Minnesplatsen att tända ljus och lägga en blomma vid i Visby domkyrka. Där finns de omkomna gotlänningarnas namn från Estonia, tsunamin, samt Hansa, och en minnestavla över baltflykten.
Det blåser hårt när gotlänningen Ulla-Britt Gutelind på kvällen 27 september 1994 går ombord på M/S Estonia i Tallinns hamn. En kvart försenad lämnar fartyget kajen klockan 19.15 mot Stockholm, en resa som slutar i en av Östersjöns värsta tragedier. 989 personer fanns ombord, av dem kom bara 137 i land igen. 852 människor miste livet – sju av dem hemmahörande på Gotland:
Magnus Andersson. Arthur Enggrön. Ulla-Britt Gutelind. Clas-Göran Larsson. Kerstin Stengård-Havossar. Dagny Stengård. Jan Wetterlund.
Namnen på de saknade lyser som i guld på minnestavlan i Visby domkyrka, en stilla plats för blommor och tända ljus, för de som inte har någon grav att sörja vid. Lika klart strålar solen från öster när Anne-Marie Enkel blickar ut över havet längst ut på Faludden.
– Det är en sån saknad. Jag plågas varje dag och tänker på Ulla-Britt, säger hon och berättar om vänskapen och de nära banden med kusinen och bästa vännen Ulla-Britt Gutelind – fram till den ödesdigra dagen för precis 30 år sedan.
Anne-Marie Enkel har tagit mycket hjälp för att bearbeta det som hänt, kusinens död, den fruktansvärda dagen i Tallinn-terminalen, men också ilskan hon känt efteråt.
Ett halvt sekel innan sjökatastrofen med Estonia blev samma hav en livlina för hennes och Ulla-Britts släktingar. De flydde i augusti 1944 i småbåtar, undan kriget från Ormsö.
– Min farmor Katarina var Ulla-Britts mormor. Hon blev 100 år och 14 dagar och vilar på Öja kyrkogård, säger Anne-Marie Enkel.
Ulla-Britt växte upp på gården Olajvs på Faludden där föräldrarna drev jordbruk. Anne-Marie växte upp i Stockholm, men älskade att varje sommar få njuta av friheten och vidderna på Faludden. På Storsudret fanns också farmor Katarina.
– Det var 1950-tal, vi åkte de gamla båtarna till Gotland, där man satt i lastrummet. Och sedan tog vi rälsbussen ner till Burgsvik där Stjärnholm stod med skärmmössan och taxin och väntade på oss, säger Anne-Marie Enkel.
Tillsammans med bästa vännen Ulla-Britt brukade hon varje dag cykla och bada.
– Om jag hjälpte henne att gallra betor och morötter på förmiddagen, då fick hon ledig på eftermiddagen. Vi gick i simskola och cyklade till Burgsvik och köpte persikor, som var exotiskt då, och sedan låg vi och åt dem och läste under ett äppelträd, säger Anne-Marie Enkel och ler åt de fina minnena.
Ulla-Britt flyttade sedan till Visby och bildade familj. Anne-Marie likaså, men i Stockholm. De starka banden mellan sig hade kusinerna alltid kvar.
– När vi var i 40-årsåldern och våra barn var stora satt vi under plädar på hennes veranda på Faludden och berättade våra hemligheter för varandra. Ulla-Britt var så omtänksam, glad och positiv, och inlyssnande.
Sorgen och chocken har blivit en saknad utan slut. Det har gått 30 år men Anne-Marie Enkel slutar aldrig tänka på kusinen och bästa vännen Ulla-Britt Gutelind som omkom med Estonia. "Hon var som en syster för mig".
Anne-Marie Enkel bär ett silverkors runt sin hals. Hon har fått mycket hjälp och samtal i kyrkan, och hennes råd till andra är att ta hjälp om trauman och sorger blir för tunga att bära ensam.
På morgonen 28 september 1994 vaknade världen till den dramatiska nyheten: Estlines Stockholmsfartyg M/S Estonia hade mitt i natten förlist till havs. Ombord fanns 989 personer. Extrasändningar i radio berättade att fartyget klockan 00.22 svensk tid hade gått under i stormen. TV visade dramatiska bilder från räddningsoperationen med helikoptrar och fartyg.
– Det var Ulla-Britts dotter som ringde till mig på jobbet. Jag rasade ihop på mitt kontorsrum, men sedan kastade jag mig iväg till Tallinn-terminalen i Värtahamnen. Då visste vi ännu inte om Ulla-Britt hade varit med på det fartyget, säger Anne-Marie Enkel.
I Värtahamnen samlades anhöriga och vänner, en plats som Anne-Marie beskriver som helt fasansfull:
– Alla var inneslutna i sin ångest och sin sorg. Folk vandrade omkring. Fanns mina anhöriga kvar i livet? Det var fruktansvärt. Till och med psykologerna i sina reflexvästar var helt vita i ansiktet, säger hon.
Ulla-Britt Gutelind så som kusinen Anne-Marie Enkel helst minns henne, på stranden vid Faludden, glad, snäll och alltid inlyssnande.
Ulla-Britt Gutelind, då 45 år med ett äventyrligt sinne, hade varit i FN-tjänst i Libanon och Somalia, och kommit hem från den senaste missionen så sent som till jul året innan.
– Vi hade firat nyår tillsammans här hos mig. Det var en kirurg hon blivit vän med i Somalia som ville bjuda henne på resan till Tallinn, säger Anne-Marie Enkel och berättar att de värsta farhågorna skulle besannades där i terminalen i Värtahamnen.
Efter en mardrömslik lång dags väntan kom beskedet: Ulla-Britts namn fanns på passagerarlistan – men inte bland de få som hade räddats.
Till skillnad mot de flesta andra som omkom fanns ett vittne som visste exakt vad som hade hänt Ulla-Britt ombord – kirurgen:
– Han överlevde. Men hon omkom. Han måste ha haft fruktansvärda skuldkänslor sedan, säger Anne-Marie Enkel och återberättar hans dramatiska historia.
Här är sandstranden på Faludden dit Anne-Marie Enkel och kusinen Ulla-Britt Gutelind brukade cykla som barn. Ulla-Britt var som en syster och det går inte en dag utan att Anne-Marie tänker på henne.
Som många andra av passagerarna hade de båda två gått och lagt sig i hytten. Sjögången hade varit kraftig.
– Ulla-Britt hade tyckt att det brakade och smällde. Hon hade blivit orolig och då gick de upp. Plötsligt låg fartyget på sidan. När de kom ut i korridoren fick de gå på väggarna medan folk gallskrek instängda i sina hytter, säger Anne-Marie Enkel.
Båda hade lyckats ta sig upp genom ett trapphus. Men bara kirurgen kom fram till stationen med flytvästar i stormen och mörkret ute på däck.
– Ulla-Britt försvann, och han räddades sedan i en av livflottarna. Vi vet hur nära det var att hon också hade fått på sig en flytväst och kunnat räddas, säger hon.
Ansvaret för Estoniakatastrofen vilar tungt på rederiet, anser Anne-Marie Enkel och berättar att hon genom åren känt en enorm ilska.
Anne-Marie Enkel berättar att släkten med rötter från Ormsö finns kvar i många av gårdarna ute på Faludden.
Sorgen och chocken efter den första tiden förbyttes till ilska. Såväl mot rederiet som mot den svenska regeringen.
– Jag undrar fortfarande varför det stod en tredjestyrman vid rodret och ropade "Mayday". De hade inga rutiner ombord för sånt här. De kunde ha vänt fartyget och lagt sig med aktern mot vinden. Då hade bogvisiret inte skadats. Och var var kaptenen? frågar sig Anne-Marie Enkel och menar att hon aldrig har fått några svar.
Hon är heller inte nöjd med regeringens hantering efter katastrofen.
– De anhöriga från Estland och Finland fick åka ut och lägga i kransar med båt vid olycksplatsen. I Sverige fick vi aldrig ta farväl.
Haverikommissioner från flera länder har i omgångar utrett vad som hände. Spekulationer har avlöst varandra. Dykningar har skett och i juli förra året bärgades bogrampen under stort medieuppbåd.
Varje gång nyheterna på tv rapporterat om Estonia har Anne-Marie stängt av.
– Jag klarar inte av att titta, säger hon.
Traumat och sorgen i henne beskriver hon själv som en skör sårskorpa, som lätt rivs upp igen.
– När tsunamin kom fick jag allt över mig igen, när jag såg anhöriga springa omkring och leta efter sina anhöriga i leran. Jag har fått massor av hjälp att bearbeta. Psykologer, och samtalsstöd hos en diakon i kyrkan, säger Anne-Marie Enkel.
Att rädda överlevande via helikopter visade sig vara det mest effektiva under Estonia-natten. Den hårda sjön gjorde att det var svårt för andra fartyg att komma riktigt nära.
Fartyget vilar på Östersjöns botten med 852 människor kvar. Överlevare har begärt att kroppar som ännu kan vara bevarade utanför fartyget ska bärgas.
Sorg och trauman menar hon är en del av livet, som alla i olika grad bär på men som riskerar att kapslas in och bli till murar. Det kan vara mobbning i skolan, på arbetsplatsen, eller en plötslig förlust av någon i familjen. Att våga ta hjälp, är hennes råd till andra.
– För att försöka förstå. Ta tag i det, för att slippa vara rädd för fel saker. Anhöriga kan inte hjälpa dig med allt, men en psykolog är inne och petar på rätt saker. Folk tror att psykologer är hokus pokus men de sorterar och hjälper till att stoppa saker i rätt fack, så att man vågar vara ledsen och kan sörja, säger Anne-Marie Enkel.
Hon menar att risken annars är att man bygger upp egna inre murar av försvar, och odlar rädslor över saker som hindrar en från att leva som man vill.
– Det är så viktigt at vara här och nu, och att inte fly ifrån det. Då lever man inte, säger hon.
Längst ut på Faludden blickar Anne-Marie Enkel ut över havet. Det hav som blev räddningen för hennes farmor som flydde kriget, men som också tog hennes kusin med sig ner i djupet.
I veckan kom nyheten att 14 överlevande och ett 20-tal anhöriga efter Estoniakatastrofen begär att en förundersökning om mord ska inledas. Deras krav är också att polis och åklagare ska ta hand om de välbevarade kroppar som fortfarande efter 30 år ska finnas på havsbotten intill vraket.
Anne-Marie Enkel säger att hon har förståelse för deras begäran, och att de nu anmäler de inblandade bakom katastrofen. Hon känner i hjärtat att det vore bra även för henne själv.
– För att jag kanske skulle slippa vara så förbannad längre, säger hon.
Efter alla år har hennes sorg vuxit till en saknad, och en smärtsam insikt om hur mycket av livet kusinerna och bästa vännerna aldrig hann dela innan döden kom emellan.
Inför minesdagen över Estonias offer den 28 september tänds extra mycket ljus och blommor pryder Visby domkyrka.
Inför minnesdagen på lördag ska Anne-Marie tillsammans med Ulla-Britts dotter besöka Visby domkyrka, för att tända ljus och lägga blommor vid minnesplatsen, en stor bukett gula rosor.
– Det var Ulla-Britts favoriter. Jag tror att hon sitter där uppe på en molntapp och har frid.