Restaurang Ihrebaden byggdes redan 1932. Tidigt på morgonen den 26 juli var plötsligt den långlivade byggnaden hotad.
Räddningstjänst från Slite, Fårösund och Visby arbetade med att bekämpa elden, men då byggnaden blev övertänd gick den inte att rädda.
Pia Horvath har drivit restaurangen sedan 2010. GA möter henne vid brandplatsen, med Ihrevikens storslagna havsvy i kontrast till de eldhärjade pallar, bestick och köksbleck som ännu ligger kvar i askan. Beskedet om branden är tydligt i minnet.
– En kompis bodde på vandrarhemmet och ringde mig vid halv fyra-tiden på onsdagsmorgonen. Då hade det brunnit kanske en timme. De knackade dörr, så alla personer som bodde på vandrarhemmet var ute. Jag var nere på fem minuter.
Vad hade du för känslor då?
– Det brann inte så mycket när jag kom dit, så jag tänkte "det borde gå att släcka". Men det fanns gasol- och kolsyretuber i huset, och ett kylskåp exploderade snart. När brandkåren kom efter en halvtimme gjorde de klart att de inte skulle släcka elden, och det blev farligt att stå nära på grund av explosionsrisken. Det kändes märkligt att stå där, men att titta på branden blev ändå något terapeutiskt, säger hon.
Stödet från omgivningen är det starkaste intrycket från dagarna efter eldsvådan.
– All support och återuppbyggnad blev som terapi för mig. Jag och många i personalen bor i Ihreviken, boende här kom för att visa sitt stöd ända från Hangvar och Kappelshamn.
Det blev en gemensam emotionell upplevelse när folk samlades vid brandplatsen.
– Det fanns så mycket historia i huset, folk kom hit och storgrät. Man har firat bröllop, flera generationer i en familj har varit här sedan 1932. Många har emotionella kopplingar till stället. Man finner någon sorts tröst i varandra, det var många magiska möten.
Pia Horvath stod där när lågorna förtärde det sista av huset, och tänkte att det fanns två val. Att knäckas eller att börja göra något.
– Man funkar olika i kris, jag vet sedan tidigare att jag är en sådan som skjuter på känslorna och går på autopilot. Det första jag tänkte var, "vad kan vi göra?".
Hon började genast planera för en alternativ servering. De fick låna foodtrucks från andra restauratörer och redan på fredagskvällen öppnades en alternativ servering med grillbuffé.
– Jag är uppväxt på ett tivoli som gick i Sverige och Norge, tills jag var 16 år. Där har jag sett att det går att snabbt fixa stora lösningar. Som egenföretagare är man van att klara sig själv, men då behövdes inte det för allt stöd jag fick.
Att jobba bredvid den nedbrunna restaurangen kändes märkligt, tyckte hon.
– Först tittade vi inte ens dit, men det blev någon sorts terapi att se brandhögen ändå.
Hur var det för din personal?
– Samma morgon var alla förstås ledsna, men blev glada över att vi skulle köra på. Det blev tydligt att det går att omvandla en stark negativ energi till något bra, vi fick en sådan skjuts av det.
Även fastighetsägaren Claes-Göran Appelquist tog snabbt beslutet att se framåt. Han har redan påbörjat förberedelserna för att återigen hysa en restaurang där den gamla låg.
– Självklart ska det byggas upp. Det går inte att återställa som det var förut, utan det blir ett helt nytt hus.
Han har sökt nytt bygglov och väntar bara på klartecken för att sätta igång byggarbetet.
– Det är en byggnad som är något större än den gamla, det behövs när man ska anpassa sig efter nya byggregler, säger han.
Men processen får ta sin tid, han har inte bråttom utan driver resterande verksamhet vid sidan av nybyggnationen.
– Vandrarhemmet är inte berört utan fortsätter att vara igång till sommaren. Restaurangen kan också vara igång på olika sätt. Det finns ingen anledning att skynda med det hela, det viktiga är att vi gör något bra. Det förra huset var byggt 1932 och höll i 85 år, vi får sikta på att nästa hus står minst lika länge.
Framtiden är något Pia Horvath nyss börjat snudda vid.
– Jag förbereder mig för en temporär lösning till sommaren, anpassar menyn och börjar söka personal. Det tog tre månader innan jag gick hit igen, efter sommarsäsongen. Nu känns det lugnt att vara här, säger hon.