Hon är kaxig, urkul, bubblar av berättelser och har den vackraste profilen, enligt en viss rysk prins, vars efternamn hon ännu bär. En av Sveriges mesta textila formgivare, Wanja Djanaieff, är högaktuell med en stor retrospektiv utställning på Marabouparken i Sundbyberg. I samband med öppnandet har även en bok givits ut: Boken om Wanja. Själv tar hon det lugnt och njuter av "sin plats på jorden" – den gamla bygdegården i Näs på södra Gotland.
Jag kör med öppna kort när jag kommer till Näs. Jag berättar att jag läst boken och känner mig alldeles matt, jag vet inte var jag ska börja. Wanja är en urkraft som har hunnit med det som många skulle ha behövt två liv för att hinna med. Hon har framställt mönster för textilindustrin. Hon har designat kläder, arbetat med gestaltning av utställningar, utvecklat material, varit chef och professor i textilformgivning vid Konstfack. Och mycket, mycket mer – det kan inte finnas många som växt upp på 60- och 70-talet som inte känner igen hennes mönster.
– Ja, jag har ju jobbat sedan jag var 16 och studerade på Konstfack på kvällarna. Och det är inte bara arbetslivet, det har blivit fyra ungar och tre äktenskap också. Ja, de har ju varat i tio år, så det har inte varit något slarv och nu med Johan har det blivit 30 år, så det sitter.
Men var får du drivkraften ifrån?
– Jag är en nyfiken och optimistisk människa. Ja, nästan tvångsoptimistisk skulle man kunna säga. Allt går tills jag blir överbevisad och då hittar jag en annan lösning, som kan bli nog så bra.
Hon berättar om utställningen som öppnade i juni. Hon var på Marabouparken två år tidigare och träffade på en vän som frågade om Wanja inte skulle ha någon utställning snart.
– Jag gick där med mina kryckor, hade brutit lårbenshalsen, och tänkte. Herre gud, jag kanske måste skynda mig. Det är ju så konstigt, jag fattar inte att jag ska fylla 80 år. Jag växte upp bara två kvarter från Marabouparken och stod mitt i kärnan av mitt liv.
Kort därefter träffade hon på ännu ett par goda vänner som helt sonika berättade att de tänkte skriva en bok om henne.
– Så jag rörde inte ett finger. Det var andra som puttade på, säger Wanja.
Boken handlar först och främst om Wanja, hennes liv och gärning. En färg- och mönstersmocka. Men den berättar också historien kring den svenska textilindustrin i Sverige under 60- och 70-talet. Från blomstrande till avveckling. Något Wanja i allra högsta grad själv upplevt. Men så var det där med optimismen.
– Jag kände att textilindustrin var något jag kunde, jag ville vidare och lära mig något nytt. Jag har liksom alltid flutit med och sagt att det här verkar ju kul.
Hon startade varumärket Pomperipossa med en kompis. Företaget som senare skulle komma att bli Polarn & Pyret köpte upp Pomperipossas barnklädeskollektion som gjort succé och hon började istället som chefsdesigner vid NK. Att skapa och designa känns som det mest självklara för henne. Trots att hon var så ung när hon började.
Men hur visste du att det skulle bli så bra?
– Det är väl det som är en slags begåvning. Jag brukade tänka hur skulle jag vilja att mönstret såg ut på gardinerna eller examensklänningen eller luftmadrassen. Någon prestationsångest har jag aldrig haft.
Och så var det där med kaxigheten. Som när hon 16 år gammal packade sina krokimålningar i några Konsumkassar och gick upp till rektorn på Konstfack och sa att hon ville börja där. Eller när hon anställdes på Almedals bomullsväveri och tyckte allt som köptes in var fult och övertygade cheferna om att hon kunde formge minst lika bra mönster som de som köptes in.
– Jag har lätt för prata med och blir inte osams med människor. Jag har inga fördomar. Det har jag sedan barnsben. När jag var liten reste vi runt mycket, min pappa var brunnsborrare. Vi bodde inhysta hos olika människor och pappa sa alltid: "Då ska vi se vilka som bor här. Men, de är väl som de är, och det är vi också". Jag hade bra föräldrar som bejakade mig och jag tror att det är därför jag själv blivit så kaxig, skrattar hon.
Hon berättar om sin väna, lilla mamma som sköt prick och sjöng schlagers. De flyttade till Duvbo i Sundbyberg inför Wanjas skolstart, hyrde ut ett rum till en rom. Det blev snart 14 romer i det där rummet. Det tyckte mamman var helt okej. Hon hade inga fördomar.
– Vägg i vägg bodde en familj med 16 barn och det kunde vara ett väldigt liv. Men mamma, jag tror hon var lite mörkrädd, sa alltid: Nu går vi och lägger oss när det är lite ljud i huset. Vi blev goda vänner med alla.
1990 kom hon till Gotland för att delta på ett seminarie om ull. Hon blev blixtförälskad i den gamla bygdegården på Näs.
– Det var hål i väggarna, någon hade skjutit mot dem med ett luftgevär. Det var målat rosa i taket och var brunt och orange på väggarna. Och golvet var helt nerdansat, som en borrelia-ring. Men jag såg ljuset och rymden.
Wanja hade jobbat en hel del med folkkonst och förundrats över att oskolade kvinnor kunde skapa så vackra ting. Hon bestämde sig för att starta ett privat forskningsprojekt och satte upp en lapp på anslagstavlan i Näs. Hon bjöd in traktens kvinnor på kaffe. Det kom 38 stycken och det blev början på "Näsduken"
– De var väl nyfikna på vad det var för en galen tant som flyttat in i bygdegården.
Kvinnorna fick i uppdrag att inventera alla textilier som låg undangömda på vindar, i gamla kistor. Det började vävas mattor, stickas tröjor, gjordes collage och trycktes med schabloner. Det startades ett kafé och en liten butik. Verksamheten vann priser och det kom busslaster med studiebesök. Efter 14 år lades verksamheten ner, men lever i viss mån kvar ännu.
Vad gör du när du inte jobbar eller tänker på nya jobb?
– Jag går här och njuter och bara är, tränar mig på att vara pensionär. Nu ska jag börja måla igen. Det börjar klia i fingrarna. Jag har alltid velat måla, men inte haft tid. Jag var ju tvungen att försörja mig.
Men det känns som att du har nya idéer mest hela tiden?
– Jo, det surrar här uppe och är det något kul så gör jag det. Det är en livsstil som man inte slutar med. Jag är fortfarande nyfiken på livet. Det finns så mycket som är kul.
Det har gått tre timmar...Wanja blir lite orolig att hon pratat för mycket.
– Jaha, hur ska du få ihop det här då? frågar hon med ett skratt.
Ja, hur i sjutton ska det gå till tänker jag. Men jag får väl klippa och klistra, sy och tråckla lite med texten.