Det är strax efter klockan sju på morgonen, men i Öja skola råder det redan full aktivitet. Dagen ska förberedas innan alla barn anländer. På skolan går det 44 elever. På fritids jobbar två pedagoger. På skolan arbetar fyra pedagoger – Susanne Rieem, Anette Björkvall, Emma Bendelin och Ann Gisslevik. Ann har jobbat som lärare här i 20 år.
Att skolan är hotad igen kom inte som en blixt från klar himmel för någon, säger hon. Viken gång i ordningen som man fått ett liknande besked har personalen tappat räkningen på.
– Vi kanske var lite förvånade eftersom regionen i sin servicestrategi för ett par år sedan kom fram till att skolan skulle få vara kvar. Efter det kände vi lite lättnad och tänkte att de kanske skulle satsa lite mer framåt.
Det talas nu om att lyfta ut Kräklingbo och Öja skola ur förslaget. Kan det vara en ljusning?
– Det skapar ett hopp, men vi känner för hela Gotland och vill inte att skolor ställs mot varandra. Alla småskolor behövs för att ge valmöjligheter. Alla vill inte bo i stan. Skolorna är så viktiga för samhällena på landsbygden, för butiken, för biblioteket. Rycker man en skola, vad finns kvar då?
Personalen i Öja, liksom på många andra skolor förstås, brinner för sin skola och sina elever. På skolan finns ingen rektor, skolsköterska, skolassistent eller vaktmästare stationerad. Det innebär förstås bekymmer ibland. Pedagogerna får ofta ägna sig åt saker som inte har med undervisningen att göra.
– Det är saker som vi löser här och det lyckas vi med tack vare att vi är så nära varandra. Det är klart att det sliter på oss, men vi vill göra det här.
Föräldrar börjar anlända med sina barn. Erik Ahlström har lämnat dottern på förskolan. Just nu är han pappaledig med sonen Ivar, drygt ett år. Erik har själv gått i Öja skola som barn. Efter några år på fastlandet vände han och familjen hem till Vamlingbo igen.
– Hade det inte funnits en skola i Öja hade vi inte flyttat hit. Då hade vi nog sökt oss längre norr ut eller inte alls flyttat tillbaka till Gotland. Att det finns en skola i Öja är en extremt viktig faktor, säger han.
Elin Wilson kommer för att lämna döttrarna Tyra-Lisa, 10 år och Annabell, 7 år. Hon säger att hon är trött på de återkommande nedläggningshoten.
– Inte nu igen. Man sitter lugnt i två år och sen är det dags igen. Det är så synd när vi har en så bra skola. Det är min spontana känslan, säger hon.
Oron för att en skolnedläggning i förlängningen även kan leda till att förskolan läggs ner finns i tankarna.
– Det blir ett fattigt samhälle här om allt försvinner. Dessutom blir det svårt att få ihop logistiken. Det skulle kunna bli mycket åka fram och tillbaka eftersom många föräldrar jobbar här omkring.
De förlängda resorna är också något lärarna tycker illa om.
– Alla barnen skulle få längre resor. Det är tid som de skulle kunna röra på sig, det är deras fritid som vi tar från dem. Det är sämre både ur ett hälso- och miljöperspektiv.
Hur har det här påverkat er på skolan?
– Man blir ledsen och arg och vi undrar om vi aldrig ska kunna få någon arbetsro? Det är flera som funderar över sina yrkesval. Man ger precis allt för den här skolan och vi undrar om vi kommer att orka gå "all in" om man blir förflyttad. För oss är det viktigt att jobba nära där man bor. Kan man inte göra det kanske man hoppar av läraryrket och hittar på något annat.