– Hon hade haft barn i dag. Hon ville verkligen ha barn. Och hon hade säkert bott i hus, säger lillebror Robin Zerne.
Han får medhåll av de andra i familjen som den här höstdagen har samlats i mormor Barbro Zernes villa i Visby. Det finns mycket skratt och värme i rummet. Det verkar på ett sätt vara så lätt att prata om Sarah. Minnena av en ung kvinna som lyste av livsglädje och kärlek till andra människor är många.
– Och hon var snygg, riktigt snygg, säger mellansystern Josefine Lagerström stolt.
Den 26 november har det gått fem år. Fem år av saknad. Fem år i skuggan av den katastrof som både splittrade familjen och förde den samman.
Robin Zerne är Sarah Lagerströms sex år yngre bror. Han var bara 16 år när det där telefonsamtalet skar igenom deras liv och förändrade allt på en sekund.
– Det var du som svarade. Jag minns det tydligt, börjar Robin den tunga berättelsen.
– Ja, Sarahs pojkvän ringde mig och undrade om jag visste var Sarah var, fortsätter mamma Gabriella Zerne.
Pojkvännen och 22-åriga Sarah hade rest iväg på kryssning med Birka Paradise till Åland. Paret hade flyttat ihop i Stockholm bara dagar innan och nu hade de tagit ledigt från sina jobb för att bara ha det roligt.
– Hon var bra på det, att leva i nuet och ha kul, säger Gabriella.
Det var måndag eftermiddag och båten var på väg in till Stockholm igen. Men nu ringde alltså pojkvännen och frågade oroligt om de hört något. Han hade nämligen inte sett henne sedan tidigt på morgonen.
Hon har säkert gått och lagt sig i en annan hytt, sånt händer när folk festar. Det var svaret som den orolige pojkvännen fick från personalen ombord när han hade börjat leta i gryningen.
Så fort familjen på Gotland fick reda på att äldsta dottern var förvunnen ringde de polisen och gick ut med hennes bild i Aftonbladet. Ändå väntade de på att oron de kände skulle visa sig helt obefogad.
LÄS MER: Gotländska försvunnen på Östersjön
– Knas-Sarah. Vi brukade kalla henne så, säger Thomas Zerne varmt. Han har varit Sarahs bonuspappa sedan hon var tre år.
– Ja, ibland handlade hon först och tänkte sedan. Hon kunde vara väldigt spontan. Så det första jag tänkte var: Vad har hon nu hittat på, minns Gabriella.
Familjen och delar av släkten tog sig ändå till Stockholm och till hamnen där båten kom in efter att ha hunnit med ännu en tur till och från Åland sedan Sarah försvann.
– Vi trodde hon hade blivit kvar på Åland och att hon skulle komma med båten när vi stod där vid kaj och väntade, fortsätter Thomas.
Men så blev det inte. Istället kallades de till ett möte med polis och säkerhetsansvariga för Birka cruises. Polisen berättade på en gång att de var ganska säkra på att Sarah hade fallit, eller hoppat, överbord.
– Det var en sån chocksituation, då fattade man att det verkligen hade hänt, att hon var borta, säger Robin.
Tillsammans med Missing people, som hade hundar med sig, fick de ändå gå ombord och söka igenom båten. De letade i alla utrymmen, även där personalen sagt att man redan letat. De sökte i livbåtar och överallt på däck.
Familjen hjälper varandra att minnas de där dagarna och att orka berätta. Det är fortfarande svårt att sätta ord på allt.
Timmarna och dygnen gick. De väntade och hoppades på att det omöjliga ändå kunde ske. Att polisen på något sätt skulle hitta Sarah. Men så ringde de och sa att de hade tittat på övervakningsfilmerna från båten och konstaterade att Sarah hade gått ut på däck vid fyra på morgonen. De tyckte sig också se en skugga på en filmsekvens från en kamera som satt inne i restaurangen. Kameran var uppsatt för att filma matgästerna men den var riktad så att man också kunde se vagt ut på däck.
– På den filmen menar de att man kan tolka det som att någon hoppar eller råkar falla överbord, säger Gabriella.
LÄS MER: Polisen konstaterar: "Det var en tragisk olycka"
Familjen har fått se filmerna. De kan inte se att det är Sarah. Det smärtar och gnager i dem. I var och en på olika sätt.
– Vi jobbar väl alla på den tanken att vi aldrig får veta, säger Josefine.
Ingen begick något brott när Sarah försvann. Det är polisen och även familjen säkra på.
Och de är noga med att säga att pojkvännen gjorde vad han kunde där och då och att ingen skugga ska falla över honom.
– Det var inte lätt för honom, säger Josefine som hade tät kontakt med honom tiden efter.
Josefine är bara ett och halvt år yngre än Sarah. Hon var kanske den som stod Sarah närmast vid den här tiden. De hade varit ute på en långresa i Asien i början av året. Hon beskriver sin syster med många varma ord. Framför allt som den levnadsglada, som hade så många planer för framtiden. Vad som hände den där natten och varför Sarah gick ut ensam på däck vill hon egentligen inte prata så mycket om. Hon vill minnas den levande Sarah. Den som enade familjen.
– Hon medlade mellan Robin och mig. Vi bråkade mycket på den tiden. Det var först efter det som hände som jag och Robin blev nära.
– Ja. Hon gjorde mycket för familjen och släkten, fortsätter Robin.
Sådan Sarah var när hon levde, så blev också minnesstunden som hölls för henne i Visby domkyrka bara några veckor efter att hon försvann.
Kyrkan var fullsatt och efteråt gick alla ned till strandpromenaden och tände thailändska lyktor som fick sväva ut över havet.
– Sedan tog vi alla en shot för Sarah, hennes favorit med turkisk peppar, säger Josefine och ler.
På Norra kyrkogården i Visby finns en gravsten med Sarahs namn på. Trots att kroppen efter Sarah aldrig återfunnits ville de anhöriga ha en grav att gå till.
Familjen hade önskat att så mycket var annorlunda: Att de hade fått fler svar, att polisen hade pratat med fler människor, att båten hade haft fler kameror på däck.
Men framför allt att mardrömmen som drabbade dem bara var just en mardröm som de kunde vakna upp ifrån.
Nu för tiden pratar de inte så mycket med varandra om vad som hände.
– Vi pratar om Sarah istället, säger Gabriella.
För just så stod det i det bildspel med foton ur Sarahs liv som visades under minnesstunden i domkyrkan: "Minns mig. För då finns jag."