På yttre Furulunds kolonilottsområde kärrar Malin Leo halm. Den använder hon för att täcka sina odlingar av kål, pumpor och zuccini.
– Halmen gör att det inte kommer upp så mycket ogräs, säger hon, medan potatisen letar sig upp under ett stycke odlingsväv intill.
Malin Leo har haft kolonilott i fyra år. Betydligt längre har Birgitta Andersson haft sina två. Fram till början av året var hon ordförande för Spadmurklans koloniförening.
– Jag fyller 77 och tycker att det finns yngre som kan ta vid. Men jag tror inte att jag hade varit i så god form utan min trädgård, säger hon.
Det var när Birgitta flyttade till Gotland för 20 år sedan som hon blev med odlingslott.
– Jag valde mellan golf och kolonilott, det här är istället för att spela golf, säger hon och berättar att mellan april och november tillbringar hon fyra dagar i veckan i sina odlingar.
Blommiga kaffekoppar hänger på rad över den lilla gasolspisen i Birgittas stuga. I fönstret ligger en tom sockerärtspåse.
– De har kommit upp nu. Så odlar jag morötter, lök, palsternackor, purjolök och kryddor också, säger hon.
Favoritkryddan hon inte kan vara utan är basilika. Helst till skivad solmogen tomat från växthuset, med hackad mozzarella.
– Det kan jag livnära mig på, säger Birgitta Andersson.
Lotten mittemot stugan rymmer ett växthus, för tomater, basilikan och vindruvor. Det som är ätbart har en extra plats i Birgittas hjärta. En stor del av året är hon självförsörjande.
– Vi åt de sista potatisarna från i fjol för 14 dagar sedan, säger hon, och berättar att besöken hos barn och barnbarn på fastlandet alltid inbegriper medhavd frysväska fylld av egna läckerheter.
David Lingström kommer förbi, han flyttar snart från Svartdal till lägenhet i Visby och hoppas få tillgång till en arrenderad plätt för att odla grönsaker på.
– Finns det möjlighet blir det ett växthus också, säger han hopfullt.
Möten med andra är en del av livet som kolonilottsodlare. Det trivs Birgitta Andersson med.
– Vi kan oförhappandes bjuda varandra på en kopp kaffe. Men man behöver inte känna sig tvungen om man inte vill, säger hon.
Att så ett frö och se det som växer upp är hennes drivkraft, allt ekologiskt odlat:
– Det bästa jag vet är att få sätta händerna i jorden. Jag har jorden till låns och jag känner att jag gör något till eftervärlden, säger hon.