Petter Ringbom Starrett Zenko-Ringbom
DU&JAG
På lördagen är det på dagen tjugo år sedan det som kallats den största terrorattacken i historien, det som i folkmun går under namnet ”Elfte september” eller ”Nine-eleven”.
På morgonen, amerikansk tid, kapades fyra passagerarplan och satte i en koordinerad attack kurs mot flera spektakulära amerikanska mål.
Ett av planen störtade utanför Philadelphia med en för omvärlden okänd destination, ett annat flög in i försvarshögkvarteret Pentagon nära Washington D.C. medan två av flygplanen flög rakt in i var och en av de båda skyskrapor som bildade World Trade Center, beläget på södra Manhattan.
Sammanlagt kom nära 3000 personer att mista livet under några timmar – och för all del efterföljande dagar, veckor och år – som skakade världen.
Petter, uppvuxen i Visby och sedan 26 år boende i New York, bevittnade dramat från sin lägenhet på sjätte våningen i Williamsburg, Brooklyn.
– Jag såg genom fönstret när det andra planet flög in, såg hur tornen rasade. Det var en total overklighetskänsla, berättar han.
Vi ska återvända till den dagen i den här intervjun.
I mer än halva livet har han bott i The Big Apple, Visby-Petter. Det har slagit honom ibland, säger han. Hur livet blivit.
– Jag flyttade ju från Sverige direkt efter lumpen, först till Barcelona och sedan San Francisco. Sedan var jag tillbaka på Gotland ett år innan det blev New York.
Det var i augusti 1996, ett kvarts sekel sedan dess. Student var han på konstskolan Cooper Union där hans karriär inom grafisk design tog fart.
Nu säger han att han definitivt är en newyorker. New York är hans stad, han känner gatorna, kulturen, stämningen; skyskraporna, taxibilarna, de ideligt tjutande sirenerna, de iskalla vintrarna och stanken av sopor när juli är kokande het.
Till och med har han, sedan vintern 2020, dubbelt medborgarskap. Detta tack vare, eller på grund av, Donald Trump.
– Jag hade kunnat ansöka tidigare men det har aldrig blivit av. Men inför valet i november kände jag att det var dags, jag ville kunna göra mitt för att rösta bort honom. Och här är vi nu, jag hade ”grönt kort” redan förut men nu är mitt uppehållstillstånd oåterkalleligt.
Petter bor med hustrun Starrett och sonen Hugo, som börjar tvåan nu i september, i en lägenhet på East 85th Street i stadsdelen Upper East Side nära Central Park på Manhattan (Du som inte vet, googla!). Det är fyra år sedan de flyttade från Brooklyn in "till stan".
Starrett är designer medan Petter sedan tio år lämnat designbranschen, inom vilken han vid tiden för terrorattackerna drev egen firma med kontor nära det som kom att kallas Ground Zero.
I dag verkar han i filmbranschen och arbetar för närvarande med sin fjärde långfilmsdokumentär, en hybridfilm med titeln "This world is not my own". I huvudrollen finns Uzo Aduba, känd från tv-serien ”Orange is the new black”.
Projektet har för övrigt mer gotländsk koppling. Animationerna är gjorda av Petters barndomskompis Sigfrid Söderberg och filmen produceras av produktionsbolaget Grand Slam i Stockholm, vilket bland annat drivs av gotlänningen Markus Waltå.
När den här intervjun görs befinner sig Petter dock i fritidshuset på Shelter Island, längst ut på Long Island (googla igen).
Dit tar det två och en halv timme från dörr till dörr. ”Det tar en timme bara att komma ut från stan” som han säger.
– Där är vi på somrar, skollov och helger, men nu under pandemin har jag jobbat ganska mycket härifrån.
På Shelter Island är han nära naturen, stranden, nära tystnaden. Annars, när han är i stan, lever han som de newyorkare vi ser på film. Sitter på tunnelbanan, köper en pappmugg kaffe i gathörnen men fångar faktiskt iblant också det faktum att han verkligen lever där han gör.
”Iblant” alltså. Han säger just så. Svenskan med svag gotländsk accent är orörd, inget Dolph Lundgrenskt famlande efter ord.
– Det är väl egentligen som att bo i vilken stad som helst, det blir vardag. Men det finns så klart tillfällen då man reflekterar och känner wow. Som när hela Manhattan breder ut sig…det är sådana ögonblick jag fångar iblant.
Som att gå genom Visby, tänker jag. De gånger jag verkligen ser ringmuren och domkyrkans torn. Saker som hundratusentals turister tar sig till ön för att uppleva kan jag se varje dag. Bara sinnena hålls öppna. Nåväl.
Morgonen den elfte september 2001 gjorde sig Petter redo att ta sig till jobbet på Manhattan där han alltså drev reklambyrån Flat.
Kontoret var beläget i Tribeca, i närheten av korsningen Broadway-Canal Street. Därifrån är det tio minuters promenad till det som vid tiden ännu var World Trade Centers tvillingtorn – drygt hundra våningar vardera och en omisskännlig del av Manhattans skyline.
Men han undrar, när han ser ut genom fönstret från lägenheten på sjätte våningen i Williamsburg, på andra sidan East River, vad det är för rökmoln som stiger från ett av tornen.
Så Petter och hans dåvarande flickvän slog på tv:n för att möjligen få svar.
– Det var förstås livesändning och det sades att ett plan flugit in i ett av tornen. En första teori var att det var ett privatplan som gått in av misstag.
Klockan 10.28, lokal tid, kollapsade det norra av de två tvillingtornen.
Ruskigt, så klart. Men i New York händer saker. Bränder, mord…dramatiska skeenden medan livet ändå pågår som vanligt.
Redan i februari 1993 hade för övrigt WTC utsatts för ett terrordåd då en bomd gömd i en skåpbil exploderade i skyskrapekomplexets källare. Då miste sex personer livet och tusentals skadades.
Ungefär så tänkte han, Petter. ”Det här hände, nu tar jag mig till jobbet”.
Men medan han står där med tv:n påslagen ser han genom fönstret hur ett andra plan, ett stort passagerarplan, flyger rakt in i det andra tornet.
– …och när vi sedan med egna ögon såg det första, norra, tornet kollapsa…det var en så total chock!
Tjugo år sedan, men kan du återkalla dina känslor?
Han sitter tyst ett tag i telefonen, där i sin tidzon sex timmar bort, säger:
– Ja, det är länge sedan. Men också nära, när jag nu tänker på det. Det var en känsla av overklighet…händer verkligen det här och vad är det som händer!
I den stunden insåg han också att nu kommer tusentals människor att dö inför hans ögon. Och att de människor som befann sig i tornen och telefonintervjuades i tv upplevde sin sista tid i livet.
...och också att staden faktiskt var under attack, att USA utsatts för en krigshandling.
Vinden låg på mot sydost, rök och sandstoft drev mot Williamsburg. Vad skulle hända härnäst? Var det här slutet eller bara början. Ingen visste.
De befann sig i en gastkramad stad där folk gjorde vad de kunde för att fly från det okända hotet.
– Vi hade en bil nere på gatan och tog den ut till flickvännens föräldrar i Queens. Vi stannade där några dagar, ville inte vara i stan. Därifrån såg jag till att ringa mina föräldrar och berätta att vi var oskadda.
Efteråt, när allt var över, hade Petter svårt att ta sig till jobbet. Den delen av staden var avstängd och hårt bevakad, ett särskilt pass behövdes för att ta sig in.
Tystnaden var nog det värsta, minns han. Kontrasten från ett New York som en livlig och hårt trafikerad storstad, dagarna efteråt stod det mesta stilla. Bara lastbilar och räddningsfordon på gatorna.
Även om attentatet kom nära kände han inte någon av de som omkom, visade det sig.
Däremot har han senare lärt känna människor som miste nära och kära, den där dagen för 20 år sedan. Personliga och i någon mån även kollektiva trauman som aldrig riktigt går att bli fri ifrån.
Efter denna dag lärde sig världen namnen al-Qaida och Usama bin Ladin. Amerika inledde en offensiv i Irak och Afghanistan och samtidigt som USA:s befolkning slöt sig samman var ”Nine-eleven” också, enligt internationella bedömare, början på nationell och global söndring.
När jag intervjuade Petter en dryg månad efter attacken sade han så här: ”Det är nästan som vanligt, folk börjar bli otrevliga igen”.
En korn av sanning ligger det kanske i det, säger han nu, så många år senare.
Men samtidigt, minns han, låg den tryckta stämningen kvar i staden länge. Människor ryggade till av en plötslig knall, av flygplan som flög lågt…av allt som avvek från den vanliga.
Människor svetsades samman på ett sätt som bara sker efter katastrofer. De var alla newyorkers, det var deras stad som hade satts under attack.
– Jag minns att lukten av brandrök låg kvar i flera veckor. Och alla flyers som folk satte upp över saknade personer, de satt kvar länge som minnesmärken.
Platsen där tvillingtornen stod har blivit minnesplats och museum. Namnen på alla nära 3000 personer som omkom är graverade i brons.
Men det hade också en annan effekt, om vi ska ta oss in på ett sidospår. Samtidigt som Petters reklambyrå efter attacken förlorade många tidigare uppdragsgivare hölls den vid liv av nya kunder inom kultursfären.
Och Williamsburg, som varit en trött och sliten stadsdel och med New York-mått mätt tämligen billig att bo i, förvandlades till hippast av de hippa.
– Det flödade en enorm kreativ kraft och Williamsburg blev ett konst- och musikcentrum för hela världen, här skapades electroclash-scenen och en rockscen blomstrade med band som The Strokes, LCD Soundsystem och Interpol, alla hängde i de kvarteren.
En positiv effekt av attentaten, menar du?
– Ja, om man nu kan kalla det för positivt, men visst. Det skapade en kollektiv kraft, kanske den roligaste tiden under de år jag bott i New York.
11 september, en olycksalig dag i historien. Detta datum 1973 tog Augusto Pinochet genom en statskupp makten i Chile, 1978 dog svenska racerstjärnan Ronnie Peterson efter en krasch på Monza-banan och 2003 avled utrikesminister Anna Lindh efter att ha knivskurits på NK i Stockholm.
I dag är, säger Petter, ”Nine-eleven” inte dagligdags närvarande. Trots allt har det ju gått många år.
Men ändå har senaste tidens händelser i Afghanistan på sätt och vis rört upp såriga minnen.
– Jag tror absolut det var president Bidens mål att dra tillbaka de amerikanska trupperna före tjugoårsdagen. Så visst, till viss del kommer minnena åter.
Den rädsla för nya attentat som fanns en tid efteråt har dock planat ut. Tidigare rapporterades kontinuerligt om vilka hot mot nationen som förelåg, nu är det många år sedan Petter såg en sådan uppdatering i media.
Men man vet aldrig vad som händer, så på tjugoårsdagen kommer Petter och familjen att lämna staden för att vistas på Shelter Island.
– Och vad gäller Ground Zero och minnesmärket där har jag inte varit där på flera år, så ja, på många sätt känns det väldigt länge sedan.
Märks det i staden att tjugoårsdagen närmat sig?
– På sätt och vis, det har pratats mer. Men samtidigt sammanfaller det med att många arbetsgivare öppnar för anställda att återgå till arbetsplatserna plus att skolorna drar igång i början av september. Det är mer det som är i fokus.
Dock har, tycker han, den kollektiva rädsla som kändes efter terrorattacken åter känts främst under den mest intensiva corona-pandemin i början av förra året.
Att vistas i staden var då en deja vu från ”Nine-eleven”:
– Folktomma gator, en påtaglig oro för smittan och många som kunde flydde härifrån på samma sätt som 2001. Men New York är New York…folk säger att New York är dött, men det har aldrig varit sant, den här staden reser sig alltid.
Och i sådana lägen blir du mer newyorkare är någonsin?
– Ja precis, skrattar han. Det här är min stad.
Petter Ringbom med åttaårige sonen Hugo.
Petter håller koll på vad som händer på Gotland genom sociala medier, kikar in på helagotland.se ibland. Iblant. Men det är nu ett tag sedan han var på ön.
– 2019 firade jag jul hemma…eller hemma, förresten…
Ja, men det är ju det! Gotland är hemma, New York är hemma, eller hur?
– Jo, det är väl så. Men sedan dess har jag inte varit hemma. Det har varit mycket jobb och dessutom pandemi. Jag hoppas kunna komma någon gång under hösten, tanken är att åka till Stockholm för att göra klart filmen och då blir det så klart även Gotland.
Då får du tänka att wow, där är ringmuren!
– Det ska jag göra. Absolut!