"Titta vad hon skrattar, hon hade jätteroligt", säger Mari Ann Olovsson och pekar på bilden på henne och drottningen.
Mari Ann Olovsson tar emot i dörren när GT kommer på besök. Förra veckan var det drottning Silvia hon välkomnade till demensboendet.
I köket står Hattstugans grundare, 68-åriga Jane Lindell Ljunggren. Det doftar ännu av den bacongrytan som personalen svängt ihop med de boende.
– De är med vid matlagningen, i tvättstugan och trädgården. Vi gör det de känner igen, som de gjorde hemma. Istället för att de ska vänta på oss får de vara med i alla vardagssysslor. Det är egentligen ganska enkelt. Vi tar vardagslunken i deras rytm, säger hon och får medhåll från lillasystern, 65-åriga Pia Lindell:
– Jag önskar att fler äldreboenden och hemtjänst fick ner stressen.
GT har åkt till När för att prata om den stora nyheten att drottningens stiftelse Silviahemmet ska köpa deras livsverk. Men Jane Lindell Ljunggren kan inte låta bli att ta upp det som det skrivits spaltmeter om den senaste tiden: Missförhållanden inom hemtjänst och äldreomsorg.
– Det som är fel ska så klart åtgärdas. Men vem gagnar det att man skriver vitt och brett om det? Det gör att ingen vågar söka jobben, och vad känner de som är på väg flytta in eller få hjälp hemma? Det är ett sådant underskott på arbetskraft att det inte liknar något. Det som är bra måste också ut.
Drottning Silvia tillsammans med Mari Ann Olovsson under besöker på Hattstugan. Tanken är att Silviahemmets stiftelse ska starta ett icke vinstdrivande dotterbolag så att Hattstugan får ha kvar sitt varumärke men med Silviahemmet som huvudmän. Redan nu finns planer på att bygga ett attefallshus där personal kan bo när de går utbildningar på Hattstugan.
I debatten om privat äldrevård används Hattstugan ofta som det lyckade exemplet.
– Det är roligt att vara förebilder, men ibland känns det surt mot andra. Alla kämpar på.
Säga vad man vill, men att Hattstugan är ett positivt exempel kommer de inte ifrån. Inte minst nu, när drottningens stiftelse räddar boendet när systrarna vill gå i pension.
– Det gör mig tårögd, säger Pia.
Tidigt i karriären vidareutbildade sig Jane Lindell Ljunggren inom demens, stroke och Parkinsons sjukdom. Ett sätt att råda bot på problemen som nu råder inom äldrevården är, menar Jane, att se till att cheferna har färre anställda under sig. "Cheferna behöver vara mer ute i verksamheten och ha mindre administrativt jobb."
Mari Ann Olovsson, som välkomnade drottningen med blommor, fick sedan visa henne runt.
– Åh vad hon pratade! Jag trodde inte att hon skulle vara så rolig att prata med, men jädrar vad roligt det var! Det glömmer jag aldrig.
På eftermiddagen fikade de boende med Silviahemmets styrelse.
– Hon gick hit och dit, hon var så glad. Jag kan fortfarande höra vad hon säger: "Hur har du det?", säger Mari Ann med en lycklig suck, innan hon fortsätter:
– Sen gick hon hem. Hon blev nog trött.
"Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag har inte landat i något. Det kanske blir att jag står i 'pärupptagarn'", säger Pia Lindell.
Det har gått 31 år sedan Jane Lindell Ljunggren gick till socialnämnden med sin idé för hur Gotlands demensvård skulle bli bättre. På den tiden arbetade systrarna inom den kommunala äldreomsorgen.
– Tanken var inte att jag själv skulle starta boendet, utan jag tänkte att kommunen kunde göra det, säger Jane.
Då, 1991, saknades renodlade demensboenden på Gotland, med undantag för några platser på Gråbo servicehus.
– Det var fruktansvärt hur det funkade då med blandboenden. Man måste skilja på demenssjuka och andra äldre, annars uppstår konflikter. Ibland gick jag in till sköterskan och bad om mer lugnande till de med demenssjukdom. Det var hemskt, berättar Pia.
Nyheten om att drottningen besökt Hattstugan slog ner som en bomb efter att en bild spridits i sociala medier. "Vi visste inte att nyheten skulle komma ut så vi var inte beredda. Vi har fått fantastiska hejarop, det är överväldigande", säger Jane Lindell Ljunggren.
Även om systrarna var övertygade om sin idé dröjde det flera år innan de fick med kommunen och bankerna på tåget.
Föreningssparbanken i Stånga ville satsa – om systrarna kunde hosta upp 450 000 kronor i aktiekapital.
– Då tänkte jag att jag ger upp, om det inte räcker med att vi pantsatt hus och hem.
Men det lokala bolaget Näringen, som senare utvecklades till Virudden, ville inte att demensboendet skulle gå dem ur händerna. Så de samlade ihop 25 personer som gick i borgen för halva aktiekapitalet.
– Det var fantastiskt. Alla i socknen trodde på oss, säger Jane.
"Det här ska bli lite häftigt", säger Marika Hansson, som har jobbat på Hattstugan sedan 1995. Totalt har boendet tolv fastanställda och tre fasta vikarier.
Och nu har 28 år gått.
– Det har bara makat på. Var tog de åren vägen? frågar Pia.
– Det ska vi inte tänka på, svarar Jane.
Men lite ska de allt få blicka tillbaka.
Vad har varit bäst?
– Att vi haft sån fantastisk personal, att vi fått uppleva så mycket tillsammans och alla boende och deras familjer vi mött under åren. Vilket förtroende vi fått.
Pia Lindell och Jane Lindell Ljunggren tillsammans med Mari Ann Olovsson (i mitten), som bor på boendet. De ser alla fram emot det som komma skall. "Vi vet att Silviahemmet har en fantastisk verksamhet på alla sätt så detta blir en jättefin utvecklande verksamhet framåt", säger Jane.
Till skillnad från Elsa Beskows bok "Hattstugan", där huset brinner ner, kunde nog sagan om Jane och Pias hattstuga inte få ett lyckligare slut.
Senast vid årsskiftet tror systrarna att Silviahemmet tar över driften.
– Vi kommer nog att hoppa in som vikarier efter det. Men vi ska inte in och peta, säger Pia.
– Det är viktigt att de fortsätter i vår anda men vi ska inte lägga oss i. Vi vet att Silviahemmet har en fantastisk verksamhet på alla sätt, säger Jane.
"Åh vad hon pratade!", säger Mari Ann Olovsson (i mitten) om drottning Silvia. Bredvid henne sitter Jane Lindell Ljunggren och Pia Lindell.
”Jag glömmer aldrig detta”, sade Mari Ann Olovsson om drottningens besök. Även om hon glömmer är det okej, för drottningen lär komma tillbaka till När.