DU&JAG
Det var en dröm som gick i uppfyllelse när Molly, den 7 oktober 2015, steg av planet på Nelson Airport i Nya Zeeland.
Så mycket hade hon förberett sig; läst böcker och nyzeeländska tidningar på nätet, gått längs gatorna på Google maps och sett filmer på Youtube.
Inte minst hade hon sett ”Sagan om ringen”-filmerna, vilka utspelar sig i landets böljande landskap.
Hon ville dit, det visste hon, hade vetat så länge, nu var hon där efter nära två dygn på resa.
Ett år skulle det bli, sedan åter hem till Sverige.
Drygt fem år senare är hon fortfarande kvar, Molly från Stenkumla.
Ingen vet något om framtiden, men kanske blir det så att hon stannar för gott.
– Jag har hittat kärleken här, har permanent uppehållstillstånd och planerar att bilda familj. Det var inte riktigt vad jag tänkt mig, men ibland är det bara att kasta sig ut, säger hon.
Det här är tredje delen i en serie om gotlänningar som bosatt sig i världen. Först ut var bröderna Jesper och Joakim Andersson i Dubai, förra veckan hälsade vi på i Los Angeles hos Mikael Karlsson från Hablingbo. Nästa vecka är vi någon annanstans.
Vi ska återvända till staden Nelson på Nya Zeelands sydö, så klart. Men först tillbaka till uppväxten, först på Gråbo och från sjätte klass i Stenkumla.
Det är där, i Stenkumla, Molly har sitt gotländska hjärta. Där växte hon upp tillsammans med systrarna My och Malin, ägnade sig åt hästar, höll på med bågskytte och undervattensrugby…
– …och medverkade i tre musikaler med Gotlands musikalkompani, spelade fiol, sjöng i kör och läste böcker. Jag var en enorm boklus som barn och läser fortfarande mycket, även om det nu mest är ljudböcker, berättar hon.
Det var dock bakningen och tårtmakandet som kom att bli hennes väg och det som faktiskt tog henne till Nya Zeeland, vi kommer till det.
Planen var klar när hon började utbilda sig till bagare på Donnergymnasiet i Klinte: hon skulle söka vidare, ta sitt gesällbrev och sedan jobba på konditoriet Chokladfabriken i Stockholm.
– Ja, säger hon i telefon från andra sidan klotet, tolv timmars tidsskillnad. Jag gillade verkligen att planera!
Och hur gick det?
– Nja, inte riktigt som jag tänkt.
Nej, så kan man sammanfatta det. I tvåan fick Molly en massiv allergiattack i skolans bageri med läkarutredning som följd. Allergi mot mjöldamm är vanligt inom bageriyrket, kunde det vara orsaken?
Utredningen tog tid, nästan ett år, och Molly missade hela det praktiska bageri-blocket i skolan. Hon var därför tvungen att byta inriktning och avslutade gymnasiestudierna med musikinriktning.
Vi skissar lite här, gör en lång historia väldigt kort, men hon lyckades till slut efter mycken kamp verkligen utbilda sig till och jobba som bagare och konditor.
Någon allergi mot mjöldamm var det inte frågan om och efter Yrkeshögskolan i Kristianstad hade hon bagarjobb på såväl Ica Maxi i Visby som Tofta strandbageri.
Och då är vi framme vid tiden för avfärden mot önationen down under, hösten 2015.
En dröm hon alltså haft länge, från ”Sagan om ringen”-filmerna, visst, men också efter ett reportage i branschtidningen ”Bröd” som hon läste i gymnasiet.
– Det var en artikel om Moa Brink i Sveriges bagerilandslag, hon hade fått jobb på ett svenskt kafé i Nelson och den idén och förhoppningen bar jag sedan med mig.
Det skulle bli ett år i Nya Zeeland, så var alltså tanken. För Molly fick verkligen samma chans som nyss nämnda Moa Brink fått, Brink som i dag arbetar som konditor i Malmö.
– Jag fick en säsongsanställning som bagare och konditor på Swedish Bakery and Café i Nelson. Fatta hur glad jag blev, vilken chans! Tanken var att jobba i tio månader och sedan tillbringa de sista två månaderna med att åka runt i landet. Men, som vi sa, det blev inte riktigt så, säger Molly.
Ett år blev två, blev fem, i dag är Molly bageriansvarig på Burger Culture, vid fem varje morgon drar hon igång. ”Our swedish star” som hon benämnts i lokaltidningen.
– Bäst bröd och donuts i hela Nya Zeeland! Vi säljer också till en av grossisterna i Nelson och levererar bröd till många av restaurangerna.
Du trivs?
– Ja, absolut. Jag trivs, jag har skapat ett liv här nu. Det är som ett varmare Gotland med längre somrar och vintrar som liknar svensk höst, milda och gröna.
Staden Nelson, Nya Zeelands nionde stad grundad 1841, långt norrut på Sydön. På andra sidan Cooksundet ligger Wellington, nationens huvudstad.
Nelson har 53 000 invånare, 2 400 soltimmar per år, lummiga lövträd, låg bebyggelse, vänstertrafik och där ute, åt väster; Tasmanhavet och sedan Australien och åt andra hållet, åt öster: datumgränsen. Ungefär så.
Hon minns, förstås, sina första intryck av landet och staden där på andra sidan jordklotet:
– Det var lite av en kulturkrock, väldigt laidback, det var svårt i början. Nu har jag vant mig och uppskattar att ta det lugnt, allt måste faktiskt inte gå så fort.
Molly hyr övervåningen i ett hus intill Fairfield Park, allén längs Rutherford Street blir röd- och gulflammig om höst och vinter, men mest är träden lummigt gröna.
Hon säger att Nelson är rätt likt Visby; få höga hus och historien ständigt närvarande. Här fanns sydöns första kända bosättning, här finns också Nya Zeelands geografiska mittpunkt markerat med ett monument på en kulle.
Monument finns det för övrigt många, inte minst för att högtidlighålla minnet av de många nyzeeländska soldater som stupade under första och andra världskriget.
– Kommunen satsar också mycket på kultur, det är många utställningar och konserter. Mycket friluftsliv och massor av rugby, rugby är största sporten här, berättar Molly.
Fåren är många, 4,5 miljoner invånare i landet, fåren är sex gånger fler.
Jag reser dit via datorn, precis som jag alltid gör, precis som Molly gjorde. Tar mig längs de trånga gatorna; tar mig till Fairfield Park, går Trafalgar Street norrut mot hamnen. I Visby ligger fartygen tre timmar från fastlandet, från Port Nelson tar det lika lång tid att resa till nordön, den som vill till Australien får räkna med många dygn till sjöss.
Hösten 2015, när Molly nyligen anlänt, gick hon in i en elektronikbutik för att köpa en ny dator. Där stod han, Oliver. Oli, kallad. Inte fattade Molly att han faktiskt flirtade med henne redan där och då.
Men Nelson är en liten stad och de sprang på varandra igen på gatan, bestämde att träffas…och i september i fjol förlovade de sig.
Om det inte vore för corona-pandemin hade de kunnat vara gifta, ty så var planen. Molly från Stenkumla, Oli från Nelson.
– Tanken vara att resa till Sverige och gifta oss, men vi blev tvungna att ställa in. Nu vet jag inte när det faktiskt blir av, men vi hoppas i alla fall kunna komma till Gotland nu i sommar.
Men planen ligger fast, att inleda, eller snarare fortsätta, ett liv tillsammans?
– Absolut, och eftersom jag har permanent uppehållstillstånd nu är det lättare att planera för framtiden. Det blir lite som för Olis mamma, hon kommer från Devon i England där hon träffade Graeme som var på besök i England, hon bosatte sig sedan i Nya Zeeland för kärlekens skull.
Att bosätta sig i ett nytt land är ett stort steg i de flesta människors liv, ty samtidigt innebär det att lämna det gamla.
Jag frågor om det fanns några tveksamheter där i början.. Det fanns det, säger hon.
– Jag skulle ljuga om jag sade något annat. Jag har ganska svår astma så där fanns en del oro. Men också för att jag inte kände en enda människa här. Den närmaste är en vän till familjen som bor i Sydney, men för att komma dit krävs flera byten och många timmars flyg. Ibland får man bara satsa och hoppas man lyckas landa på fötterna.
Så mycket var det som var annorlunda, inte bara den tillbakalutade attityden. Supersalt havsvatten, brännmaneter och hajar i havet.
Men också klasskillnader. Ingen medelklass, så upplever hon det. Satsning på lyxiga lägenheter, bakåtsträvande lagar och avsaknad av exempelvis statsstödd pappaledighet.
– Europa anses exotiskt och jag håller fortfarande på att lära mig av det nyzeeländska, säger hon. Man får ett nytt perspektiv i ett land där sådant vi svenskar tar för givet inte finns.
Att bosätta sig i ett annat land är också att lämna familjen. En enda gång på fem år har Molly varit på Gotland sedan hon gav sig av.
En av Mollys systrar intervjuades strax före jul här på Du&jag, Malin Nyberg, undersköterska på lasarettets intensivvårdsavdelning. "Håll avstånd!" var hennes budskap.
Och nog hålls det, i det här fallet, avstånd. Jag tar kontakt igen för att prata om just det.
Hur är det att ha sin ena syrra så långt borta?
– Det är svårt, jag vill ha familjen nära, jag saknar och umgås, att kramas. Men vi videopratar mycket och skickar brev, vanliga brev.
Hon minns när Molly gav sig av, hur glad Malin var för hennes skull och den chans hon fått, men samtidigt, säger hon:
– Samtidigt förstod jag innerst inne att hon inte skulle komma hem igen. Hon skulle hitta kärleken och bli kvar, precis så blev det.
Minns du det samtalet, när hon berättade att hon skulle stanna?
– Ja…det var känslosamt. Jag tycker min andra syrra bor långt bort, hon bor i Småland, så ja, det var tufft. Men jag är glad att hon hittat det hon vill göra. Vi har ett speciellt band, vi systrar, intuitivt känner vi hur vi har det.
Malin, som bor i Vallstena, har inte varit i Nya Zeeland och hälsat på. Någon gång ska det bli av, men det kostar sina modiga slantar att ta sig till andra sidan jorden.
Nu tillbaka till Molly i Nelson. Hon säger att det särskilt i år känts väldigt långt hem då coronan ändrat spelreglerna för hela världen.
Även om coronan inte förändrat livet särskilt mycket i just Nya Zeeland. Bara 25 dödsfall och ett liv som pågår ungefär som förr, fast med färre turister och säsongsarbetare.
– De gamla där hemma blir äldre, syskonbarnen undrar när jag kommer hem och berättar att de saknar mig. Det tar ganska hårt. Man missar en massa, så är det.
Är det ett pris att betala?
– Ja, det kan man säga. Julen är alltid värsta tiden för hemlängtan, det blir inte riktig jul med värmeböljor, barbeques och havsbad. Men jag har faktiskt lyckats hitta en hemsida där de säljer julmust och annan svensk mat, så den här gången blev det den mest svenska julen på länge.
Molly har funnit sin plats i Nya Zeeland och kanske blir hon kvar. Sannolikt blir det så. Även om hon och Oli för all del pratat om att bosätta sig i Sverige om inte annat så för ett par år.
Men allt det där ligger i framtiden.
Om du tänker dig bakåt, finns det en stund då du insåg att du faktiskt bor där du gör, långt, långt hemifrån?
Hon funderar en stund, och minns så det där sms:et som kom innan hon ens stigit av planet första gången hon anlände till Nelson:
– Jag fick en förfrågan av en gotländsk kvinna om att göra en doptårta, jag minns att det kändes så avlägset. Jag skickade henne till min syster Malin istället.