Tåget till Berlin lämnar stationen i Dresden exakt enligt tidtabell. 10:56. Ordning och reda, som man förväntar sig i Tyskland.
Jag lutar mig tillbaka och försöker tänka efter. Har det varit en bra resa? Har min närvaro gjort någon nytta? Borde jag stanna längre?
Fem dagar utan mera bagage än vad som ryms i en liten ryggsäck. Skavsår på vänster fot. Varmt. Svettig. Skitiga kläder. Stinker jag?
Och Narges och Mohammad, har de något hopp kvar?
Må Allah, deras gud, hjälpa dem nu när Migrationsverket i Sverige har misslyckats.
Fem dagar tidigare. Tisdag.
Klockan är bara halv sex och morgonen är aningen gråkall. Det har regnat.
Narges och Mohammad ska utvisas (förflyttas kallar Migrationsverket det) till Tyskland, där de först blev registrerade under sin långa flykt från Afghanistan.
Vistelsen på asylboendet på Björklunda i Burgsvik blev drygt nio månader. De har trivts. Här, i ”det goda landet”, ville de stanna. I asylförläggningens rum 69 blev de blivande föräldrar. Framtiden såg ljus ut. Mohammad har erbjudits fast jobb som skomakare i Visby och han var en utmärkt högerback i Hansa-Hoburgs fotbollslag. Och Narges mage har vuxit, det är mindre än en månad kvar tills hon ska föda.
Jag skulle nu kunna berätta om deras fantastiska kärlekssaga, men också om en kultur som gjorde deras kärlek förbjuden och som kan kosta dem båda livet om de tvingas återvända.
Men jag vågar inte. Efter Tyskland skickas de kanske tillbaka till Afghanistan.
De trodde att Sverige var ett säkert land, det hade de hört. Mohammad en 25-årig skomakare och Narges, 22, en kvinna som ville gifta sig av kärlek och fri vilja.
Men kärlek och hot om hedersrelaterat våld och mord är inte ett godtagbart asylskäl i landet Sverige där regler är regler, i synnerhet nu när riksdagen bestämt att det krävs tuffare tag för att begränsa antalet flyktingar i landet.
Hela natten har Narges och Mohammad vakat tillsammans med sin vänner. Männen har sjungit, bett böner och pratat, kvinnorna gråtit, dansat och sjungit. Spontana sånger om sorgen att behöva lämna det land som tog emot dem och gav dem framtidshopp. ”Sverige är ett bra land, människorna är snälla, vi är ledsna för att vi nu ska skiljas, för här på Gotland ville vi stanna...” Men också hoppfulla sånger för att ge Narges och Mohammad hopp och kraft. ”Tyskland är ett fint land och där kommer ni att få det bra...”, sjunger de.
Natten lång.
Nu står de här på Björklundas parkeringsplats och tar farväl, taxin har redan kommit. Alla gråter, även jag. En kort religiös ceremoni där de båda kysser Koranen. De lastar in tre stora väskor med rejäl övervikt för flyget och kliver in i taxin och lämnar platsen, som varit deras hem sedan november.
– Vi är inte omänskliga, men vi måste fullfölja de beslut som regeringen fattar, säger en av Migrationsverkets anställda på Arlanda, som hjälper oss att komma till rätt gate och ”trolla bort” den oroande övervikten. Alla är vänliga och hjälpsamma.
Men det ska snart bli sämre, mycket sämre.
En och en halv timme senare landar vi på Tegel Airport i Berlin. Soligt, varmt, drygt 25 grader. Vi får gå av sist och möts av två uniformerade poliser, som utan ett ord ger Mohammad ett stencilerat papper med en adress där de ska bli registrerade. Jag berättar om Narges graviditet och de tunga väskorna och undrar om de inte kan bli skjutsade dit.
– Vem är du? säger den ene polismannen.
Jag förklarar att jag följt dem från Sverige för att hjälpa dem i Berlin.
– De behöver ingen mera hjälp, allt står ju på papperet de fick!
Men... Jag frågar om det inte går att göra ett undantag, eftersom...
Polismannen avbryter med en bestämd handrörelse i riktning mot en, förmodar jag, busshållplats och går sedan med sin kollega bort till polisbilen och kör därifrån.
Två timmar senare, buss och en svettigt lång promenad, är vi framme vid den angivna adressen. En polisstation. Narges är mycket trött, nästan svimfärdig.
Stängt! Personalen som sköter registreringen har gått hem.
Ny långpromenad och buss till ett uppsamlingsställe för nykomna flyktingar. Där väntar en chartrad buss som kör oss till Berlins kongresshall. Här bor ensamkommande män i en av hallarna, övriga, familjer med barn och nyanlända som Narges och Mohammad, i en annan. Alla hoppas få asyl i Tyskland så att de sedan kan röra sig fritt i Europa. För flyktingar från Afghanistan är oddsen inte så goda. I den stora ”familjehallen” träffar jag en ung kvinnlig volontär.
– Det finns de som bott här i över nio månader men ändå inte fått något besked. Det är inte värdigt i ett land som Tyskland. Jag har läst att det är mycket bättre i Sverige. Är det det? frågar hon.
Jag säger att jag egentligen bara vet hur det är på Gotland och berättar om Björklunda.
– Så borde det ju vara här också, men det är tufft nu. Omänskligt, säger hon.
Det är först nästa dag som jag får veta att jag, i kongresshallen, befunnit mig på ”förbjudet område”. När jag kommer tillbaka för att ställa ytterligare några frågor, blir jag stoppad av vakter drygt hundra meter från kongresshallen.
Och så ska det bli under hela vistelsen. Höga järnstaket med taggtråd, plank eller kravallstaket, tuffa uniformerade muskelberg som aldrig ler och hela tiden betraktar mig som en fiende. Vid ett tillfälle försöker de ta min kamera för att radera bilderna jag tagit, men jag släpper den inte. Tumult uppstår och i synnerhet en av vakterna är nära att slå till mig. Jag lyckas få någon att tillkalla vaktchefen. Han ber att få titta på bilderna, vilket jag går med på. Han säger att de är ok och läxar sedan upp vaktstyrkan. Efter det är jag än mer hatad och övervakad.
Asylförläggningarna påminner mera om fängelser och jag tänker än en gång på asylboendet på Björklunda i Burgsvik. Öppet, vänligt, leende, innehållsrikt – människovärdigt.
Fredag.
Tre dagar för registrering och fortsatta kontroverser med vakter och migrationspersonal i Berlin, sedan en två timmar lång tågresa söderut till Dresden. Där ska Narges och Mohammad bo i väntan på att deras asylärende ska avgöras. På tåget blir vi avvisade från kupén där vi satt oss. Vi hann inte boka några platsbiljetter. Jag hittar en sittplats åt Narges. Hon är så trött, så trött. Mohammad och jag står ute i korridoren. Jag försöker lära honom lite tyska.
”Guten Morgen! Guten Tag! Guten Abend! Gute Nacht! ”
Mohammad repeterar och försöker svara på tyska när jag säger orden på svenska, men har svårt att komma ihåg det här med ”Abend”, som inte alls påminner om svenska ”kväll”.
Mitt i språklektionen börjar han gråta. Med huvudet mot min axel gråter han länge. Han torkar tårarna och ger mig en ring av silver med en röd sten.
– Vill du ska ha! säger han.
Men jag känner att jag inte kan ta emot den. Han har haft ringen på sig så länge jag har känt honom och jag misstänker att den är mycket värdefull, kanske en gammal familjering?
– Nej Mohammad, den ska du behålla, säger jag.
– Jag vill du ha!
Blir han sårad om jag inte tar emot ringen? Då kommer jag att tänka på att Mohammad är skomakare, kanske får han en dag komma tillbaka till Gotland och kan ta det utlovade jobbet på Wisby Skomakeri.
– När du kommer tillbaka till Gotland vill jag att du tillverkar ett par skor åt mig!
Han nickar och ger mig en kram.
– Tack Bison!
Narges och Mohammad placeras på en förläggning, som sköts av tyska Reute Kreutz (Röda korset). Hit får de komma eftersom Narges snart ska föda. En ganska bra förläggning tror jag, trots vakterna och trots inhägnaderna. När en dörr in mot förläggningen för några ögonblick hålls öppen, hinner jag smygta några bilder. Jag ser en pappa som spelar fotboll med sina barn, jag hör kvinnoskratt och tar för givet att de kommer från några av de asylsökande. De första skratten sen vi kom till Tyskland. Finns det skratt finns det väl hopp? Vet inte om Narges och Mohammad också hörde det. Hoppas det.
Första morgonen efter ankomsten åker jag till förläggningen och hämtar dem. Vi gör en rundvandring i centrala Dresden.
– Visby fint, här inte fint, säger Mohammad.
Jag protesterar och säger, utan att egentligen veta, att Dresden är en mycket vacker stad och att de kommer att trivas bra här. Omgivningarna... Jag märker att Mohammad inte lyssnar. Vi köper kebab och går till mitt hotellrum. Jag ber dem vänta på rummet medan jag åker och gör en intervju.
– Ni kan titta på TV, duscha eller sova en stund, jag är tillbaka om några timmar.
I Universitetets bibliotek träffar jag Nurul Fatimah Khasbullah och Eric Hattke. Eric är talesman för antirasistiska ”Dresden för alla” och Nurul, muslim med indonesiska föräldrar, kämpar för jämställdhet mellan kvinnor och män i muslimska hem, främst i hemlandet Indonesien. Hon och Eric är ett par.
– Visst blir jag ibland trakasserad för min tro och för min klädsel, men jag har vant mig. Det är inget stort problem, säger Nurul.
Eric däremot har det betydligt tuffare eftersom han öppet motarbetar den antimuslimska rörelsen Pagida (Patriotiska européer mot islamisering av västvärlden).
– Dresden är en konservativ stad och människorna här vill bara se det vackra, det invanda, allt annat gör dem oroliga. Därför är det inte lätt att vara flykting här. I Leipzig däremot, knappt tio mil härifrån, är det betydligt lättare. Vad det beror på vet jag inte riktigt.
Erics engagemang har gjort honom till ”lovligt byte” för Pagida och han tvingas därför ständigt byta bostadsadress.
– Men jag tänker fortsätta motarbeta rasisterna helt öppet, de ska inte få segra.
Ingenting om detta berättar jag för Narges och Mohammad, när vi mot kvällen åker tillbaka till förläggningen.
– Ni bor på den bästa förläggningen i Dresden, säger jag.
När vi ska skiljas säger Mohammad:
– Guten... Abend?
– Du är ju bra på tyska!...Auf Wiedersehen! säger jag.
– Inte förstå...
– Vi ses snart!
Ny kram, nu även från Narges.
De går in genom de välbevakade grindarna. Det är andra dagen i deras nya osäkra liv.
Ett asylärende bland många, många andra.