roligt att stå där framme och skråla", men sen när man ska göra det – det går lite emot min natur. Men det är ändå rätt kul. Så det går jämnt ut, njutningsmässigt.
Rollen som bandets mesta låtskrivare är också ny.
– Jag har ju gjort låtar tillsammans med andra, men då har jag gjort en liten del, inte en hel låt själv. Det har varit lite utmanande, säger David Löfqvist.