Medan andra kramas i glädje lämnar frivilliga Birgitta Welander över en nalle till David, 3 år, i sin pappas famn. "Det känns bra", säger hans storebror Anton, 14 år, om att stå på svensk mark.
En Facebookgrupp i Nynäshamn har fått hundratals att skänka mat och förnödenheter att dela ut till den flyktingström som når samma färjeterminal som Gotlandstrafiken.
– Jag pratar ryska och ukrainska och ville göra någonting. Jag blev inringd för att de kände att det blev övermäktigt med alla transporter, säger Thomas Odeltorp, till vardags busschaufför på Kerstins taxi, och fyller en stor låda med barnmatsburkar.
En timme innan färjan M/F Wawel anländer råder en febril aktivitet. Per Melander från gränspolisen i Stockholm har erfarenheter av flyktingvågen 2015.
– Vi har nog bara sett toppen på isberget, säger han och inväntar förstärkning och fler kollegor.
Per Melander från Stockholms gränspolisenhet har fått indikationer på att det kan förekomma trafficking och att män i Sverige är ute efter handel med kvinnor som de lockar vid färjans ankomst. Polisen har därför spaning i området i Nynäshamn.
Beroende på färjornas storlek kommer 300 eller 600 flyktingar samtidigt, något som påverkar Per Melander starkt att möta på nära håll.
– Det berör en så klart. Det är kvinnor och barn, man behöver inte ha mycket fantasi för att se att de lider. De som kommer i den andra eller tredje vågen – där ser vi nog ännu mer påverkade människor.
Polisen misstänker att alla inte vill flyktingarna väl, trafficking och handel med utsatta kvinnor kan förekomma.
– Vi har underrättelsespaning och har fått indikationer på det. Därför är vi här och kollar vart de tar vägen och att det inte finns individer som försöker fånga upp kvinnor, säger Per Melander.
Polferries platschef Margareta Golebiowski gör sig redo för ännu ett anlöp.
Margareta Golebiowski är Polferries platschef och ser varje dag hundratals flyktingar som fått åka gratis från Polen. "Fruktansvärt att se små barn med mammor, medan papporna är kvar i kriget och de kanske aldrig mer ses", säger hon.
– Vi har gratis biljetter för alla med ukrainskt pass och alla bilar med ukrainska registreringsskyltar åker också gratis, säger hon.
Även hon påverkas starkt av att se människor lida.
– Det känns fruktansvärt. Man ser det på tv, men här ser man människorna i verkligheten. I deras ansikten, att se små barn med mammor, och deras pappor är kvar i kriget. Kanske ses de aldrig mer, säger Margareta Golebiowski.
I två bussar mot Gotland kom 16 ukrainska flyktingar, mammor, mormödrar och barn, vid lunchtid på onsdagen till Nynäshamn. Benny Hallgren hämtade dem vid gränsen, dit de tagit sig under sin flykt från kriget.
Så lägger färjan till. Via en ramp kommer kvinnor och barn i land. Bara med en liten ryggsäck, väska och det allra nödvändigaste som de kunnat orka bära med sig. De förs in i terminalen. Det är tyst, väldigt tyst. En liten flicka skiner upp när hon får frukt och dricka av en volontär. En äldre kvinna på kryckor tar sig haltande fram, andra kramar om varandra i ett stilla möte med tårar i ögonen.
– Det känns bra, säger 14-årige Anton när hans lillebror David, 3 år, får en nalle att krama.
Begagnade barnvagnar har skänkts och går åt när många mammor kommer med sina små barn till Nynäshamn. Tvillingarna Arina och Milana, 3 år, får dela på en. "Känslan nu är att vara i säkerhet", säger mamma Ketia.
Tvillingarna Arina och Milana, 3 år, får en begagnad barnvagn att dela på.
– Känslan är att vara i säkerhet nu, säger deras mamma Ketia och skyndar vidare.
För de som inte har privata boenden som väntar garanterar Migrationsverket boende på någon flyktingförläggning.
Benny Hallgren från Roma samlar de 16 kvinnor och barn som han har fört från gränsen mot Ukraina till Nynäshamn. Först 82 mil i buss, sedan 18 timmar på färjan – och ytterligare en resa som väntar till Visby.
– Vi har många barn med oss och mammorna är rätt trötta nu, säger han och berättar att flera är professionella musiker, någon sjuksköterska och flera bagare med erfarenhet av restaurangkök.
Att Migrationsverket snarast återetablerar sig på Gotland menar han är oerhört viktigt.
Dasha Daria, 25 år, följer med till Gotland efter att ha jobbat en vecka som frivillig på gränsen.
– Det var hemskt, så mycket smärta och stress. Människor som inte visste vad de skulle göra med sina liv. Att det finns de i Sverige som kör 80 mil för att hjälpa oss gör mig stolt och glad, säger hon.